Leran i Uppsala lämpar sig väl för tegeltillverkning och sådan har funnits i staden sedan lång tid. Fram till mitten av 1800-talet skedde detta skedde huvudsakligen i mer eller mindre tillfälliga anläggningar. Det enda egentliga tegelbruket var då Uppsala Gamla Tegelbruk.

Under den senare delen av 1800-talet ökade efterfrågan av tegel i takt med industrialiseringen och fler delar av den gamla låga trähusbebyggelsen skulle ersättas av stenhus. Ett antal nya tegelbruk tillkom inom stadens nuvarande gränser. Här nedan berättas om Uppsala Gamla Tegelbruk (Ullströms Tegelbruk) samt fyra av de nyare – Fyrisvalls Tegelbruk, Uppsala Norra Tegelbruk, Nyåkers Tegelbruk och Röbo Tegelbruk.

Uppsala Gamla Tegelbruk – Ullströms Tegelbruk

Under flera hundra år låg ett tegelbruk en bit bortom Fyrishov, dit Badmintonstigen leder och där det idag finns stugby, badmintonhall och odlingslotter.  Bruket som naturligtvis var ett av stadens allra äldsta brukar benämnas Uppsala Gamla Tegelbruk och tillhörde Uppsala stad.

År 1570 erhöll staden som gåva av kung Johan III en hage, kallad ”Spånga höge hage” för att man där skulle upprätta en tegellada. Kungen önskan var att man skulle slå och bränna håltegel  samt annat tegel för att uppmura hus. Spånga höge hage var just det område som beskrivs ovan.

Bruket med tegelugn, tegellada,  torkhus, vretar och hagar var utarrenderat  och under 1600-talet var både borgmästare och rådmän arrendatorer.  De anställde naturligtvis folk för att sköta bruket. Tydligen slarvade man med underhållet, men 1693 tillträdde nya arrendatorer som skötte bruket bättre och gjorde att man kunde åta sig att leverera 24000 tegel per år till det stora slottsbygget i Stockholm. Efter Uppsala brand år 1702 behövdes också mycket tegel och bruket fick ett uppsving. Under resten av 1700-talet tycks det ha gått bra.

Uppgifterna om brukets vidare öden är knapphändiga. Under första hälften av 1800-talet var det sannolikt det enda egentliga tegelbruket i Uppsala. Mindre kvantiteter levererades till kunder i Stockholmsområdet.

Den siste arrendatorn blev krydd- och klädeskramhandlaren Nils Gustaf Ullström (så småningom kom han att benämnas fabrikör)  som arrenderade bruket åren 1856 – 1885, åtminstone någon tid tillsammans med en kollega vid namn Carlsson. Årsarrendet uppgick till 501 riksdaler riksmynt. Bruket kom att allmänt omnämnas som Ullströms tegelbruk. Alla var väl inte nöjda med arrangemanget; år 1873 väcktes förslag i drätselnämnden att staden skulle överta Ullströms arrende, men därav blev dock intet.

Ullström kunde fortsätta trots den svåra branden några år tidigare, år 1864. Kring år 1880 skickade han 156 vagnslaster med tegel till en handlare i Stockholm och i december 1883 åtog han sig att leverera  850 000 tegel under det kommande året till en annan handlare. Leran hämtades från gropar nordväst om bruksområdet, där idag koloniområdet ligger.

F.d. tegelslagaren och rättaren August Jansson, som i 10-årsåldern började arbeta hos Ullström, berättade år 1953 för UNT  att allt tegel var handslaget och att tegelkranen drogs av ett par hästar. Vattnet till lerbaket fick man pumpa direkt från ån med en stor gammal träpump. Det fanns även kvinnlig arbetskraft vid bruket. När byggenskapen började på Luthagen i trakten av Götgatan och Fyrisgatan rodde man ner teglet vilket var enklare än att köra runt Järnbron.

Det står inte klart exakt när driften upphörde. Sannolikt skedde det år 1885, det år då Ullströms arrende upphörde.  Bruket omnämns inte i samband med strejken år 1888.

Ullström, som var född 1821, avled 1893. År 1897 beskrivs fortfarande platsen som ”ån, vid Ullströms tegelbruk” (Fyris 1897-07-11). Vissa synliga rester av de gamla byggnaderna  fanns kvar så sent som i mitten av 1900-talet.

(Kanske gick det till så här: I början av 1880-talet skedde en allmän mekanisering av tegelbruken. Ullström insåg nog att en mekanisering av hans bruk var nödvändig, men han började bli gammal och hans ”ålderdom var fördystrad av familjeförhållanden” ( Fyris 1893-06-23). Han ägde inte heller marken och staden var troligen inte intresserad av att bekosta en modernisering. Det är lätt att tänka sig att en nedläggning föreföll vara en rimlig utväg.)

Fyrisvalls Tegelbruk

Ett av de första av de nyare bruken var Fyrisvalls tegelbruk som, av allt att döma, grundades 1850.   Det kom att ligga på två olika ställen i staden. Den första var på området vid Fyrisån strax söder om Karl Johansgårdarna.

Uppgifter om de första 10 åren är bristfälliga, men år 1860 övertar kakelugnsmakare Måns Dahlén bruket.

I december 1880 uppges att all tegelproduktion för de kommande tre åren är upptingad för universitetsbyggets räkning och under år 1881 säljer Dahlén bruket till August Pettersson och Fredrik Lindström. Lindström var ursprungligen vaktmästare vid universitetet, men övergick på detta sätt till industriell verksamhet. Han skapade också en teknisk förbättring av ringugnen, som han fick patent på. Han var för övrigt stadsfullmäktig , ”åtnjöt stort personligt anseende, i synnerhet bland de frireligiöse” och verksam som predikant inom den Lutherska missionsrörelsen.

Det är oklart när bruket  flyttades till Svartbäcksgatan bakom nuvarande Fyrishov för att så småningom bli granne till Uppsala Norra Tegelbruk. Möjligen skedde det under 1880-talet.

Lindström avled år 1892, vid 52 års ålder. Vid begravningen följdes han av över 1000 deltagare.  Redan två år tidigare hade sålt bruket till inspektor R. Cederberg för 40 000 kronor. Rimligtvis måste denna försäljning sättas i samband med att Lindström ungefär samtidigt blev en av de nya delägarna till S:t Eriks Kakelfabrik.

Vad som sedan hände är oklart, men redan i januari 1893 såldes bruket på exekutiv auktion till fabrikör Lindströms dödsbo för endast 13000 kr. Ett par månader senare sålde änkan Lindström bruket vidare till storbyggmästarna Ankarstrand & Hallström för 27000 kr, vilket låter som en god affär för fru Lindström.  (Denne byggmästare Gustaf Sigfrid Hallström bör inte förväxlas med den byggmästare Carl Henrik Hallström som ruinerade sig på universitetsbygget). Ankarstrand avled i juli år 1901.

Ankarstrand & Hallström är f ö kända också för att bl a ha byggt Norrlands nation, Södermanland-Nerikes Nation och det numera rivna Göteborgs nationshus på Drottninggatan och inte minst det märkliga Tjolöholms Slott några mil söder om Göteborg samt S:t Lars sjukhus i Lund.  

Det är oklart exakt när och hur fabrikören Johan Kallenberg kom in i bilden, men han bör ha trätt in som ägare någon gång kring förra sekelskiftet .

År 1916 avled Johan Kallenberg och hans son Hjalmar tog över tegelbruket och de andra Kallenbergföretagen och drev det med framgång vidare.

Fabrikör Johannes (Johan) Kallenberg föddes i Skåne år 1839. Han kom tidigt till Uppsala och grundade där 1865 Upsala Tvätt. Det blev så småningom Uppsala största och modernaste tvätteri. Några år senare, år 1878, startade han sitt trävaruföretag. Kring förra sekelskiftet trädde han även in som ägare till Fyrisvalls Tegelbruk, som grundats 50 år tidigare.
Han hann också med att vara medlem av stadsfullmäktige, drätselkammaren , fattigvårdsstyrelsen, hamndirektionen och  byggnadsnämnden samt styrelserna för Fabriks och Hantverksföreningen och borgerskapets gubb- och änkehus. Han var också VD för Ångslups AB Ekoln. Johan Kallenberg avled år 1916.
Hans son Hjalmar Kallenberg föddes 1869. Han utbildade sig till byggnadsingenjör i Stockholm och Berlin. Efter några års anställning på ministeriet för offentliga byggnader i Berlin återvände han till Uppsala år 1898. Här drev han en egen byggnadsrörelse och uppförde ett antal större byggnader. Bland dem märks Hotell Hörnan, Svettis, Kemikum, och Epidemisjukhuset (Kungsgärdets sjukhus).  År 1916 övertog Hjalmar faderns företag , inklusive Bärby säteri som Johan förvärvat år 1906 och Tunabergs sandtag.  Under Hjalmars ledning utvecklades de olika företagen väsentligt. Hjalmar Kallenberg , som var ogift och barnlös, avled år 1952 som en förmögen man. Redan under sin livstid donerade han stora belopp till Borgarhemmet och Elisabethhemmet .  I testamentet skapades Johan och Hjalmar Kallenbergs Stiftelse. I testamentet föreskrevs vidare att Bärby gård skulle tillfalla Prins Gustafs Stiftelse och Upplands nation tilldelades en stipendiefond.

I bakgrunden ses de två tegelbruken längs Svartbäcksgatan. Det hitre är Fyrisvalls, det bortre Uppsala Norra tegelbruk. Till vänster om bruken syns lergroparna. Bilden är från 1937. Östlings foto.. Uppsala stadsarkiv.

I 22.30-tiden på Trettondagsaftonen år 1940 drabbades bruket av en häftig och dramatisk eldsvåda, den största i Uppsala på många år. Den stora torkladan i fyra våningar brann ner till grunden samtidigt som ringugnen och maskinavdelningen skadades allvarligt. Skorstenen kom dock att stå kvar. Vad som orsakade eldsvådan är oklart, men misstankar riktades snabbt mot någon tillfällig logerare som skulle ha varit oförsiktig med eld. Bruket var vid tillfället inte i drift, ugnen var släckt och strömmen var frånkopplad. Tegelbruket byggdes inte upp igen och resterna revs.

Företaget tillverkade fasad-, mur-, tak- och rörtegel. I sina glansdagar producerade det årligen över 1 milj. murtegel , varav en halv miljon taktegel och en halv miljon rörtegel. I likhet med andra tegelbruk drevs verksamheten säsongvis. När driften var igång sysselsatte det normalt ett 30-tal arbetare. I tider av stora beställningar, som när handslaget fasadtegel skulle levereras till telegrafhuset i Uppsala, sysselsatte det 75 – 90 man. Leran hämtades från täkter mellan bruket och Fyrisån, dvs där Fyrishov nu ligger.

Följande fyra bilder finns på Upplandsmuseet och är enligt museet tagna av Henri Ostis Atelier före 1914. Byggnadernas skick och utformning tyder på de kommer från den äldre anläggningen.

Tegelarbetarstrejk år 1888

Strejk bryter ut

Strejk utbröt i dag på morgonen bland arbetarne vid Nyåkers tegelbruk. Arbetarna, som nu hafva 22 öre per tusen tegel i aflöning (vid Ekeby tegelbruk endast 18 öre), anse detta vara alldeles för Iitet då arbetet är tungt och blott varar under sommaren. Dessutom lär aflöningssättet vara olämpligt ; arbetarne betalas endast hvar fjortonde dag och då ibland sent på lördagskvällen, då inga matvaror finnas kvar på torgen, utan arbetarne äro hänvisade till de dyra bodarna. Vid Rödbo tegelbruk lärer dessutom den seden råda, att 20 öre av den dagliga arbetslönen innehålles till en s. k. pliktkassa. Dock lära arbetarne där redan i måndags på framställning till ägaren fått sin lön höjd till 25 öre per tusen; samma förhöjning fordra nu de i dag strejkande. Arbetarne vid Nyåker omkring ett 40-tal som fått avslag på anhållan om löneförhöjning tågade till Ekeby och medtogo arbetarne därifrån samt tågade vid 10-tiden genom staden ned till tegelbruken vid Vaksalatull, men arbetarna där voro ute och ”firade”, så att de strejkande måste gå därifrån med oförrättadt ärende. Vid fabrikör Lindströms tegelslageri som äfven besöktes hafva arbetarne nekat att följa med, enär de äro nöjda med sin nuvarande aflöning. Aflöningssättet lärer också där vara mer lämpadt efter arbetarnes bekvämlighet.
De strejkande uppförde sig mycket stilla och anständigt. Föga utsikt torde finnas för dem att driva sina fordringar igenom, då tegelprisen ha sjunkit ytterligare sedan i fjol och nu stå till och med så lågt som 22 kr tusendet vid större leveranser  — det lägsta pris som väl någonsin erhållits ,
— Just som tidningen läggs i pressmeddelas oss, att fabrikör Lindströms arbetare vid Fyrisvalls tegelbruk tvungits av de strejkande att upphöra med arbetet. De hade fråntagit dem verktygen och kullstjälpt formarna.
Vid Fyrisvall lämnade emellertid ingen arbetare sin syssla.

(Fyris 25 juli 1888)

Strejken slut

I lördags eftermiddag kl. 6 sammanträdde å nyo de strejkande invid Sandgropen och rådplägade om sin ställning. Först beslöts, att Röbo och Nyåkers (Förutom FyrisvaIIs) arbetare, tillsammans 95, hvilka först fått förhöjningen beviljad, skulle få afgå från strejken och börja sitt arbete med villkor, att de skulle med en tredjedel af sin inkomst understödja de öfriga tre brukens arbetare, tills de fått sin förhöjning beviljad. Men efter många omröstningar och mycket parlamenterande drog sig Lundqvists och Anderströms arbetare, tänkande på sina talrika familjer och den börda de åsamkade dem, som skulle lämna underhållet, af hvilka många icke hade mer än 1,50 pr dag. När slutligen bud kom från Ekeby, hvars styrelse nyss haft stämma, med ett bleklagdt nej på dess arbetares anhållan inträdde en förstämning bland mängden. Inseende nu sitt förhastade tillvägagående och utblottade som flertalet var, öfverenskom man till sist, att alla på måndagsmorgonen skulle återgå till sitt arbete. De strejkandes antal lärer tillsammans ha utgjort 162 man.  Mötet pågick omkring fyra timmar.

(Fyris 30 juli 1888)

Efterspel

Att strejka blir alltid dyrt för både arbetare och arbetsgifvare. Så hörde vi på de strejkande tegelbruksarbetarnes möte i lördags arbetarne räkna ut, att, ätven om de genom ytterligare några dagars fortsatt strejk skulle kunna tilltvinga sig förhöjd aflöning vid alla tegelbruken, skulle dock deras vinst därpå under återstoden av sommaren ej uppväga de förlorade dagspänningarne. Arbetena äro nu emellertid åter i full gång vid alla tegelbruken med samma aflöning som förut. Orsaken varför arbetarne vid Nyåker ej fingo den redan i torsdags lotvade förhöjningen, lärer vara den, att därvid fästs det uttryckliga villkoret, att de omedelbarligen skulle återgå till arbetet. Detta villkor uppfyllde arbetarne ej. Arbetarne vid Rödbo, hvilka ej hade minsta skäl att deltaga i strejken, hatva nu af sin arbetsgivare fått det besked att han tillsvidare ej har behof af dem, då teglet under den rägniga väderleken ej hinner torka undan. I nu varande arbetslösa tider bör nog arbetarne betänka sig två gånger innan de utan skäl löpa bort från en god plats.

(Fyris 1 aug 1888)

Uppsala Norra tegelbruk

Omedelbart norr om Fyrisvalls tegelbruk, i nuvarande kvarteret Knut som är en del det gamla kvarteret Sigbjörn,  låg Upsala Norra Tegelbruk. Det kom att överleva Fyrisvalls bruk med 20 år. Bruket  grundades av tegelmästare A J Brundin år 1896, som också blev ägare till Nyåkers Tegelbruk.

År 1901 köptes tegelbruket av skorstensbyggmästaren Nils Lundgren i Gävle.  Lundgren, som var utbildad på Chalmers, inledde sin verksamhet i Gävle 1869 med hus-, hamn- och fabriksbyggnation. Efter att ha studerat hur man utomlands byggde moderna runda skorstenar inriktades firman sedan helt på denna specialitet och blev så småningom Nordens viktigaste leverantör av höga fabriksskorstenar.  Hans första stora beställning var skorstenen till Stockholms gasverk år 1891.  

Lundgren avled 1904 och företaget togs över  av hans två döttrar. Som chef, såväl för Lundgrens i Gävle som för Uppsala Norra Tegelbruk, verkade Arvid Björk från 1904 fram till sin död 1933 och därefter Ernst Ström fram till nedläggningen år 1960.

Lundgrens förvärv av tegelbruket ledde till att det specialiserades på tillverkning av skorstenstegel, s k  radialtegel. I likhet med exempelvis Fyrisvalls och de flesta andra tegelbruk arbetade man säsongsvis och under sommarsäsongen hade man ett 35-tal anställda som producerade ca 1 miljon tegel per år. Lertäkten gränsade till Fyrisvalls täkter och låg där Fyrishov idag finns. 

Bruket lades ner 1960, byggnaderna revs och ersattes av de nuvarande bostadshusen. En av torklada kom dock att stå kvar längs Svartbäcksgatan en bit in på 1970-talet.

På denna bild från 1950 syns Uppsala Norra tegelbruk vid Svartbäcksgatan i bildens mitt. Foto Bladh, UM

Nyåkers tegelbruk

År 1842 grundades ett tegelbruk i Nyåker i Åkerby socken, några km norr om Librobäck. I samband med en annonsering inför en auktion år 1850 angavs den årliga produktionen av tegel till 90 000 taktegel och 60 000 murtegel. Till egendomen hörde också jordbruk i Nyåker och i närliggande Ströja by.

Sannolikt köpte byggmästare Lars Ehrngren bruket med tillhörande egendom på auktionen 1850. I varje fall ingick det i Ehrngrens konkursbo när detta bjöds ut på en exekutiv auktion år 1865.  Då uppgavs årsproduktionen vara 60 000 taktegel och 70 000 murtegel.

Det är oklart vad som hände de närmaste åren. Sannolikt flyttades verksamheten av någon anledning i till Uppsala samtidigt som namnet behölls.  Bruket anlades i det område som idag kallas Löten, intill den nuvarande Bärbyleden och Vattholmavägen. Läget beskrevs då som ”utom Svartbäckstull” eller på Nyby gärde. Rimligtvis var det nya bruket mekaniserat och modernare än det gamla i Nyåker.

I december 1883 åtog sig Nyåkers bruk och dess ägare Johansson att leverera 2 miljoner tegel under år 1884 till en kund i Stockholm. (Tidn. Upsala 1883-12-20). Även om det inte framgår om teglet skulle komma från det ursprungliga Nyåker eller från det nya bruket i Uppsala kan man nog anta att det var från det nya.

År 1886 var det dags för en ny konkurs och en ny auktion. Nu var det tegelbruksägaren C. G. Johanson och hans hustrus konkursbo som skulle säljas. Bruket var då värderat till 50000 kr, men köptes av gårdsägaren E. Pettersson för endast  20500 kr. Till inventarierna hörde bl a två lokomobilier (varav den ena på minst 8 hk), ångpanna, rörbrunn, verktyg, lervagnar, tegelkärror, omkring 1000 fot räls med underlag samt en ko.

Petterson tyckas ha avlidit redan efter ett par år och grosshandelsfirman A.  A.  Andersson i Gävle trädde in som ägare. År 1890 överläts det hela till A J Brundin som ”under en längre tid förestått bruket”.  Brundin stod kvar som ägare till år 1901, samma år som han överlät Upsala Norra Tegelbruk till skorstensbyggaren Nils Lundgren.  Under den följande perioden, fram till brukets nedläggning i början på 1940-talet skedde sedan en rad ägarbyten.

Man kan notera att under Brundins tiotal år annonserade bruket flitigt i dagspress för sina produkter. Detta bruk och Fyrisvalls var de av Uppsalabruken som flitigast utnyttjade denna möjlighet. Efter 1901 tycks detta annonserande ha upphört.

Produktionen bestod av enbart mur- och fasadtegel i rött och gult. Leran hämtades på en täkt i brukets närhet. Under sommarsäsongen sysselsatte brukat 30-40 arbetare.

Röbo tegelbruk

Röbo tegelbruk grundades sannolikt kring 1880. Uppgifterna är osäkra och vissa källor anger i stället början av 1860-talet. Det kan naturligtvis inte uteslutas att verksamhet kan ha funnits åren före 1880, men exempelvis W Bruno anger inte något sådant. Att bruket fanns 1883 står dock helt klart, eftersom en tidningsnotis då anger att regementskommissarie Alfeldt detta år sålde bruket för 10450 kr till gårdsägaren Samuel Löfgren.

I maj 1891 sålde Löfgren bruket till två herrar i Stockholm för 20000 kr, men av någon anledning gick köpet tillbaka efter ett par månader. Löfgren fortsatte att äga verket, nu tillsamman med någon som hette Larsson, för att våren 1898 sälja till en firma Land och Verner. Denna firma gick kanske inte så bra eftersom ett konsortium bestående av herrarna A. Felldin, L.J. Hultman ochJ.E. Gustafsson kunde förvärva bruket för endast 7175 kr år 1902.

Så småningom kom företaget AB Byggnadsvaror att bli ägare. Detta skedde 1917, ungefär samtidigt som Byggnadsvaror också förvärvade Bergsbrunna tegelbruk. År 1923 övergick sedan ägandet av de båda Uppsalabruken till AB Mälardalens Tegelbruk, som under en period ägde inte mindre än 21 tegelbruk.

Mälardalens ägdes av Kreuger & Toll. Tändstickskraschen i början av 1930-talet ledde till att jägmästare Arvid Carlander år 1934 blev ny ägare. Han sålde företaget vidare till Kooperativa förbundet år 1947, som inordnade det under Gustafsberg.

Tegelbruket byggdes ut och moderniserades genom åren. En mer omfattande utbyggnad gjordes av de nya ägarna, AB Byggnadsvaror, år 1919. Detta år lades också ett drygt 800 meter långt industrispår ut från tegelbruket till stationen i Gamla Uppsala. När tegelbruket revs på 1970-talet togs även järnvägsrälsen bort, men banvallen blev kvar och fortsatte att skvallra om Uppsalas industrihistoria. Järnvägsbanken gjordes om till körväg för transport av schaktmassor när den nya sträckningen av järnvägen genom Gamla Uppsala skulle byggas. Ett annat år då en mer omfattande modernisering gjordes var 1939. Nu drevs bruket året runt och de obrända teglen torkades i kammartorkar. Från 1943 hade man två ringugnar i gång.

Tisdagen den 17 maj 1955 drabbades bruket av en våldsam eldsvåda och brann ner till grunden. Ingenting av själva tegelbruket kunde räddas, enbart några kringliggande lagerbyggnader och omklädningsrum.

Branden i maj 1955. UppsalaBild. UM

Bruket byggdes snabbt upp på nytt och stod klart efter något år. Nu installerades en automatisk oljeeldad tunnelugn i stället för de gamla ringugnarna. Detta betydde bl a att en betydligt mindre personalstyrka krävdes.  I stället för de ca 40 arbetarna strax före branden räckte det nu med ett 20-tal för samma produktion.

Vid tiden för sekelskiftet år 1900 hade man 30 arbetare, detta antal växte successivt och i slutet av 1940-talet var 62 man i arbete på bruket.

De 30 arbetarna år 1900 fick fram knappt 1 miljon mur- och taktegel, rött och gult. Sedan låg man i stort sett kvar på denna nivå fram till det att Mälardalens övertagit driften.  Under 1920-talet fördubblades produktionen. På 1940-talet hade årsproduktion ökat till 6 miljoner och nu var man främst inriktad på gult fasadtegel. Leran hämtades framförallt från täkter öster om bruket, men också från Nyåkers gamla gropar i Nyby. Bruket hade också en lertäkt i Lövstalöt och under de sista åren togs all lera därifrån.

År 1970 beslöt KF att lägga ner verksamheten med hänvisning till vikande lönsamhet och överproduktion.  Byggnaderna stod kvar några år, men revs år 1978.

Källor

Agius, Roland: Industriepoken i Uppsala
Bruno W, Tegelindustrin i Mälarprovinserna
Olsson L-E. Tegelbruk i Sverige
Weber-Qvarfordt, Theresa: Lertäkter i Uppsala
Tidningen Fyris
Tidningen Upsala
UNT

THbg