Välj en sida

Många av föreningens medlemmar har intressanta minnen från industrier i Uppsala. På den här sidan vill vi gärna samla några av dessa. Även andra är välkomna att berätta. Hör av Er!

Längst ner på sidan finns en klickbar länk till våra lördagsföredrag.

Bengt Jacobowsky arbetade på ett dotterbolag till Pharmacia. Han  berättar följande:

Hjalmar Söderbergs ja. År 1966 började jag att arbeta på ett dotterbolag till Pharmacia som hette Medisan – “kosmetik” med medicinsk touch och några enkla läkemedel.

Vi var inhyrda i den låga, tegelröda byggnaden på Bergsbrunnagatan 1. Hela kontoret var inrymt i Hjalmar Söderbergs f d konfektionsfabrik – ominredd till en stor gemenskapsyta och en rad småkontor. På väggen satt ett väggur med visare i form an en synål och en annan, kortare, nål. Denna urtavla, med visare, sitter säkert kvar ännu! Ingång i så fall i den del av huset som vetter åt Pharmacia till.

På Medisan blev jag bl a ansvarig för något som hette “Karbamid”-projektet. Det omfattade från början några läkemedelssalvor mot torr och exematisk hud. Något senare var det någon som föreslog att vi skulle utveckla en mera kosmetisk variant av läkemedlet – som ju  hade genomgått alla behövliga tester för återställande av torr hud mm.

Detta ledde till en fin “creme” som var lätt att applicera och gjorde samma effekt som det fetare läkemedlet. Vi tänkte ge det namnet “Medilene”, det lät “medicinskt” med “mjukgörande”. Vilket det faktiskt var! Bevisligen, till skillnad från alla jättedyra och fint parfymerade feta lyxcremer, som mest “bara” just lyxcremer.

Under en lunchrast hade vi ett spontant “snack” kring namnet. Den äldste, “nästan pensionsmässige”kollegan tyckte att vårt namn var löjligt, och krystat. “Tänk efter” sa han. “En kund kommer in på apoteket och frågar efter något som hjälper mot torr hud”. (Ett mkt vanligt tillstånd.) Han sa´: Kalla den “Hjälper Torr Hud, HTH”. Och på den vägen blev det. “Resten är historia.”. Produkten blev snabb en oerhört stor framgång! P g a  de faktiskt goda effekter den hade, pga namnet – och pga att vi, eftersom produkten genomgått s k “kliniska effektprövningar” fick annonsera och hävda dessa effekter.

Idag är HTH en väldigt stor produkt i Sverige och i viss mån även utomlands. Men där har bokstavskombinationen “HTH” ingen del av framgången …  HTH och dess senare syskon “L 300” blev världsprodukter!!! Och är det än idag, 50 år senare. Utan nämnvärd reklam. Och detta hade jag förmånen att få vara s k “produktchef för”. I produktens “linda”. I den gamla “syfabriken”.

Jag tror, utan att veta, att HTH-cremen hör till de Uppsalaprodukter som nått störst ryktbarhet, efter Slottsenap m fl produkter.

Upphovsmännen var dermatolog-docent/professor Gunnar Swanbeck och Uppsala-apotekaren Gunnar Embring som också var “pappa” till en mängd bra preparat som t ex Silon-salvan, Microlax microlavemang m fl.

Lars Eklöf var 16 år sommaren 1960 och arbetade som praktikant på Stål och Maskin. Så här berättar han:

 ”Företagets VD hette Viborg, min verkmästare hette Lars Molin och var en mycket snäll, duktig och omtyckt person. Företaget utgav sig  för att syssla med elektrisk smältverk, hejarsmide, hejarverktyg, pressverktyg samt mekanisk verkstad.

Året innan jag började byggde Viborg upp ett stort valsverk för dragning av metalltråd. Vad jag kommer ihåg så tror jag att det bara till någon slags provdrift och därefter lades ned. Ett förmodligen dyrt experiment.

Som jag minns bestod företaget av följande byggnader: valsverk, en byggnad väldigt sliten innehållande dels en sal med svarvar, pelarborrar, fräsar, och övriga metallbearbetningsmaskiner. I anslutning till dem låg hejarsmedjan med en gång i mitten med ca: 5-6 hejare på vardera sidan. Ljudnivån var enorm. På ena gaveln av hejarsmedjan hade Viborg byggt upp en ny stor hejare med en tillhörande stor, förmodligen gasdriven, ugn utomhus med bara  ett plåttak och stängsel omkring. Där kom jag så småningom  att få jobba som värmare åt hejarsmeden med väldigt tunga ämnen. Vid sidan om hejarsmedjan låg en mekanisk verkstad där det producerades verktyg till de olika bearbetningsmaskinerna.

En nära bekant och en erkänt duktig verktygsmakare hette Allan Borg. Jag fick prova på olika typer av maskiner där stansning var farligast förutom kanske när företaget fick tillbaka 10000 växelspakar som var felgängade. Vi fick i uppdrag att gänga om växelspakarna och därefter krona om dem. Jag blev skickad till företaget Chromservice som låg vad jag kommer ihåg bakom Petterson och Barr på Svartbäcksgatan. Arbetet bestod att doppa ner växelspakarna i öppna krombad utan någon som helst ventilation. Idag förmodligen ett stort miljöbrott.”

Disponenten tycket inte om Gustafs käft – Gustaf Gustafson berättar

Åren 1912-1997 fanns mejeriverksamhet i kv. Tor mellan S:t Persgatan och Vaksalagatan. Gustaf Gustafsson blev den första i raden av pensionärer som berättade minnen för den fackliga studiecirkel som dokumenterade arbetslivshistoria 1983-87. Resultatet finns dels i utställningen ”Mjölk och människor” och dels i en bok av Lena Sommestad med samma namn. Det återgavs också i den broschyr som Industriminnesföreningen gav ut år 2005.  

På julafton 1928 fick ”flaskvalpen” Henry Ström 10 kronor i dricks då han sprang med flaskmjölk till tanter i Kåbo. Till jul var de snälla. Henry behövde inte lämna pengarna hemma och sparade dem. Under sommaren året efter hade han köpt en lådkamera av märket Hasselblad och en filmrulle så småningom.

– Vi borde passa på och gå upp i den nya skorstenen innan de startar pannan i morron, sa hans arbetskamrat Gustaf Gustafsson. Och de gjorde så. Det blev tre foton i olika väderstreck från den 38 meter höga skorstenen. Men så upptäck­tes de av mejeriets disponent Johansson som bodde på mejerigården och de blev bryskt befallda av honom att omedelbart klättra ned. Detta berättade Gustaf och hans kamrat John Hålm då de intervjuades 1983. Sedan Henry kontaktats så kunde studiecirkeln kopiera fotona. De kom att ingå i utställningen ”Mjölk och männis­kor” tillsammans med Anders Dambergs foton tagna 70 år senare. De speglar verkligen stadsbildens förändring.

Disponenten hade ofta ett vakande öga på Gustaf och studiecirkeln fick höra flera berättelser av John och andra av Gustafs vänner. Kritik mot arbetsförhållandena var inte alltid så välkomna. Gustaf var bara 16  år då han blev en av talesmännen för mejeriarbetarna. Disponenten blev med tiden inställd på att Gustaf borde skiljas från anställningen men föll varje gång till föga eftersom, som John Hålm uttryckte det, ”då skulle vi andra också ha lämnat mejeriet och hur skulle det då ha gått med mjölken”.

Gustaf blev kvar ända in på 1940-talet. Han blev efter ett antal år inne i mejeriet i den tunga flasktömningen placerad som utkörare. Det var besvärligt ibland med avlastningen hos kunderna. Inga hjälpme­del fanns. Vid Stadshotellet som då var inrymt i Gamla Gillet vid Fyristorg och ägdes av källarmästare Svanfeldt, en inflytelserik man i Uppsala, kom Gustaf på ett bra sätt att lasta av. Det behagade dock inte källarmästaren som blev mäkta förgrymmad. Det blev rapport till mejeriet.

En dag då Gustaf gick över mejerigården mötte han mejeridisponenten som tillrättavisade honom för att han inte hälsat, vilket Gustaf inte uttryckte någon förståelse för.

– Gustafsson gör ett gott arbete här, sa  disponenten. Men jag tycker inte om Gustafssons käft! utbrast han då.

– Det gör inget disponenten, svarade Gustaf. Käften står inte i prislistan så den gör jag vad jag vill med. Allt enligt John Hålms berättelse vid intervjun 1983.

Då kom Rolf Embro och jag, som inter­vjuade dem, ihåg att den historien hade vi hört flera gånger förut utan att veta vem den där Gustaf var.

– Jaså? sa Gustaf och John förvånat. Vem har berättat det? Det är ju länge sedan nu. – Jo, sa vi, det har Sture Jernebring sagt.

– Honom har jag då aldrig hört talas om, sa  Gustaf förbryllad. Han var då inte anställd när jag arbetade här och jag slutade 1944 när jag kom tillbaka från beredskapen. Sture blev anställd i början av 50-talet, sa jag så det är väl därför ni inte träffats.

– Det var märkligt, sa Gustaf förvånat.

Men märkligt var det nog inte. För andra omdömen vi hört senare från äldre uppsa­labor gör det lätt att förstå att man minns Gustaf. Han blev med tiden anställd som ombudsman för Fastighetsanställda och var också ordförande i ABF under en tid.

– Han var snäll mot oss, sa en 85-årig f. d. smörmejerska, när hon såg ett foto på Gustaf i ”Mjölk och människor” 1998.

(Nedtecknat av Lennart Göransson)

Loriz Claesson var född 1907 och började på Hästens skor när hon var 14 år gammal. Hon avled år 2002. Några år tidigare kunde hon berätta följande för Ewa Wallner:

Jag satt vid en maskin och sydde den där fina kanten… en annan vikte… Maskinen ställdes om med foten… Lönen var någorlunda. Jag bodde hos mamma och pappa ute i Erikslund. Fem kronor i veckan betalade jag… Jag sparade till en cykel. Det var ju långt till jobbet. Pappa kom hem med en cykel och jag fick betala av på den. Det var långt till fabriken. På vintern fick man gå över kolonierna och på isen över ån. Vi jobba´ mellan sju och fem med middag mellan ett och två. Innan det blev kök på Hästens fick man springa hem och äta. Man var alltid hungrig. Både när man sprang hem och efteråt… Ingen hade mat med sig. Klockan nio var det frukost. Det hade man med sig i termos. Se´n börja´ de koka kaffe i skärningen… Vi satt vid maskinen på kafferasten. Termosen tordes man inte ta fram mer än då. Ibland försökte man men då kom förmannen, tysken Krunke… Sammanhållningen var bra på jobbet. Men vi kunde inte prata. Det dundra´ så. Det var mycket att titta på och hålla ordning på. Jobben kom i lådor. Vi satt i en lång rad. En och en. Flickorna som skärvla´ tillbehör, småflickorna, satt på en sida… Man jobba´ sig upp. Jag börja´ när jag var fjorton år.

(Intervjun hämtad från Industriminnesföreningens broschyr Uppsala Industristaden. Bearbetning : Lennart Göransson)

År 2002 berättade Märta Andersson om sitt liv och arbetet hos ”Kapp-lasse” för Lennart Göransson

märtaung

Märta Andersson

Märta Andersson hette en av kvinnorna på kappfabriken. Hon intervjuades av mig år 2002 vid 101 års ålder. Märta avled något år senare. Hennes föräldrar hade ett litet hemman i Skuttunge. Då hon var liten dog modern och en morbror tog hand om henne då fadern inte hade möjlighet till det. Från 14 års ålder tjänande Märta som piga hos olika familjer på landet. På första platsen gav de 20 kronor i månaden. Se’n fann hon en bonde som gav 25. ”Jag fick mjölka kor och göra allt. Vi sov i köket både dräng och piga.”

Det var väldigt ofritt och då det kom främmande till familjen kunde hon få stå och diska på helgkvällar till kl 9. ”Man var ”städslad”. Och trivdes man inte utan gick ifrån så stod det i papprena att fjärdingsman var skyldig att hämta en tebaks.” Det visste Märta. Man fick vänta till slankveckan i slutet av okto­ber om man ville byta till en annan tjänst. Så kom hon till Uppsala vid 21 års ålder. En fru Grääs som var hemsömmerska behövde någon. Märta lärde sig sy. Men det var magra villkor hos fru Grääs som lånade pengar av Märta.

”Men hon var snäll ändå frun”, minns hon. ”Jag ville få det bättre och sökte hos Kapp-Lasse – Josef Larsson.” Då var det nybyggt på Dalgatan och de trånga loka­ler som företaget börjat i på Svartbäcksgatan och Storgatan hade lämnats.

MÄRTAAKAFFE

Märta Anderssons 101-årsdag

”Jag var mallig och sa att jag kunde sy. Men när jag hörde Lasse svara att ”här sydde man inte som hemsömmerskor” då trodde jag det var kalla handen.”  Men Märta blev antagen.  ”Jag sätter dig med en som kan så får du lära dig. Du ska se att det här går bra”, sa han och klappade mig på axeln. ”För de första tio dagarna fick jag hela 37,50 kronor. Det var en förbättring.”

Det var för pengarna de arbetade. Och de var inte alltid så nöjda med ackordet. Märta lärde sig sy hela kappor. Chefen bestämde vem som skulle sy vad. Pressama var män liksom cheferna. ”En del flickor prövade på andra jobb men ibland kom de tillbaka”, säger hon. ”Det kom dit en idé från Tyskland att man skulle ha ett band att arbeta efter. Men arbetet blev så uppstyckat då.”

I hela 45 år sydde Märta hos Kapp-Lasse.

(Intervjun återgiven från föreningens broschyr Uppsala – Industristaden)

 

Martin Ahlsén berättar om sina 42 år på inköps-avdelningen hos Nymans Verkstäder, Nymanbolagen, Monark Crescent, Volvo Penta

Klicka här för att läsa berättelsen.

Lennart Sjöberg lämnade Nordviror efter att ha arbetat där hela sitt yrkesverksamma liv. Intervju i UNT 22 april 1984 .

”Jag började sommaren 1931 som svetsarlärling. Efter två veckors provanställning blev jag fast anställd. Vi var tre lärlingar som började samtidigt, av oss är det bara jag kvar nu.
Man respekterade arbetet mera då, det var svårt att få jobb och hade man fått en anställning lämnade man den inte gärna. Sen när det blev bättre tider hade jag ingen anledning att söka mig någon annanstans. Jag trivdes bra på Metallduken som det kallades då.

Lennart Sjöberg berättar gärna om sina år på Nordviror, och några historier med mörka schatteringar har han knappast att förtälja. Jo, kanske när han kommer in på arbetsplatsolyckor
Nu händer de fiesta olyckor på väg till eller från jobbet, men visst har det varit olyckor inom industriväggarna. De flesta inte så allvarliga, tack och lov. Den värsta var nog när fabrikschefen Svensson — jag tror del var 1930 — fick huvudet i kläm i en vävstol. Och var en otrevlig olycka och jag trodde aldrig att han skulle bli människa lam. Men det blev han, han kom tillbaka och var kvar i flera år efteråt.
Lennart Sjöberg tycker att tiden kanske har gått lite för fort men menar att det inte finns någon anledning att vilja gå kvar.
Det är så många som söker jobb och många som vill fram, det finns en veteranklubb på företaget också och blir det lite fart på den så kan man ju ändå behålla kontakten med företaget.
När veteranklubben bildades 1974 krävde man 40 års anställning för medlemskap. Det har man fått sänka till 30 år nu, det blev för få tänkbara medlemmar annars Och det är kanske det som är den största förändringen under Lennart Sjöbergs arbetsliv.
När jag började var vi ett gäng som höll ihop, inte bara på jobbet utan också på fritiden. Vi spelade fotboll, Ishockey och bandy tillsammans i olika korplag. 1935 och 1935 blev vi korpmästare i fotboll och vår chef Kehrer, nu­varande direktörens far, var med vid rinken och hejade och hämtade bollar som vi slog ut. Men vid prisutdelningen hade han gått. Han var lite blyg, tror jag. Nordviror har varit måna om att understödja sina anställdas idrottsintresse.
Det är klart att det var bra för företaget att vi höll så väl samman, det innebar ju att vi var mindre benägna att söka oss bort.
Sedan jag blev verkmästare 1963 har jag hamnat i en mellanposition mellan arbetstagare och arbetsgivare och som ordförande i SALF-klubben på företaget har jag fått vänja mig vid att ta emot törnar från alla håll.
Men jag tycker att det har gått bra ändå och oftast har problemen löst sig till det bästa. Jag har trivts bra de är 50 åren och jag hoppas att de andra har trivts med mig”, avslutar Lennart Sjöberg

Du missade kanske något av föreningens populära lördagsföredrag? Klicka här så  har du chansen att höra en inspelning av några av dem.