Välj en sida

Uppsala äldsta industrier

Roland Agius berättar

Uppsalas äldsta kända industrier

 I början av 1200-talet började ett stadssamhälle ta form i Uppsala (Östra Aros) ungefär på den plats där dagens stadskärna finns. Köpmännens bodar låg som ett pärlband längs Salaån (senare Fyrisån). Det fanns bara en bro över ån, ”bron i Aros”, och den låg där nuvarande Dombron från 1763 finns.

 Någon verksamhet av industriell karaktär fanns inte i Uppsala förrän tidigast på 1280-talet. Men då började man framställa produkter genom förädling av råvaror med hjälp av kraftkällor (främst vatten och eld), som var något utöver det handens och armens muskelkraft kunde erbjuda.

Med den definitionen av industri är det inte fel att påstå, att i tävlan om epitetet ”Uppsalas äldsta kända industri” tävlar

  • Mjölkvarnen på Holmen i Sala Fluvius (Kvarnfallet), och
  • Tegelugnen på Vår Herres Berg (den plats där Domkyrkan står idag).

 Men någon egentlig industristad blev det inte av Uppsala förrän mot slutet av 1800-talet. Fram till dess var det universitetet och kyrkan som dominerade; Uppsala var en liten stad av lantlig karaktär. Däremot hade – i skuggan av kyrko- och universitetsstaden – sedan medeltiden utvecklats en rad hantverkstraditioner med starkt förankring i de lokala behoven och traditionerna.

 Här fanns jordbrukare, snickare, skomakare, skräddare, garvare, brännvinsbrännare, smeder, stenhuggare, tegelbrännare, tunnbindare, guld- och silversmeder, bryggare, mjölnare, bagare, hjulmakare etc., dvs. alla de funktioner som det dåtida samhället behövde för att kunna fungera tillfredsställande. En del av dessa hantverk hade – kan man säga – vissa industriella drag. Hit hörde t.ex. sådana verksamheter där man utnyttjade vattnets strömmar och elden som kraftkälla.

 Men, även om det dåtida näringslivet dominerades av hantverken så fanns från och till embryon till vad man långt senare skulle komma att kalla industriell verksamhet.

 Uppsalas första kända industrier

Herbert Lundh, folkbildare, kommunpolitiker och lokal historiker på 1940-, 1950- och 1960-talen, har i sin bok Det glömda Uppsala – människor och händelser kring en kommunreform för hundra år sedan (1963) klassat 1790-talets, av Uppsala stad ägda, Brännvinsbränneri vid Ulleråker (ursprungligen Kronobränneri) som Uppsalas första industriföretag. Den gången var Herbert Lundh blygsam. Det finns verksamheter av industriell karaktär som är betydligt äldre än så.

Här har tidigare nämnts Tegelugnen på Vår Herres Berg under Biskopsgatan mellan domkyrkan och Dekanhuset och Mjölkvarnen i Sala Fluvius; båda rester från det 1280-tal då dominikanermunken, entreprenören och ärkebiskopen Magnus Bosson verkade i Uppsala.

Enorm byggarbetsplats

Under större delen av 1200-talet pågick en process om var ärkebiskopen i Uppsala skulle ha sin kyrka. Genom påvligt respektive kungligt tillstånd 1258 respektive 1271 tycks frågan ha lösts. I dessa beslut bestämdes att kyrkan – med bibehållande av sitt namn (Upsala domkyrka) – skulle flyttas från det vi i dag kallar Gamla Upsala till det som då hette Östra Aros, dvs. nuvarande Uppsala. Därmed (efter kung Valdemars medgivande 1271) startades en livlig byggnadsverksamhet i den ”nya kyrkostaden” på ”Vår Herres Berg” även kallad ”Domberget”. Här har vi upptakten till den – även med dagens mått mätt – enorma byggarbetsplats, som under ett par hundra års tid fanns på Domberget. Förutom Domkyrkan och des ringmursborg byggdes här även den nuvarande Helga Trefaldighetskyrkan med sin bogårdsmur och på den plats vi idag kallar Riddartorget byggdes S:t Eriks kapell, vars huvudsakliga uppgift torde ha varit att härbärgera S:t Eriks reliker i avvaktan på att den nya domkyrkan skulle bli färdig och kunna ta hand om dem. Intill detta kapell byggdes samtidigt med kyrkan också den s.k. Domskolan, som torde vara Uppsalas första separata skolbyggnad.

 Exakt när byggandet av den nya domkyrkan påbörjades är det ingen som vet. Men mycket talar för att förberedelserna för domkyrkobygget kom igång tämligen omgående efter det att det kungliga tillståndet kom 1271. I Riksarkivet finns bevarat ett brev från 1287 som berättar om att den franske arkitekten Etienne de Bonneuil då skulle ha kommit till Uppsala för att bygga en katedral. Det hindrar inte att bygget då kan ha pågått i åtskilliga år och att man då behövde hjälp med att bygga valven i det högkor, som togs i bruk dryga tiotalet år senare. Etienne de Bonneuil torde ha lämnat Uppsala några år in på 1300-talet efter det att högkoret togs i bruk 1298.

 Tegelugnen

På Dombergets enorma byggarbetsplats bytte man under 1280-talet byggsystem. Då övergavs byggandet med huggen gråsten. I stället började man bygga med tegel.

 Det var dominikanermunkarna, kända för sin vilja och förmåga att bygga med tegel, som gick i spetsen. Det var ett material som var väsentligt lättare att hantera än de otympliga gråstensblocken. Byggandet med tegel ansågs dessutom ekonomiskt fördelaktigare. Och i Uppsala med omnejd fanns det gott om såväl lera som sand och skog att användas vid tegelbränning.

 Men det tog lång tid innan vi fick klart för oss varifrån de fick sitt tegel. Det var inte förrän 1943 då man mera av en slump fann murade valv under Biskopsgatan mellan västra domkyrkotornet och Dekanhuset. Där grävdes fram en tegelugn, 11 m lång och 7,5 m bred. Mycket talar för att vi då fann den plats där våra föregångare brände det tegel, som användes vid den omfattande byggenskapen på Vår Herres Berg.

 Säkert är, att en ”tegelindustri” har funnits på denna plats i direkt anslutning till domkyrkobygget. Och mycket talar för att där under Biskopsgatan än i dag vilar resterna av Uppsalas förmodligen första tegelindustri.

 Magnus Bosson var den ledande dominikanermunken i staden vid den här tiden då det uppenbarligen hände väldigt mycket. Här byggdes som aldrig förr samtidigt som staden bytte namn från Östra Aros till Upsala.

 Även om det inte går att leda i direkta bevis så talar ändå sannolikheten för att denne ledande dominikanermunk i Upsala, som var ärkebiskop åren 1285-1289, också utövade ett visst inflytande på det som då hände. När det gäller mjölkvarnen på Holmen behöver ingen tvekan råda eftersom här finns bevarad skrift som styrker ärkebiskopens medverkan.

 Mjölkvarnen på Holmen

Genom kung Magnus Ladulås bytesbrev med Uppsala domkyrka den 22 maj 1286 – fick den nyss nämnde ärkebiskopen Magnus Bosson bl.a. rätten att driva en vattendriven kvarn på Holmen i ”Sala Fluvius”. Vattendragets namn var på den här tiden Salaån. Namnet Fyrisån kom först i slutet av 1600-talet.

 Beträffande kvarnen är det ingen som riktigt vet huruvida det var Magnus Bosson som byggde kvarnen eller om han bara övertog en befintlig rörelse. I bytesbrevet från 1286 nämns inte kvarnen direkt men antydningsvis kan man förstå att det rörde sig om en kvarn.

 Om det sedan innebar att där skulle byggas en kvarn eller att där fanns en kvarn är svårt att veta. Oavsett vilket kan vi lugnt utgå ifrån att kvarnen i vart fall inte tillkom senare än 1286 och då vet vi också att det var en synnerligen långlivad industrietablering som den gången gjordes. Den levde vidare i hundratals år och kvarnhjulen malde ända till 1946, dvs. i minst 660 år!

 Det är inte heller klarlagt om kvarnen var Magnus Bossons privata egendom eller om den tillhörde kyrkan. Den kom under alla omständigheter så småningom att tillhöra kyrkan. En senare ärkebiskop – Nils Allesson – har i ett bevarat brev av den 8 januari 1296 bekräftat, att då var kvarnen en kyrkans angelägenhet.

 Under alla omständigheter är det mycket som talar för att denne andlige ledare, Magnus Bosson, även var en företagsam entreprenör. Han startade embryon till den kvarn- och tegelindustri, som långt senare skulle bli stora industrier i Uppsala. I dag skulle vi väl ha sagt om honom, att han var utrustad med en synnerligen väl utvecklad industriell fingertoppskänsla.

 

Roland Agius