De tjocka lagren av ishavslera i och kring Uppsala gjorde att förutsättningarna för lervarutillverkning här var ovanligt bra. Här fanns råvara till den lervaruindustri som växte upp och som länge var en av de dominerande näringsgrenar­na i staden med omnejd. I Uppsala har också, vilket tidigare framhållits, ända sedan medeltiden funnits tegelugnar, tegellador, tegelbruk, kakelfabriker och tillverkare av hushållskeramik. De företag som ingår i denna industrigruppering och som haft stor betydelse för Uppsala är tegelbruk, kakel och porslin, lergodsindustri och cementvaruindustri.

Under 1870- och 1880-talen anlades de första större lervaruindustrierna, de flesta utanför stadens planlagda områden. Det var företag som Upsala Kakelfabrik, Waksala Gamla- och Waksala Nya Tegelbruk, Upsala-Ekeby m.fl. som tidigt tog sig an de tjocka lagren av lera och började tillverka kakel- och tegelprodukter, företrädesvis kakelugnar, byggnads- och taktegel. Det gick till en början ganska bra främst beroende på att Uppsala under den här tiden var föremål för en kraftig utbyggnad. För ett mera långsiktigt hållbart uppsving hade de lokala företagen behövt en större marknad än den lokala. Nu lyckades man inte med detta och i dag är därför den en gång så blomstrande uppsaliensiska lervaruindustrin enbart historia.

Tegeltillverkningen var först på plan

I det förindustriella samhället tillverkades tegel efter behov, ofta i tillfälliga tegelugnar i direkt anslutning till det som skulle byggas. Den medeltida tegel-ugnen på Vår Herres Berg var t.ex. en sådan ”tillfällig” tegelugn i direkt anslutning till byggarbetsplatsen. Att den tegelugnen sedan förmodligen blev ganska gammal beroende på att det tog 150 år att bygga domkyrkan förändrar ingenting.

Det sätt på vilket man här tillverkade tegel kallades för ”tegelslagning”, vilket innebar att bearbetad lera slogs i särskilda träformar vilka sedan tömdes på torkställningar i särskilda lador för att sedan efter torkning brännas i en tillfällig (senare permanent) tegelugn.

Så småningom centraliserades tegeltillverkningen till särskilda anläggningar, tegellador och/ eller tegelhagar, där teglet tillverkades. I Uppsala fanns ett antal sådana tillverkningsplatser; Slottstegelhagen utanför Slottstullen (i dag den plats där Flustret ligger och en bit in i Stadsträdgården), Sponge höge hage i Svartbäcken, Franciskanerklostrets tegellada i Svartbäcken m.fl. var sådana tillverkningsplatser. Här var det fråga om produktionsplatser utrustade med permanent tegelugn. Och så var naturligtvis också fallet i den mångfald tegel­bruk som senare växte upp runt staden.

Vaksala Tegelbruk,  Torkelsgatan, 1947 G Sundgren

Vaksala tegelbruk (Torkelsgatan) år 1947. Foto: G Sundgren. Upplandsmuseet.

Sitt industriella genombrott fick tegeltillverkningen på 1890-talet; i Uppsala något tidigare. År 1861 anges tegelbruken i Uppsala vara fyra till antalet som tillsammans sysselsatte 159 tegelbruksarbetare. 1915 sysselsatte näringen 240 arbetare och 1960, då bara ett bruk fanns kvar, var näringens sysselsättnings­effekt i Uppsala försumbar. Endast 27 arbetare jobbade då med att tillverka tegel.

Waksala Gamla Tegelbruk från 1850-talet var tidigt ute. Det tegelbruket var först lokaliserat till det som i dag är kv. Sverre för att senare flytta till ett område i trakten av nuvarande Torkelsgatan/S:t Göransgatan i Fålhagen. I samband med industrialiseringen av Uppsala fick detta tegelbruk flera lokala efterföljare. Förteckningen nedan tar upp de för Uppsala viktigaste bruken.

  • Waksala Gamla Tegelbruk från 1850-talet
  • Waksala Nya Tegelbruk (1880), Petterslund
  • Fyrisvalls Tegelbruk (1860), kv. Edda
  • Röbo Tegelbruk mellan staden och Gamla Uppsala från början av 1860-talet
  • Upsala Gamla Tegelbruk vid nuvarande Tunabergskolonin, från 1820- el. 1830-talet
  • Upsala-Ekeby (1886),
  • S:t Eriks Lervarufabriker (1888), Luthagen/Stabby
  • Upsala Norra Tegelbruk (1896), Svartbäcksgatan 82
  • AB Lergropen i Sofielund
  • Bergsbrunna Tegelbruk från 1890-talet
  • Salsta Tegelbruk (1600-talet) mellan Vattholma och Skyttorp, m.fl.

Behovet av tegelprodukter ökade också kraftigt under 1800-talets senare del. Merparten av Sveriges städer hade – precis som Uppsala – vid den här tiden en liten stadskärna av stenhus medan omkringliggande bebyggelse merendels bestod av en sedan länge saneringsmogen trähusbebyggelse. Det här var inget som svarade mot de behov som följde i spåren av den alltmer ökande industrial­iseringen och med den dit hörande befolkningsomflyttning från landsbygden till städerna, som vid den tiden tog sin början.

Behovet av nya bostäder var stort och de nya bostadshusen byggdes ofta i tegel. Det här ledde till att tegeltillverkningen i Sverige bokstavligen exploderade inte bara i Uppsala med omnejd utan varhelst i landet det fanns lämplig lera att tillgå; förutom i Uppland främst i Skåne, Halland, Östergötland och Gästrikland.

(Ur Roland Agius: Industristaden Uppsala)