För den som inte kan sin kommunalpolitiska historia kan det vara bra att veta att under större delen av 1800-talet betalades åtskilligt av Uppsala stads gemensamma utgifter med inkomster från tillverkning, försäljning och beskattning av brännvin. Här kan man bokstavligen tala om en ”rikligt flödande inkomstkälla”.

Hägg

S A Hägg

Maximum uppnåddes under perioden 1855-1865 då cirka 50 procent av stadens inkomster kom från denna flödande inkomstkälla. Det ska inte heller förtigas att det i stor utsträckning var brännvinspengar som finansierade stora delar av Uppsalas industrialisering. Såväl Upsala Bayerska Bryggeri som Upsala Ångkvarn finansierades t.ex. den vägen.

I sina anteckningar berättar skomakarmästare S A Hägg om att brännvinsbrännerierna gav sådan vinst, att ägarna på några få år samlade kapital av en storleksordning, som det förut tog flera generationer att åstadkomma.

söderman

H W Söderman d ä

I den gruppen ingick t.ex. männen bakom Svartbäckens brännvinsbränneri, Upsala Bayerska Bryggeri och Upsala Ångkvarn, kryddkram- och grosshandlare Henrik Wilhelm Söderman (1829-1901) och viktualiehandlare Frans Otto Törnlund (1829-1898). Söderman och Törnlund var män som påtagligt förstod att kombinera sin starka ställning inom stadens affärsliv med ett betydande industriellt och politiskt inflytande. Båda blev också tämligen förmögna. Deras stora privata förmögenheter kom –  i  avsaknad av  ett  utvecklat bankväsende – i stor utsträckning att fungera som dåtidens riskkapital för andra som ville pröva på lyckan och starta nya industriföretag i staden.

ulander

C W Ulander

Wilhelm Ulander (1820-1911) var en annan man med betydande insatser då det gällde Uppsalas industrialisering, delägare i Upsala Ångkvarn, grundare av och verkställande direktör i Uplands Enskilda Bank, drätselkammarens verkställande ledamot (motsvarande senare tiders finanskommunalråd) under åren 1864-1874 och 1880-1886 m.m.

Törnlund

F O Törnlund

I sällskapet platsade även Zacharias Larsson (1828-1901) grundare av Upsala Mekaniska Verkstad & Snickerifabrik, ledamot av stadsfullmäktige 1882-01, stadens representant i riksdagens andra kammare 1887-96, m.m. Larsson var en man med stort inflytande. I staden, han hade en slags dubbelroll som förtroendeman och arvoderad konsult i så måtto att han under åren 1863-1878 även sålde sina tjänster som stadsingenjör och stadsarkitekt till staden.

Stort inflytande hade också bagarmästaren och spannmålshandlaren Carl Åberg (1826-1913), som även han satsade pengar i många nystartade företag. Man skulle kunna säga att här nämnda personer i allt väsentligt satsade riskkapitalet i samband med Uppsalas industrialisering och därmed också kom att sätta stark prägel på den moderna industriella epoken i staden, från dess början under senare delen av 1860-talet fram till våra dagar.

Den som ville köpa brännvin år 1861 hade goda möjligheter att göra detta. I staden bodde vid den tiden drygt 8 200 människor och de hade välja mellan 29 försäljningsställen och 27 utskänkningsställen. Av dessa hade 11 höjt sig över den traditionella krognivån.

Staden hade – när det gällde försäljnings- och utskänkning av brännvin – fått i uppgift att inte bara vara den som kontrollerande verksamheten, därutöver hade den också ett ekonomiskt intresse av att brännvinskonsumtionen inte visade tendenser att minska. Brännvinsskatten, som bestämdes av staden, var redan på denna tid hög. I Uppsala rörde det sig om 80 procent av försäljningspriset. Och med tanke på att konsumtionen var enorm blev också stadens inkomster från denna källa enorma.

kindeström

Borgmästare Kindeström

Borgmästare Napoleon Kindeström, 1809-1883, verksam inom Magistraten i Uppsala sedan 1841 bl.a. som borgmästare under 1850- och en bit in på 1860-talen, var den ende, som på allvar vågade föreslå att antalet utskänknings- och försäljningstillstånd skulle begränsas. Men då fick han inte kollegerna i Magistraten med sig. Det var uppenbart, att stadens styrande inte var intresserade av att ingripa mot den näringsgren, som gav staden så goda inkomster. Men naturligtvis, i spåren av den omfattande brännvinskonsumtionen, följde även sociala problem; uppenbarligen inte av den omfattningen att de styrande var beredda att avstå från inkomsten. Alkoholmissbruket skapade – hur tokigt det än låter – gynnsamma förhållanden för industristaden Uppsalas tillkomst. Bränn-vinskonsumtionen samlade stora förmö- genheter hos ett knippe entreprenörer, där åtminstone några väl förstod att använda pengarna till att starta industriföretag när tiden bedömdes mogen för sådana etableringar. En poäng i sammanhanget kan vara, att de i sammanhanget mest framträdande personerna inte bara var företagsamma entreprenörer utan också inflytelserika politiker i staden.

Nybron

Nybron och Ågatorna efter åmurarnas tillkomst. Litografi A Nay

Många av de industrier, som tillkom under 1800-talets senare hälft startades med hjälp av ”brännvinspengar”. Så var t.ex. fallet med Upsala Ångkvarn och Bayerska Bryggeriet, två industrier som startades av H W Söderman och Frans Otto Törnlund. Upsala Ångkvarn med kvarn, jästfabrik och brännvinsbränneri var vid sekelskiftet 1900 stadens största arbetsplats och då det enda företaget i miljonklassen. En produktspecialitet var storsäljaren Upsala Aqvavit med kumminsmak. De två – och då särskilt H W Söderman – sköt också till pengar – dåtidens riskkapital – i andra industrier, som startade under den här tiden, t.ex. Upsala Ekeby, S:t Eriks, Upsala Mekaniska Verkstad & Snickerifabrik, Nordenstedt & Holm som senare blev Tullgarns Gjuteri & Mekaniska Verkstad, m.fl.

De centrala partierna i staden kring Ågatorna, som ännu i dag utgör något av uppsalabornas stolthet över sin stad, tillkom under den här perioden och finansierades fullt ut av inkomster från försäljning och beskattning av brännvin. Bygget av åmurarna pågick mer eller mindre oavbrutet mellan åren 1860 och 1890.

Roland Agius

2005-04-14

© Uppsala Industriminnesförening och Roland Agius