AB Josef Eriksson – Cykelfabriken Fram

I början av 1900-talet var det många, både i Uppsala och på andra orter, som på ett närmast hantverksmässigt sätt försökte sig på att tillverka ”velocipeder”. Några få av alla dessa försök utvecklades till livskraftiga industrier. I Uppsala märktes bland dessa Nymans verkstäder och inte minst ”Joffes”,  som Josef Erikssons företag brukade kallas. ”Joffes” lades ner år 1972.

Hur det började – Bernh. Öberg & Co

Fabrikören och järnhandlaren Bernhard Öberg startade år 1897 ett företag med namn Bernh. Öberg & Co Velocipedfabrik. Redan tidigare drev Öberg en järnhandel på Svartbäcksgatan 16, som 1893 flyttade till Svartbäcksgatan 21. Till butiken anställdes år 1883 en ung man med namn Carl Wolrath som år 1894 gifte sig med Bernhards dotter Maria och så småningom kom att förestå butiken. År 1901 tog han över denna som blev den för många äldre Uppsalabor mycket välkända Wolraths Järnhandel.

De cyklar som tillverkades fick namnet Fram efter det då mycket kända polarskepp som Frithiof Nansen använt för sina polarexpeditioner. Vissa av fabrikens cyklar förseddes med namnet Mimer. Velocipedfabriken låg på Svartbäcksgatan 14 och där såldes utöver de egna produkterna också cyklar av andra fabrikat, vapen och krut m.m.

Kring sekelskiftet 1900 gjordes ungefär 400 cyklar per år, vilket var ungefär lika många som Nymans tillverkade.

Öbergs verkstad flyttade kring år 1902 till en byggnad med adress Skolgatan 20 som kallades Arken eller Gamla Arken. Byggnaden var från 1884 och hade fram till 1893 använts som gudstjänstlokal av Frälsningsarmén. Här tillverkade Öberg också separatorer. År 1905 beslöt Öberg att koncentrera sig helt på separatorerna och överlät cykeltillverkningen och namnet Fram till Josef Eriksson. Samtidigt försågs Bernh. Öberg & Co Velocipedfabrik med det nya namnet Upsala Separatorfabrik AB.

Ur katalogen för år 1907.

Josef Eriksson

År 1905 övertogs Öbergs velocipedfabrik av Josef Ericsson. Han var född i Uppsala 1875 och hade arbetat som metallarbetare på Husqvarnas depôt i Uppsala. Han tycks ha varit politiskt radikal och var med i den första kretsen i föreningen Laboremus som bildats 1902 av studenter och arbetare.

År 1910 ombildades firman till ett aktiebolag med namn AB Josef Eriksson. Ungefär samtidigt tog Josef över Nymans lokaler på Svartbäcksgatan 10 och verkstäderna på gården och flyttade tillverkningen av sina Framcyklar dit. Lokalen hade drabbats av en brand och bland annat därför beslöt Nymans att överge sin detaljförsäljning. Kvarstående lager och inventarier överläts till Josef Eriksson som förband sig att köpa 100 Hermescyklar per år.

Tillverkningen växte snabbt, inte minst under världskriget och man behövde nya större lokaler. År  1916 köptes därför det gamla akademiska ridhuset på S:t Persgatan 22, en L-formad envåningsbyggnad från 1883. Denna byggdes nu om till verkstadslokaler och företaget flyttade dit år 1917.

Kris

I likhet med många andra företag hamnade Josef Eriksson i stora svårigheter under åren närmast efter första världskriget. Man hade inför år 1920 köpt ett större parti motorcyklar, bilar, sidovagnar samt reservdelar och material för cyklar. Dessa levererades så sent att säsongen 1920 gick förlorad. Vidare gjorde den allmänna depressionen det omöjligt att sälja varorna till rimliga priser. Bolaget var nu konkursmässigt. Man lyckades dock genomföra en rekonstruktion. Det gamla bolaget likviderades. Ett bolag med samma namn bildades som tog över verksamheten. Fordringsägarna accepterade ett 25% ackord och erbjöds ingå i det nya bolaget som aktieägare. Resultatet blev ett nytt bolag AB Josef Eriksson, som kunde fortsätta.

Josef Ehrle (Eriksson) 1876-1926

Motorcyklar

Redan tidigt var man intresserad av motordrivna tvåhjulingar och år 1907 blev man återförsäljare av motorcykeln Göricke.  Under 1910-talet var det många verkstäder och privatpersoner som plockade ihop ett slags lätt motorcykel eller snarare velociped med hjälpmotor. Motorn var ofta av de schweiziska fabrikaten Moto-Rêve eller Motosacoche.  Man har all anledning attförmoda att även Fram gjorde sådana försök. I varje fall finns det sådana uppgifter  i motorfordonsregistret.

Denna Fram-motorcykel fick i februari 1916 registreringsnummer W91. Ägare var gruvarbetaren och fotografen Johan Svensson Vintjärn.  Motorn är sannolikt en Moto-Rêve på 2,5 hkr. Bilden har ställts till förfogande av Maj-Britt Wiklund efter ett tips av Leif Holmberg.

Man var vidare generalagent för den sexcylindriska amerikanska bilen Liberty och för de legendariska amerikanska motorcyklarna Excelsior och Henderson. Libertybilen blev en rätt kortlivad historia, medan försäljningen av Excelsiormotorcykeln fortsatte fram till början av 1930-talet. Ett tid kring år 1930 var man även representant för motorcyklarna British Excelsior, som trots namnlikheten inte hade något med det amerikanska Excelsior att göra.

Den årliga försäljningen av dessa tunga motorcyklar varierade mellan 50 och 100 stycken. I samband med depressionen gick företaget Excelsior-Henderson omkull 1931 och tillverkningen upphörde. AB Josef Eriksson beslöt att inga nya motorcyklar skulle köpas.

Tävlingsverksamhet

Josef Erikssons företag satsade tidigt på tävlingsverksamhet. De idrottsliga framgångarna stärkte märket och gav eko i försäljningen. Ragnar ”Ragge” Malm var det första stora affischnamnet. Han vann på sin Framcykel olympiskt guld i Stockholm 1912, silver i Antwerpen 1920 och brons i lag vid OS i Paris 1924. Svensk mästare blev han 20 gånger. Han tävlade för IF Thor i Uppsala. Även Gunnar Sköld var en god representant för cykelmärket. Han vann NM 1921 och 1923 och  i Paris 1924 blev han olympisk bronsmedaljör i lag tillsammans med Ragnar Malm och Erik ”Orsa” Bohlin. Han vann också världsmästerskapens linjelopp för amatörer i Köpenhamn 1921. En cykel från ”Joffes” i Uppsala var att lita på.

Företaget tävlade också med motorcyklar och hade under 1920-talet och fram till början av 1930-talet egna anställda förare som nådde goda framgångar på sina Excelsiormotorcyklar. En av dessa förare var Edvin Sagström. En annan var Helmer Pettersson, som var anställd 1922-24 innan han for till USA för att arbeta på Excelsiors  tävlingsavdelning. År 1942 anställdes han hos Volvo där han blev en av dem som stod bakom tillkomsten av  PV 244 och P 1800. Ytterligare en framgångsrik förare med flera världsrekord i hastighet var Edward Magner som var chef för ”Joffes” motorcykelavdelning några år kring 1930.

Ernst Nissbeck (1887-1968)

1930-talet

Tidigt på morgonen den 14 december 1933 drabbades fabriken på S:t Persgatan av en svår eldsvåda. Släckningsarbetet försvårades av allt brännbart material, oljecisterner och gastuber. Delar av verkstaden och lagret förstördes.

Efter branden byggdes befintliga byggnaden på med två låga våningar under ett platt tak i något slags funkisstil. En helt ny huskropp byggdes längs Storgatan, med källare samt två våningar under ett sadeltak. Under år 1940 byggdes också huskroppen längs Storgatan om till tre våningar under ett platt tak.  Därmed fick anläggningen det utseende som den har idag (2023).

År 1935 gjordes 15 308 cyklar. Av dessa såldes 3 934 via Kooperativa Förbundet (KF).

1940- och 50-talet

Dessa decennier var goda år för bolaget. De 150-200 anställa tillverkade ungefär 20 000 cyklar per år samt ett inte obetydligt antal mopeder och motorcyklar.

År 1954 lämnade Ernst Nissbeck ledningen av AB Josef Eriksson efter 22 år som VD. Han efterträds av Stig Jonsson, som dittills varit direktörsassistent och chef för Stockholmskontoret. År 1955 ändrades fabriksnamnet till Cykelfabriken Fram. Koncernen, med moderbolaget i Helsingborg och de olika dotterbolagen, brukade därefter benämnas Fram-King-bolagen.

… tillsammans med en som blev litet mindre.

AB Hejarsmide

AB Hejarsmide i Enköping var en viktig samarbetspartner som levererade cykelsmide i stora volymer, i första hand till AB Josef Eriksson, men också till andra cykelfabriker. Företaget grundades 1920 och började ett samarbete med Fram 1933. Detta samarbete ledde till en kraftig expansion. År 1935 avled en av de två delägarna och hans aktier övertogs av Uppsalaföretaget. 1942 överlät den andre av de två delägarna sina aktier till samma firma. År 1946 tillträdde Ernst Nissbeck som direktör även för det som nu var ett dotterbolag.  År 1951 övertogs Hejarsmide av moderbolaget King i Helsingborg. År 1947 hade Hejarsmide 32 anställda industriarbetare.

AB Oscar Kraepelien och cykeln OK

Oscar Elis Kraepelien , född 1877,  var en grosshandlare och direktör som i yngre dagar varit en framgångsrik tävlingscyklist.  År 1920 startade han ett företag i Stockholm som sålde cyklar och cykeltillbehör. Kraepelien hade ingen egen tillverkning utan satte sina märken och dekaler på andras produkter, till att börja med främst från Nymans verkstäder. Inledningsvis använde han sig av olika egna varumärken, men år 1929 lanserade han och höll fast vid märket OK (som alltså inte har något som helst samband med Oljekonsumenterna).

Något år efter Kraepeliens död 1944 köpte AB Josef Eriksson hans företag och därefter tillverkades OK-cyklarna av Fram. Varumärket OK och firmanamnet O. Kraepelien behölls för såväl cyklar som mopeder och motorcyklar, alla tillverkade av Fram.

AB  Hjalmar Stendahl och Bricent

AB Hjalmar Stendahl i Norrköping marknadsförde Framcyklar under varumärket Bricent i Östergötland. Företaget köptes någon gång under 1940-talet av AB Josef Eriksson. Längre fram såldes även Framtillverkade mopeder och motorcyklar under detta varumärke.

Mera motorcyklar och mopeder

Lättviktarna, dvs en lätt motorcykel med trampor, blev populära på 1930-talet. Även Josef Eriksson gav sig in i detta och tillverkade och sålde en sådan från år 1938 och något år framåt. Den var utrustad med en Sachsmotor på 98 cc.

Från början av 1950-talet tillverkades också motorcyklar i tre modeller. En på 125 cc, en på 175 cc samt en större på 350 cc. I huvudsak användes svenska JB- och Husqvarnamotorer. Motorcyklarna nådde ingen större framgång och tillverkningen lades ner efter ganska kort tid.

Tillverkningen av mopeder inleddes år 1952 sedan det kommit nya lagar och bestämmelser.  Denna tillverkning var mer framgångsrik, framförallt under de första åren då man som mest byggde ca 7000 mopeder om året. Så småningom minskade försäljningen, men tillverkningen fortsatt ändå fram till slutet av 1960-talet.

En moped justeras. UppsalaBild UM

Minibil Fram-King-Fulda. Bildkälla: www.bilwebauctions.se

Nya lokaler

Expansionen gkorde att fabrikslokalerna på S:t Persgatan blev för trånga och man beslöt skaffa större. En ny fabriksbyggnad uppförs på Verkstadsgatan 8 och flytt dit sker 1966. De gamla lokalerna säljs.

Den nya fabriken med sin 27000 kvm var ungefär dubbelt så stor som den gamla och (enligt dir Nils Jonsson) beräknad för en planerad miniproduktion av 50 000 cyklar. Tanken var att man skulle kunna möta den framtida volymökning som KF ställt i utsikt. Tidigare hade man tvingats ha lager m.m. på andra håll i staden. Nu kunde allt samlats under ett tak och tillverkningen ordnas på ett mer rationellt sätt med nya maskiner. Enligt planerna skulle inte den planerade ökningen kräva mer personal. Byggnaden, som uppfördes av Skånska Cement, blev stor, modern och dyr. Tyvärr fick man sämre betalt än beräknat för den gamla fabriken.

De första åren förlöpte planenligt, men man lyckades aldrig nå nivån 50 000. Rekordåret blev 1970 då man tillverkade 33 000. Men sedan började problemen infinna sig.

Nedgång

Konkurrensen från andra europeiska tillverkare ökade, bland annat i form av lågpriscyklar från öststaterna. Vidare tappade företaget sin överlägset största kund. Cykelfabriken tillverkade sedan flera år cyklar åt Kooperativa förbundet (KF), som sålde dem under märket Trim. KF sålde även Trim-mopeder tillverkade av Fram i Uppsala. Under senare delen av 1960-talet växte Konsums varuhuskedja Domus och av de drygt 30 000 cyklar som Fram tillverkade sålde KF närmare hälften. Men den volymökning KF ställt i utsikt förverkligades aldrig. KF började rationalisera och landets konsumtionsföreningar minskade sin köptrohet gentemot KF. Man köpte också också från andra grossister och startade även egen import.

Slutet

Det ekonomiska resultat för 1969/70 var mycket dåligt och Fram fick stora problem med likviditeten. Den 11 februari 1971 inställde man betalningarna och lade fram ett förslag om ackord. Förslaget, som accepterades av fordringsägarna, innebar att alla skulder skulle skrivas ner med 40%. Moderbolaget i Helsingborg åtog sig att reglera de ¨återstående 60% av skulderna. Antalet anställda uppgick vid denna tid till 91 personer.

Vissa förhoppningar fanns att företaget, tack vare ackordsöverenskommelsen, skulle kunna överleva men så blev inte fallet. I juli beslöt bolagsledningen att Cykelfabriken Fram skulle läggas ner och att driften skulle upphöra den 31 oktober 1971. Den kom dock att fortsätta ytterligare en kort tid, men i mars 1972 lämnade den sista cykeln fabriken.

Efterspel

År 1986 köptes Fram-King-bolagen av Monark-Crescent (MCB) i Varberg. MCB såg främst fabriken i Helsingborg som en möjlig inkörsport till den danska marknaden. Viss tillverkning hade blivit kvar i Uppsala. Några tidigare anställda tillverkade ramar och framgafflar i en verkstad i Brunna. Dessa sändes till Helsingborg, men de nya ägarna beslöt i samband med övertagandet att flytta all ram- och gaffeltillverkning i Uppsala till Varberg.

Ändrade förutsättningar gjorde sedan att MCB lade ner fabriken i Helsingborg år 1988 och därmed upphörde användningen av varumärket Fram.

Källor:

Sjöholm, Olof Richard: Folk och Företag kring Fyris.
Frams arkiv i Arkiv Varberg, bl.a. en utskriven intervju m dir Nils Jonsson
UNT Arkiv
Iréne Klang
Cykelhistoriska föreningen

T Hedberg (2023)