Textilindustri av någon betydelse har i Uppsala funnits i bara sjuttio år. Glansperioden för Uppsalas textilindustri omfattar i stort sett de första två tredjedelarna av 1900-talet. Vid sekelskiftet 1900 sysselsatte textilindustrin ett 50-tal arbetare. När denna textilindustri  var som mest livaktig, sysselsatte den omkring 1000 personer, varav en mycket stor andel kvinnor. Idag är branschen praktiskt taget utplånad i Uppsala.

I Uppsala kom textilindustrins utveckling att gå via professor Olaus Rudbecks d.ä. ”stamverk” strax norr om Islandsbron, Pouseths Strump- och  Mössmanufaktur och Borells Klädesfabrik till modernare tiders textilföretag som Hjalmar Söderbergs syfabrik, Upsala kappfabrik, Upsala sidenväverier, Nordiska bandväveriet och Berglöfs stick-, trikå- och syfabrik.

Berglöfs trikåfabrik

Gustaf A. Berglöf AB var en av de större  textilindustrierna med som mest ett 90-tal anställda. Företagets ståtliga trevåningsbyggnad i hörnet av Kungsängsgatan och Hamnesplanaden revs olyckligtvis under 80-talet. Byggnadsnämnden gav rivningslov trots att byggnaden var q-märkt i stadsplanen med avsikten att den skulle bevaras.

Om Gustaf A.Berglöf Trikåfabrik AB berättar Roland Agius följande:

Köpmannen Gustav Adolf Berglöf startade år 1865 en trikå- och garnaffär i hörnet av Östra Ågatan och Drottninggatan.  Härifrån bedrev han även försäljning av för den tiden avancerade stickmaskiner. Hans affärsrörelse gick bra redan från början och gav goda ekonomiska resultat. Det här höll han på med fram till sin död 1886. Firman togs då över av 21-årige sonen John Berglöf.

Med John Berglöf vid rodret utvidgades företaget med bland annat en stick-, trikå- och syfabrik, som till en början låg på Drottninggatan 4, mitt emot Politiska knuten, för att senare flytta till Gamla Torget 1. När fabriken 1897 1905 (Not av Webbredaktören: När det gäller byggåret tror jag att Agius, för ovanlighets skull, hugger i sten. På Dahlgrens bild från 1901-2 syns inte huset. Troligen byggdes det kring 1905. Tack Roffe Heljefors för påpekandet) behövde ännu större lokaler lät han bygga en ny fabriksbyggnad vid Kungsängsgatan 41 intill det som på den tiden kallades Svintorget. Efterfrågan på särskilt stick- och trikåprodukter ökade och blev bara större och större. Till fabriken anskaffades därför nya och modernare maskiner för att kunna tillgodose en effektivare produktion av sådana produkter. Den maskinella utrustningen bestod av motoriserade stickningsmaskiner och symaskiner. I fabriken arbetade som mest ett 120-tal personer varav det absoluta flertalet var kvinnor. Därutöver hade företaget anställda resande – s.k. agenter – som sålde produktionen till detaljister över hela landet men också till Danmark och Norge. Butiken vid Östra Ågatan blev kvar men såväl lokalerna som sortimentet utökades.

I fabriken tillverkades moderiktade trikåvaror såsom jumpers, koftor, klänningar, damblusar, scarfs, herrslipovers, barntrikåvaror, m.m. Allt modeanpassat och då framförallt till ”det glada 20-talet”. Då och några år in på 1930-talet tillverkade Berglöfs även stickade klänningar.

John Berglöf. Foto: okänd

Alltid modeanpassat

Inom modebranschen beskrivs tjugotalet ofta som ”den glada tiden” eller ”de gyllene åren”. Då syftar man kanske främst på den stora expansionen inom kultur- och nöjesindustrin. Många unga människor gick på varieté, biografer och caféer. Där träffades man och dansade charleston i fransklänningar, lyssnade på jazz och rökte cigaretter. Man såg gärna framåt och trodde på framtiden och levde för det moderna, istället för att se tillbaka på dystra krigsåren.

De moderna kvinnornas självständighet markerades tydligt genom det nya modet. Modet på 20-talet skiljer sig från 10-talet på många olika sätt. Bland annat kröp klänningarna och kjolarna upp rejält i längd. På tiotalet visades ankeln för första gången, men på tjugotalet började kvinnorna bära kläder som slutade strax under knät. Detta betraktades som mycket uppseendeväckande, på gränsen till syndigt, och möttes till en början av en del motstånd.   Men till slut blev denna längd normen för i stort sett alla kvinnor. Längden var på många sätt nödvändig för den nya kvinnans livsstil som arbetare, sportutövare och flitig varietébesökare. Det här var en utveckling som positivt påverkade produktionen hos Berglöfs, som mitt under de stora framgångsåren drabbades av att företagets chef, John Berglöf, som till fullo förstått att anpassa produktionen efter det nya modet, 1930 hastigt avled 65 år gammal.

När John Berglöf avled blev det dags för sönerna – Sten och Ernst – att ta vid. Sten Berglöf blev chef för fabriken och Ernst Berglöf blev chef för butiken. Till en början fortsatte det att rulla på bra för bröderna Berglöf, men omedelbart efter andra världskrigets slut började kriserna ge sig till känna.

Arbete vid en Noder stickmaskin på 1950-talet. UM

Till vänster på bilden skymtar Berglöfs butik på Östra Ågatan. Foto UppsalaBild. UM

1939 års badmode enligt Berglöfs. UM

Textilkrisen

Det började inom ylleindustrin men spred sig snabbt till övriga textilområden samt även till konfektionsbranschen. Orsakerna till textilkrisens var flera: det höga kostnadsläget i landet, den liberala handelspolitiken, den hårda utländska konkurrensen, kreditregleringar och jämförelsevis höga skatter. Den så kallade solidariska lönepolitiken, som vid denna tid även hade som uttryckligt mål att låta lågproduktiva branscher slås ut till förmån för mer högproduktiva, bidrog också. Detta innebar att textilkrisen i Sverige möttes av relativt begränsade politiska åtgärder. Ledande politiker i landet såg det hela som en naturlig utveckling och långsiktigt var processen sannolikt oundviklig. Möjligen bidrog den ekonomiska politiken till att många av nedläggningarna koncentrerades till 1950-, 1960- och 1970-talen då konjunkturläget var sådant att det började bli svårt för den friställda arbetskraften att övergå till mer högproduktiva branscher inom privat sektor. Textilkrisen kom därför att särskilt drabba den äldre arbetskraften, som hade svårt att finna nytt arbete.

Textilkrisen, som pågick från slutet av 1940-talet till början av 1970-talet slog hårt mot Uppsala. Textilfabrikerna i staden slogs ut, en efter en. Berglöfs trikåfabrik försvann 1950, Hjalmar Söderbergs försvann successivt i slutet av 1950-talet, Upsala kappfabrik (Kapp-Lasses) försvann 1970, Upsala sidenväveri försvann 1971 och Nordiska bandväveriet försvann 1976.

I skiftet mellan 1940- och 1950-talen hade det gått så långt att det var dags för Berglöfs trikåfabrik att avveckla verksamheten. Produktionen i fabriken upphörde 1962. Butiken levde kvar i ytterligare några år. Maskinparken såldes till ett Göteborgsföretag. Fabriksbyggnaden på Kungsängsgatan 41 revs i början av 1980-talet.

Men framförallt berodde textilkrisen på att de stora länderna i Asien och andra länder utvecklade egna textilfabriker, som med låga lönekostnader framgångsrikt konkurrerade med de europeiska industrierna och gör så ännu idag.

Roland Agius 2015
(rev. THbg 2023)