Inte många uppsalabor vet idag att det i Uppsala fanns en fabrik som tillverkade kameror. Men vid sidan av Hasselblads i Göteborg fanns många andra svenska kameramärken – alla med begränsad framgång. Ett av dessa var Uppsalabon Henrik Larssons HELA-kamera.

Om detta berättar Roland Agius i sin bok Industriepoken i Uppsala:

Från 1946 och fram till mitten av 1950-talet tillverkades kameror av märket HELA vid Larssons Kamerafabrik på Knivstagatan 5 i Uppsala. Det fanns två sorters HELA-kameror.  Den ena var en ateljékamera som laddades med bladfilm. Den andra var en lådkamera av spegelreflextyp. Båda konstruerade av fotografen Henrik Larsson, som också var den person som – med ekonomiskt bistånd av järnhandlaren Erik Wolrath – drog igång fabrikstillverkningen. 

Kameratillverkningen påbörjades 1946 i källarvåningen i Larssons bostadshus i Graneberg, som på den tiden låg en bit utanför staden. Där tillverkade Henrik Larsson prototyper av de båda kameratyperna. Han demonstrerade dem för den i Uppsala välkände järnhandlaren Erik Wolrath. Han blev så intresserad av kamerorna att han satsade pengar, köpte tomt och byggde en fabrik på Knivstagatan 5 där serieproduktionen kunde dras igång.

Ateljékameran

Henrik Larsson, som var gift med porträttfotografen Inga Larsson, konstruerade och tillverkade en helautomatisk ateljékamera. Den var eldriven och kunde ta 9-12 bilder på en planfilm i format 18×24 cm som satt i en kassett på kamerans baksida. Kameran var en enögd spegelreflex. Den tog en bild, flyttade fram kassetten och kunde ta hela serien utan omladdning. Kameran var stor, cirka 50x40x20 cm och stod på ett stativ som kunde höjas och sänkas hydrauliskt.

Slutaren utlöstes på elektrisk väg med strömbrytare på en 2,25 m lång kabel. Därefter flyttades kassetten och slutaren spändes automatiskt med den inbyggda elmotorn. Slutaren hade tre olika exponeringstider, objektiv med bajonettfattning och brännvidderna 18-30 cm. Kameran och stativet var tillverkade i polerad alm.

Kameran tillverkades från ca 1946 och hade då krävt 10 års arbete. Tillverkningen påbörjades i källarvåningen i Larssons villa i Graneberg. Där arbetade 5 specialarbetare. En av dem var Jan Andersson. Med ekonomiskt bistånd av Erik Wolrath ritades och byggdes en fabrik med plats för 20 anställda. Fabriken kom dock inte någon gång att sysselsätta fler än 10 anställda.

I mitten på 1950-talet kom Hasselbladskamerorna och slog igenom stort hos många fotografer. I allt större utsträckning började yrkesfotograferna att använda kameror av märket Hasselblad. Även tyska och japanska kameror förekom. Filmmaterialet blev också bättre vilket gjorde att rullfilm och 6×6-format gav tillräckligt god kvalitet. Den till omfånget tämligen stora HELA-kameran kunde inte längre hävda sig i konkurrensen.

Ateljékameran i Industriminnesmuseet. Foto: THbg
Henrik Larsson med medhjälpare granskar en kamera. Foto: UppsalaBild

Fler fotografer i Uppsala, bl.a. Arne Johansson, Gösta Kilvén, Inga Larsson, Yngve Öhlund och bröderna Östling använde Henrik Larssons ateljékamera i sina ateljéer. Flera av dessa kameror finns bevarade i privata samlingar. I Uppsala industriminnesförenings samling på Salagatan 16 A finns t.ex. Arne Johansons – J-sons fotoateljé på Svartbäcksgatan 33 – helautomatiska HELA-kamera med eldrift. Fotografen Yngve Öhlund – med fotoateljé på S:t Persgatan – fotograferade ända in på 1980-talet med en HELA-ateljékamera.

Lådkameran  

Wolrath drev på och ville att Larsson även skulle ta fram en mindre kamera. Det blev en tvåögd spegelreflexkamera för formatet 6×6 cm, som tillverkades åren 1948-50. Kameran hade enkelt objektiv med avståndsinställning. Den lilla kameran tillverkades i Uppsala, 1948–50. Den fanns i två varianter:

  1. objektiv med fast bländare 1:6,3 och med slutartider 1/25
  2. objektiv 1:2,5 och bländare 1:2,5 – 1:16 och med slutartider 1/25, 1/50 och 1/100.
Foto: Sebastian Lindberg, UppsalaBilder

Larssons kameraprojekt togs emot med entusiasm och i UNT den 8 januari 1946 kunde man läsa följande artikel.

UpsaIafotografen Henrik  Larssons förut omnämnda kamerakonstruktion ser ut att bli en världsartikel. Den helautomatiska ateljékamera som han konstruerat  och patentsökt, röner f. n.en väldig efterfrågan från hans svenska yrkeskolleger och för att kunna effektuera beställningarna planerar han en fabrik i Uppsalatrakten för ett 20-tal man. Ett anbud från Amerika, som kommit nu i dagarna; på hur många kameror som han bara kan tillverka har han ännu inte hunnit ta ställning till.Det är drygt ett decenniums tålmodigt uppfinnararbete som nu bär synbar frukt. Liksom åtskilliga av sina kolleger använde hr Larsson i sin verksamhet s.k. seriefotografering, d.v.s. tagning av flera mindre bilder på ett, stort negativ, varav sålunda endast en mindre del exponeras i sänder. Han ansåg emellertid, att fram-matandet av detta stornegativ var en onödigt komplicerad historia, som krävde flera handgrepp och därigenom distraherade fotografense intresse för motivet, och lyckades så småningom konstruera ett sinnrikt system, varigenom stornegativet med ett enda ytterst enkelt handgrepp förs i rätt läge för de olika delbildsexponeringarna. Sedan satte han – det var så sent som i somras – en elektrisk motor att utföra denna genom hans konstruktion enkla rörelse, varigenom allt manuellt arbete som rör negativombyte eliminerades så när som tryckningen på en knapp.

Även i flera andra avseenden moderniserade han ateljékameran, som hittills i åtskilliga avseenden varit tungskött. Bl. a. införde han spegelreflexsystemet, varigenom ju arbetet avsevärt underlättas och påskyndas. Hittills har ju den som arbetat med vanliga stora ateljékameror först måst titta på visirskivan och sedan stoppa in kassetten innan tagning kunde ske och risk fanns då, att motivet hann ändra läge och utseende. Den ifrågavarande spegeln manövreras också automatiskt, i det att den av elektromotorn dras undan omedel­bart innan exponeringen sker. Allt fotografen har att göra vid arbete med den nya helautomatiska kameran är följaktligen att trycka på en knapp, och kameran är då omedelbart klar för en ny tagning. Genom att knappen sitter på en lång sladd har fotografen samtidigt möjlighet att röra sig fritt runt kameran.

Den nya kameran, som efter de första bokstäverna i uppfinnarens namn döpts till ”Hela”, har även andra fördelar. En väsentlig sådan ligger i -ett man vid uppdelningen av stornegativet i delbilder kan välja på tre olika bildantal och även göra kombinationer av dessa. Man har sålunda, som hr Larsson själv uttrycker saken, ”tre kameror i en”, och yrkesfotografen torde inte längre behöva hålla sig med flera kameror, för olika ändamål, allrahelst som objektivet, vilket är fäst med bajonettlås, är synnerligen lätt att byta ut. Även andra detaljer, såsom höjande och; sänkande av kameran, har hr Larsson moderniserat genom att göra stativet rörligt; på hydraulisk väg. Överhuvud gör Helakameran, när man ser den i arbete, ett synnerligen smidigt intryck jämförd med då tidigare vanliga ateljékamerakonstruktionerna.

Lovorden från fackmannahåll har också flödat över den nya konstruktionen och från de svenska yrkesfotograferna har beställningar som sagt inkommit i långt större antal än som kan effektueras av hr Larssons nuvarande verkstad, belägen i källaren till hans villa i Graneberg, där f.n. fem man är i full sysselsättning med kamerabyggande. Hr Larsson har också redan ritningar klara till en mindre fabrik, som väl kommer att ligga någonstans i närheten och som beräknas räcka för .den svenska efterfrågan. Den utländska, som ännu inte kan överblickas, har hr Larsson ännu inte tagit ställning till, men sannolikt kommer, han att söka tillfredsställa även denna genom en fabrikation i åskilliga länder.

Den mindre kameran blev dock blev ingen större succé och tillverkades endast i ca 600-700 exemplar innan tillverkningen efter något år lades ner. Ateljékameran däremot tillverkades i Larssons fabrik från 1946 till 1958.

THbg