Välj en sida

Uppsala Cementgjuteri

En berättelse om Mimmi Ekholm och hennes företag

Vid Börjetull är det idag bara namnen Rörgatan, Blandargatan, Formgatan, Gjuteriparken  m fl samt naturligtvis Mimmi Ekholms plats det som påminner om den verksamhet som Uppsala Cementgjuteri drev i området under många år. Verksamheten är i hög grad förknippad med den legendariska Mimmi Ekholm, men historien varken började eller slutade med henne.

Hur det startade

Företaget grundades 1919 av fabrikören Carl August Eriksson. Man tillverkade diverse betongvaror som rör, kulvertar mm i en fabrik på Svartbäcksgatan 38. År 1923 överlät Eriksson firman till ett handelsbolag med fyra intressenter, förutom Eriksson själv Karl Arvid Hessel, Johan Persson och Daniel Forsberg. Till chef utsågs Hessel.

År 1934 utvidgades verksamheten med ytterligare ett produktionsställe beläget vid Kungsängstull. Antalet anställda var då uppe i tolv man. År 1936 ombildades bolaget till ett aktiebolag, AB Uppsala Cementgjuteri. Ägare blev förutom de fyra bolagsmännen även Mimmi Ekholm.

Kungsängen år 1935. Foto Sagerholm. UM

På Kungsängen år 1935. Foto Sagerholm. UM

 

 

 

Utdrag ur artikel i Upsala Nya Tidning 20 mars 1940: ”Skyddsrum av armerade betongringar är en av de metoder som luftskyddsinspektionen förordat på håll, där man ej har tillgång till lämpliga källare och därför ej kan inreda normalskyddsrum av gängse typ. På flera offentliga platser i Stockholm och Malmö har man anlagt trummor av sådana ringar, vilka anses ge ett betryggande skydd mot bombsplitter, särskilt om de grävas ned i marken […] Vid A.-B. Upsala cementgjuteri i Kungsängen finns en provmodell av en av luftskyddsinspektionen godkänd betongring till påseende.”

Skyddsrum år 140. Foto P Sandberg. UM

Mimmi Ekholm

Mimmi Ekholm kom in i det lilla nystartade företaget år 1921 och blev sedan kvar under hela sitt yrkesverksamma liv. Hon föddes 1897 på Väddö där hennes far Mathias var skomakare. Se intervjun med hennes kusin Torsten Ekholm, som bl a handlar om familjebakgrunden. År 1918 flyttade hon hemifrån och utbildade sig till kontorist. Det var också som kontorist hon började på Cementgjuteriet. Hon fick där successivt en allt viktigare roll, lärde sig branschen och fick så småningom ansvaret för alla firmans affärer.

Hon hade säkert genom sin farbror Johan lärt sig en del om företagande när som ung arbetade i hans Johan Ekholms skofabrik. På farbroderns fabrik hade f ö Mimmis far Mathias börjat arbeta som förman sedan han på grund av en armskada tvingats lämna sitt eget skomakeri. Mathias var i likhet med sin bror Johan djupt religiös och var vid sidan av sitt förmannaskap mycket aktiv i pingströrelsen.

När gjuteriet ombildades till aktiebolag blev Mimmi en av fem delägare och under de kommande åren kunde hon köpa fler aktier. År 1940 köpte hon ut de övriga fyra, blev ensam ägare och vd. Nu hade man ett 20-tal anställda.

Mimmi Ekholm. Foto: Frisks. Stadsarkivet

Mimmi (och Ingemar Lindberg). Foto: Frisks

 

I Byggnadstidningen efter Cementfabrikörernas kongress

Det var då utomordentligt sällsynt med en kvinna i ledningen för ett företag inom denna starkt mansdominerade bransch. Det fanns naturligtvis kvinnliga företagare och företagsledare. Men dessa återfanns normalt inom livsmedel eller textil, branscher som uppfattades tillhöra den kvinnliga domänen. Ofta handlade det också om familjeföretag där en kvinnlig arvinge fick träda in i brist på lämplig manlig sådan. Mimmi Ekholm vann respekt genom sin ovanliga skicklighet, sin branschkännedom, sin initiativkraft och arbetsduglighet. Delägarna valde att sälja till henne vilket tyder på att hon hade ett internt stöd. Att hon under många år satt i styrelsen för Cementfabrikörernas riksförbund tyder också på att hon var respekterad bland kollegor och konkurrenter i branschen.

Hon bildade aldrig familj och fick inga barn. Enligt sin brorsdotter Görel (citerat av Kristin Mörck) var hon en mångfasetterad person. ”En del av henne var bohemisk. Hon läste poesi och gick på teater och drogs till konstnärssjälar. Den andra delen var enormt driftig och ordningssam.” Enligt Görel ställde hon stora krav men var samtidigt omtänksam och generös mot de anställda. De kunde semestra på hennes släktgård på Väddö. Hon startade också en pensionsstiftelse som gav trogna arbetare ett pensionstillskott.

Kraftig expansion

Under Mimmis ledning utvecklades företaget starkt, trots de svåra tiderna i början av 40-talet. År 1942-43 köptes tomterna vid Börjetull och järnvägen. En ny fabriksbyggnad uppfördes i anslutning till de gamla lokstallarna och verksamheten flyttades hit från Svartbäcksgatan och Kungsängen. Produktionen omfattar rör, hålsten kulvertar mm och så småningom även taktegel i färg och oljecisterner. År 1957 tas en ny betongstation i bruk och man levererar nu också färdig betong till kunder utanför företaget. En mycket stor beställning kommer när betongbanor skulle anläggas på Ärna flygfält.

Företaget förvärvade vidare ett tiotal grustäkter norr om Uppsala och fick på detta sätt, till skillnad från sina konkurrenter, kontroll över den viktiga råvaran. Detta bidrog sannolikt till framgångarna. Mimmi tyckte också att det var viktigt med egna snickare, smeder och elektriker. I slutet av 1950-talet hade Cementgjuteriet närmare 100 anställda.

Fabriksbyggnaden med lokstallsdelen (kontor) före 1949. Foto Frisks UM

Den äldsta betongstationen 1949. Foto Frisks UM

Delar av personalen i början av 1950-talet. Frisks

Betongstation. Foto Frisks

Gjutformar. Frisks

Lastbilsparken. Foto Frisks.

De senare åren

År 1961 blev Mimmi allvarligt sjuk och avled endast 64 år gammal. Företaget drevs vidare inom familjen, först av  Staffan Ekholm. Han avled år 1980 och då valde hans syster, juristen och hovrättsassessorn Görel Ekholm, att lämna sitt arbete vid statsrådsberedningen för att ta över ledningen av företaget, som därigenom för andra gången fick en kvinna som VD. Staffan och Görel var barn till Mimmis bror Vincent som var jurist och under närmare 30 år borgmästare i Luleå.

Under miljonprogrammets byggboom i slutet av 60-talet expanderade företaget ytterligare. År 1965 införlivades Waksala-Eke Tegelbruk med cementgjuteriet. Där tillverkades fram till 1989 lättklinkerblock och lecablock. År 1966 deltog företaget vidare i bildandet av Alfa Rör AB som var ett utvecklings- och marknadsföringsbolag för betongvaror.

Så här såg det ut i vid tiden för nedläggningen

 

 

 

 

Görel Ekholm. Foto Mörck

 

 

År 1983 överläts rörtillverkningen till det delägda Alfa Rör AB, senare MEAG VA-system AB. Rörproduktionen bedrevs alltjämt på fastigheten och produkterna lagrades på området. Uppsala Cementgjuteris egen tillverkning koncentrerades till fabriksbetong från den nya stationen med ett fåtal anställda.

Till sist ställdes företaget emellertid inför ett val. Antingen göra en storsatsning på byggelement i betong eller lägga ner. Man valde att lägga ner och år 2003 såldes området till Uppsala kommun för att omvandlas till bostadsområde.

Bolaget Uppsala Cementgjuteri finns kvar idag, men har ingen tillverkning utan ägnar sig helt åt fastighetsförvaltning.

THbg