Välj en sida

Denna sida är under omarbetning

Upsala-Ekeby

Den lera som Uppsala bygger på lämpar sig väl för utomordentligt väl för tegel-, kakel- och keramik-tillverkning. Denna naturresurs låg till grund för ett stort antal tillverkare inom eller strax utanför stadens gränser. Störst bland alla dessa var Upsala-Ekeby AB.

Starten

Den kände förre boktryckaren och mångsysslaren Esaias Edqvist hade tagit på sig uppdraget att sälja bröderna Erik och Edvin Anderssons hemman Ekeby nr. 2. Han sammanträffade med häradshövdingen mm Carl Fredrik Oscar von Bahr och försökte intressera denne för att exploatera Ekebyleran. von Bahr var dock tveksam, men lovade ändå att tala med några släktingar för att eventuellt bilda ett bolag tillsammans med säljarna.

År 1885 lät de analysera leran i Ekeby och göra provbränningar för kakeltillverkning. Ansvarig för analyserna var prof Hampus von Post i Ultuna och provbränningarna genomfördes på en fabrik i Malmö. Dessa visade som väntat att leran var ovanligt väl lämpad för tegel och inte minst för kakel- och annan keramik.

Ett bolag bildades i januari 1886 och aktier tecknades för 140 000 kr. Tecknandet av aktier var därmed inte avslutat utan skulle fortsätta. Att aktierna betingade 2 500 kr visar att man vände sig till de kapitalstarka. Carl von Bahr själv nöjde sig med 4 aktier för tillsammans 10 000 kr och markerade tydligt att han inte avsåg att på något ytterligare sätt engagera sig i företaget. Som framgår nedan blev utvecklingen en helt annan.

C F O von Bahr (   – 1900)  UUB

Huvudägare till det nya bolaget blev främst familjen von Bahr, men också familjerna Ekstrand och Holm. Översten Robert von Bahr blev ordförande i den första styrelsen, vice häradshövdingen Fredrik Holm blev verkställande ledamot och kemisten docenten Åke Ekstrand övrig ledamot. Gustaf Andrén blev disponent med ansvar för daglig ledning.

Tegeltillverkningen kom igång omedelbart. Redan 1886 brändes, närmast på prov, 40 000 murtegel. Tegelbruket utrustades sedan med en ringugn av tysk modell som uppgavs kunna klara en årlig produktion av 2 miljoner tegel. Samma år började man bygga en fabrik för en planerad årsproduktion av 500 kakelugnar. Man var också intresserad av att använda den fina leran för tillverkning av prydnads-, hushålls- och nyttoföremål i keramik. En ugn för detta ändamål anskaffades och en drejare anställdes.

De första åren

När Ekebyfabriken planerades var byggenskapen i Uppsala livlig och avsättningen av tegel bedömdes vara säker. Men när fabriken stod färdig hade husbyggandet i Uppsala stagnerat. Situationen kan belysas av några siffror (hämtade ur Harnesk-Oscarsson).:

    • 1871-75 byggdes 20 hus
    • 1876-80 byggdes 122 hus
    • 1881-85 byggdes 209 hus, varav 118 stora stenhus
    • 1886-90 byggdes 76 hus varav 61 stora stenhus
    • 1891-95 byggdes 13 hus
    • 1896-00 byggdes 10 hus

Tegelbruket var starkt beroende av den lokala marknaden, speciellt för mur- och fasadtegel, och drabbades hårt. Produktionen inriktades i ökande grad mot taktegel, som i mindre grad drabbats av den vikande efterfrågan. Kakelugnsfabriken hade också vissa möjligheter att kompensera den fallande efterfrågan genom försäljning till orter utanför Uppsala.

Under dessa år sjönk försäljningspriset på tegel kraftigt under dessa år. Detta fick konsekvenser för arbetarnas löneersättning, vilket år1888 ledde fram till en strejk, som inte bara omfattade Upsala-Ekeby, utan också flera andra av Uppsala tegelbruk. Läs om strejken här.

Kris och rekonstruktion

Som en följde av efterfrågekrisen fick bolaget allvarliga ekonomiska problem, förlusterna var stora och driften finansierades med lån. Man diskuterade på allvar en avveckling.

Carl von Bahr klev nu in och tog ett ansvar som gick långt utöver hans tidigare inställning. Han menade att han som initiativtagare inte kunde dra sig tillbaka. År 1891 tog han över som styrelsens verkställande ledamot efter Fredrik Holm som avlidit.

I stället för en avveckling genomfördes år 1893 en ekonomisk rekonstruktion. Aktiekapitalet skrevs ner till 0 kronor. Nya aktier emitterades och tilldelades de aktieägare som också var fordringsägare som likvid för lån. Fyra ytterligare aktier emitterades och det nya aktiekapitalet kom att uppgå till 100 000 kr. Efter ytterligare några senare finansiella manövrer kom Carl von Bahr i besittning av 75% av aktierna. Utan von Bahrs insats hade bolaget med största sannolikhet inte överlevt krisen.

Några goda år

Efter 1893 års rekonstruktion följde ett antal goda år med god efterfrågan och hygglig lönsamhet. Tegeltillverkningen växte från ca en halv miljon till en och en halv miljon år 1898 och ringugnens kapacitet kunde utnyttjas på ett tillfredsställande sätt. Taktegel förblev bolagets specialitet, men man tillhandahöll även andra tegeltyper.

År 1904 togs en ny kakelfabrik i bruk.  Året därpå gick företaget in som delägare den nya Uppsala-Enköpings järnväg och såg till att man så småningom fick en anhalt vid fabriken. Detta gav en lösning på ett viktigt transportproblem.

Kakelugnarna togs emot väl i press och på olika utställningar och efterfrågan ökade. I utbudet fanns även olika terrakottaarbeten för exempelvis fasader.

Ny kris

Några år in på 1910-talet började bolaget känna av en vikande konjunktur och en minskad orderingång. Situationen förvärrades 1907 av en landsomfattande facklig konflikt med ursprung i en strejk i Örebro. Arbetsgivarna svarade med en lockout, som för Uppsala-Ekebys del innebar att de fackanslutna arbetarna utestängdes från arbetsplatsen från den 25 maj till den 25 augusti år 2007. Även 1909 år storstrejk skapade problem, som dock var mindre än de från år 1907 års konflikt. Av de 170 arbetarna gick 140 i strejk den 4 augusti men redan den 10 september återgick de i arbete.

Fortsatt tillväxt

Under de första decennierna nöjde sig bolaget med en organisk tillväxt, men en bit in på 1910-talet ändrades strategin. Upsala-Ekeby slog in på en annan väg och började köpa andra företag. Det första köpet, av en lång rad, var av Upsala Kakelfabrik AB som köptes 1915. Detta köp innebar inte bara att man blev av med en besvärlig konkurrent, Man övertog också Kakelfabrikens driftige VD Axel Sterner som blev VD och koncernchef för Upsala-Ekeby. I detta företags styrelseberättelse 1916 kunde Sterner förnöjt konstatera ”att den hårda konkurrens, som sedan några år tillbaka varit rådande mellan Upsala-Ekeby och Upsala Kakelfabrik, har under det gångna året på ett för bolaget (Upsala-Ekeby) förmånligt sätt övervunnits”.  

Nästa inköp gjordes 1918 då ytterligare en Uppsalakonkurrent förvärvades, nämligen C Boivie Kakelfabrik. Verksamheten i denna fabrik upphörde redan efter ett år.

Genom förvärven blev Upsala-Ekeby Skandinaviens största tillverkare av kakelugnar och lergods och företaget sysselsatte 1917 ca 300 anställda. I den gamla kakelfabriken på Kungsängen fortsatte verksamheten till 1928 då fabriken totalförstördes i en häftig brand.

År 1923 gjordes en stor modernisering och rationalisering av produktionen. En ny 55 meter lång tunnelugn, den första i Sverige, installerades.

År 1926 senare eliminerades ytterligare en annan konkurrent. Då förvärvade Upsala-Ekeby konkursboet efter Örebro Lervarufabrik. Detta köp omgärdades av hårda beskyllningar om kupp och förfalskad revers, men avgjordes rättsligt i Uppsalas favör. Ett kort tag drevs verksamhet i Örebro under namnet Örebro Fajansfabrik, men redan i december 1927 lades den ner och överfördes till Upsala-Ekebys fabrik i Kungsängen. Av de 36 anställda fick en handfull fortsatt arbete i Uppsala.

År 1927 avled Axel Sterner och efterträddes av sin son Nils. Styrelseordföranden Johan von Bahr, som varit styrelseordförande i 28 år avled följande år och efterträddes av sin bror Erik von Bahr.

Kakelugnar

Kakelugnar var vid sidan av olika slags byggnadstegel länge den viktiga produkten. Kring sekelskiftet 1900 sålde man årligen ca 30 000 ugnar. Men snart därefter började efterfrågan på kakelugnar minska i takt med att centralvärme blev vanligare. I mitten av 1920-talet hade detta blivit mycket påtagligt och efterfrågan fortsatte att sjunka. Men år 1924 tillverkade man dock fortfarande 20 000 ugnar per år vilket var lika mycket som alla andra svenska tillverkare tillsammans. I kakelfabriken i Ekeby arbetade då 160 personer och i fabriken i Kungsängen ytterligare ett 60-tal.

Upsala-Ekeby höll ut i det längsta, men år 1945 upphörde slutligen all kakelugnstillverkning.

Upsala-Ekeby i början av 1930-talet. Foto: Bladh Uppsala Stadsarkiv.

Fortsatta företagsköp

Köpen och nedläggningen av konkurrenterna fortsatte. År 1931 köps A. Th. Sandbäcks kakelfabrik i Kalmar och läggs ner. År 1932 accepterar ägaren till Sala kakel- och Stenkärlsfabrik ersättning av Upsala-Ekeby för att inte bygga upp fabriken igen efter en brand. År 1935 köps Gefle Porslinstrafik och år 1937 S:t Eriks Lervarufabrik.

År 1942 köptes Karlskrona Porslinsfabrik, som inte omedelbart lades ner utan som, inte utan framgång, drevs som dotterbolag till 1967 då den lades ner. Som mest sysselsatte denna fabrik 450 personer.

Kakelplattor

Fusionen med Upsala Kakelfabrik innebar att en viss tillverkning av kakelplattor fördes in i företaget. När nu kakelugnarna tappade mark beslöt man att i stället satsa på sådana plattor. Bakom beslutet av stod främst Nils Sterner, son till Axel Sterner och bolagets VD åren 1927-1960.

Kakelplattor som var något som vunnit allt större spridning, inte minst i övriga Europa, och det blev företagets stora produkt. I mitten av 1960-talet tillverkades årligen inte mindre än ca 70 miljoner plattor.

Byggnadstegel

Den ursprungliga produkten var olika typer av byggnadstegel och företaget kämpade länge för att få lönsamhet i denna tillverkning. Som nämnts ovan var beslutet att satsa på taktegel en del av dessa ansträngningar. År 1920 införlivades Skattmansö tegelbruk i företaget och all produktion av taktegel förlades dit. Skattmansö såldes 1947 och har senare gått upp i Vittinge Tegelbruk. I anslutning till förvärvet av S:t Eriks keramikdel lades Upsala-Ekebys tillverkning av byggnadstegel i Uppsala ned.

Konsthantverk

En viss produktion av enklare hushålls- och prydnadsföremål av lergods fanns redan från bolagets allra första tid. Länge nöjde man sig med att tillverka kopior av utländska förlagor. Först en bit in på 1920-talet anställdes några formgivare för att ta fram original till drejare och dekormålare.

Köpet av S:t Eriks kakel- och keramikfabrik gav en kraftig impuls till en förnyelse och utveckling av denna del av bolagets verksamhet. I all synnerhet som man sökte man efter något som kunde komplettera och kanske ersätta den vikande marknaden för andra varor.

S:t Eriks hade redan sedan ett tiotal år engagerat framstående formgivare och producerade lergods av hög kvalitet. En av dessa formgivare var den unga Anna-Lisa Thomson kom över till Upsala-Ekeby ett par år före köpet och där fick en nyckelroll.

Vid denna tid var det vanligt att se ner på det lättbrända lergodset och se det som underlägset stengods. Upsala-Ekeby och Anna-Lisa Thomson ville höja anseendet och kvalitén på lergodsvarorna. Detta lyckades och keramiken från Upsala-Ekeby kom att nå stora framgångar. Till detta bidrog i hög grad utövar Anna-Lisa Thomson också Sven-Erik Skawonius, som var konstnärlig ledare år 1935-39 och konstnären Vicke Lindstrand som anställdes 1942. Till företaget knöts senare ytterligare en imponerande rad av formgivare som alla bidrog till en produktion av konstnärligt högtstående keramik som idag är mycket eftertraktad. Bland dessa formgivare märks bl a Ingrid Atterberg, Marie Simulson och Hjördis Oldfors.

Ytterligare några goda år

Krigsåren 1939-45 och de två decennierna närmast därefter var en ny framgångsrik period för Upsala-Ekeby. Perioden var den verkliga glansperioden för företagets konsthantverk. Nere på Östra Ågatan fanns företagets butik Presenta som ett fint skyltfönster. Tillverkningen av kakelplattor gick bra och som mest producerade man 70 miljoner plattor per år. Exporten var inte obetydlig, främst av keramik och porslin, men även av kakelplattor.

För att hävda sig mot utländska och andra konkurrenter moderniserades och effektiviserades tillverkningen. I Uppsala tillkom fler elektriska tunnelugnar och specialugnar. I Gävle och Karlskrona byggdes fabrikerna om under åren 1946-51 och porslinsproduktionen utökades kraftigt.

År 1947 hade Uppsalafabrikerna 612 arbetare anställda. Inklusive dotterbolagen var det totala antalet 1900 arbetare.

Slutet

Under 1960-talet kunde man börja se att företagets framtid var hotad. Tillverkningskostnaderna var höga jämfört med de utländska konkurrenternas och exporten drabbades först. Försäljningen på hemmamarknaden pressades av billig lågprisimport, bl a från Fjärran Östern.

Det var inte självklart hur dessa problem skulle hanteras. Men alla kostnader jagades hårdhänt. Konstnärer sades upp och ersattes av frilansande formgivare (vilket fick konsekvenser för kvalitet och varumärke). Man tycks också ha sett en diversifiering som ett sätt att hejda utvecklingen

Redan tidigare ägde koncernen några företag som ägnade sig åt annat än tillverkning av keramiska produkter. Det handlade om byggmaterial (AB Uppsala Byggnadsvaror) och plast och kemikalier (AB Syntes och Katalys AB). Nu fortsatte man diversifieringen i allt snabbare takt. År 1964 gjordes ett stort företagsförvärv. Då införlivades Lidköpingsbolaget Rörstrand i Upsala-Ekebykoncernen. Upsala-Ekeby kom på detta sätt att stå för en mycket stor del av den svenska porslinstillverkningen. Inget av detta ägde dock rum i Uppsala. Köpen fortsatte sedan i snabb takt med Reijmyre, Skruf, Kosta-Boda (glas), med Steninge Keramik samt med GAB-Gense NilsJohan (silver och bestick). Det gamla tegelbruket hade förvandlats till ett spretigt konglomerat som strävade efter att tillhandahålla alla slags bordsartiklar

Men trots allt fortsatte utförsbacken. År 1968 tvingades företaget lägga ned den fina gamla Karlskronafabriken till följd av den bristande lönsamheten. Något år in på 1970-talet sades de sista keramikerna i Uppsala upp och tillverkningen flyttades till Steninge, där den fortsatte till 1975.

År 1973 såldes fabrikslokalerna med tillhörande mark och ett antal bostäder till Uppsala kommun som sedan för en tid arrenderade ut fabriken till bolaget. År 1977 lades tillverkningen i Uppsala ned och staden förlorade slutgiltigt en stor arbetsplats med en hundraårig historia. År 1979 läggs Gefle Porslinsfabrik ner.

Koncernen, som då bestod av Rörstrand, Kosta-Boda, GAB-Gense med NilsJohan och några fastigheter, köptes 1982 av Proventus.  Huvudkontoret flyttades till Stockholm. Efter ytterligare ett par år styckades koncernen och de olika delarna hamnade hos nya ägare.

Källor

Fogelberg, Ann-Christine & Karlsson Helen (red.): Upsala-Ekeby 1886-1978. Bombus (2007)
Palm Magnus: Stora boken om Upsala-Ekeby. Scandinavian Retro (2018)
Ullenhag, Kersti: Industriell utveckling och demokratisering. Uppsala 1984

THbg (2024)