Upsala-Ekeby

Starten

Upsala-Ekeby AB var ett industriellt flaggskepp i Uppsala. Den mäktiga ishavsleran var här rikt representerad. Undersökningar, som gjordes före industrietableringen, visade att Ekebyleran var ovanligt väl lämpad för tegel-, kakel- och keramisk tillverkning. Upsala-Ekeby AB var från 1918 till 1970 Skandinaviens största kakelfabrik.

Målarsalen år 1890. Foto: H Osti. Upplandsmuseets saml.

Den första bolagsordningen kom 1886 och företaget ägdes då av Uppsalafamiljerna von Bahr, Ekstrand och Holm. Tegeltillverkningen kom igång omedelbart medan kakeltillverkningen startade året därpå. Efter 1910 hårdnade konkurrensen på kakelugnsmarknaden, främst från Uppsala Kakelfabrik AB där Axel Sterner var VD. Denne tyckte sig ”utsatt för en hänsynslös konkurrens från en firma (Upsala-Ekeby) i närheten av Uppsala”.

Konkurrensen ledde till att Upsala-Ekeby 1915 köpte Uppsala Kakelfabrik. Axel Sterner ingick i köpet. Han blev koncernchef och VD i Upsala-Ekeby. I detta företags styrelseberättelse 1916 kunde Sterner förnöjt konstatera ”att den hårda konkurrens, som sedan några år tillbaka varit rådande mellan Upsala-Ekeby och Upsala Kakelfabrik, har under det gångna året på ett för bolaget (Upsala-Ekeby) förmånligt sätt övervunnits”. Året därpå, 1917, var Upsala-Ekeby Skandinaviens största tillverkare av kakelugnar och lergods och företaget sysselsatte ca 300 anställda.

Kakel

När efterfrågan på kakelugnar senare avtog i mitten på 1920-talet berodde det på att centralvärme i bostadshusen blev allt vanligare. Inom Upsala-Ekeby fortsatte dock kakelugnstillverkningen till 1945. Tegeltillverkningen hade upp- hört redan i början av 1930-talet.

År 1936. Foto: P Sandberg. Upplandsmuseet

I kakelugnarnas ställe blev kakelplattan bolagets stora produkt, en produkt som vunnit allt större spridning inte minst i övriga Europa. Inom Upsala-Ekeby hade tillverkningen av kakelplattor inletts redan i mitten av 1920-talet Kakelplattan lanserades av Nils Sterner som också var bolagets VD åren 1927-1960.

Konstnärlig keramik

En annan betydelsefull del i bolagets verksamhet var produktionen av konstnärlig keramik med konstnärliga ledare som Einar Forseth, Harald Östergren, Vicke Lindstrand, Anna-Lisa Thomson, Einar Luterkort m.fl. Upsala-Ekebys keramik är än i dag mycket eftertraktad. Erik Hammerlund, Upsala-Ekebys siste VD, visste att berätta att han en gång gjort en rundvandring i fabriken tillsammans med dåvarande finansminister Gunnar Sträng. När man då kom in på Keramikavdelningen utbrast Sträng: ”sånt här ska man inte syssla med, det har alltför låg teknisk nivå och är alltför arbetsintensivt”. ”Jaså”, svarade Hammerlund, ”vad ska man då ägna sig åt”? ”Man ska driva varvsindustri”, sa ministern. Vad Sträng då inte insåg var att det även inom varvsindustrin skulle bli svårt att stå emot koreaner och vietnameser.

1973 sålde Upsala-Ekeby sina fabrikslokaler, mark och bostäder till Uppsala kommun, som under en tioårsperiod upplät fabriken på arrende till bolaget.

Stora förändringar

Med facit i hand kan Upsala-Ekebys företagsförvärv framstå som något svåra att förstå. Det började redan på 1930-talet med köpet av Gefle Porslinsfabrik AB och följdes några år senare av AB Karlskrona Porslinsfabrik. 1947 köptes kemiföretaget AB Syntes Nol för att möta hotet från plasten. För att gardera sig ytterligare (i realiteten rörde det sig nu om försök att bromsa farten i utförsbacken) införlivades såväl Uppsala som Kalmar Byggnadsvaror och 1964 var det dags att införliva stora Rörstrand i Lidköping med Upsala-Ekeby-koncernen.

Slutet

1977 lämnade den sista vagnen med kakelplattor tunnelugn nr 2 i Ekeby. Nedläggningen var ett faktum. Även om produktionen vid Upsala-Ekeby nu definitivt hade upphört så fortsatte koncernen att köpa företag i vitt skilda branscher. Nu inlemmades företag som Kosta-Boda AB, guldsmedsbolaget GAB i Eskilstuna med välkända varumärken som Gense och Nils-Johan m.fl.

År 1980 köpte Proventus Upsala-Ekeby-koncernen och huvudkontoret flyttade till Stockholm. Med detta sattes punkt för Upsala-Ekeby som hundraårigt industriföretag i Uppsala.

Roland Agius