Välj en sida

Centralbageriet

Centralbageriet kom kanske mer än något annat företag att få symbolisera småföretagsamhetens kamp mot 1960-talets hämningslösa sanerings- och rivningsverksamhet i Uppsala. Som en vålnad stod bageriet kvar på Svartbäcksgatan 7 när husen runt omkring i hela kv. S:t Per och merparten av kv. Kransen rivits och fått centrala Uppsala att se ut som den tyska staden Dresden efter andra världskrigets intensiva bombräder.

I Centralbageriet på Svartbäcksgatan 7 arbetade sommaren 1966 ett dussintal människor med  sedan nära fyrtio år Hildur Grenmark i spetsen med att producera och förse filialerna på Kungsgatan resp. Väderkvarnsgatan med bullar, kakor, tårtor m.m. Hildur Grenmark själv kom att framstå som förebild för den civila olydnaden. Hon var – sa man – en kvinna (fast på den tiden använde man uttrycket fruntimmer) med skinn på näsan. Hennes beslutsamhet vållade åtskilligt huvudbry hos 1960-talets lokala politiker i staden.

Som en vålnad stod bageriet på Svartbäcksgatan 7 i Uppsala kvar när husen runt om rivits. Men det var en vålnad med friskt liv. Visst, Hildur Grenmark kände sig sedan flera år ”jagad som en skållad råtta av staden och skomakarn” (drätselkammarens, dvs kommunstyrelsens ordförande Gösta Lundin), som hon uttryckte det. Hon lovade sin personal att kämpa emot i det längsta. Och det gjorde hon. Att husen runt omkring var borta och att kv. S:t Per påminde om en bombgrop bekom henne illa men hon var för stolt för att ge upp.

”Jag flyttar inte bageriet förrän ”skomakarn” ger oss en ny lokal i lika bra läge”, sa Hildur Grenmark och fortsatte att baka bröd i de lokaler hon fyrtio år tidigare övertagit efter apoteket Kronans laboratorium.

Den dramatiska sortin från Svartbäcksgatan 7 vållade tidningsrubriker där bageriet beskrevs som ”det ståndaktiga bageriet”. Runt omkring revs hus efter hus i kvarteret S:t Per. Hårdnackat höll Centralbageriet och Hildur Grenmark ställningarna och bakade som vanligt. Som ett ointagligt fort stod bageriet kvar omgivet av rivningshögar och bråte.

Hildur Grenmark. Foto: okänd

Centralkonditoriet på Svartbäckgatan. Foto: okänd

Rivningen av kvarteret S:t Per. Foto: okänd

Ett av Uppsalas äldsta bageriföretag

Centralbageriets historia startade långt tidigare och det var ett gammalt gediget bageriföretag, som drabbades av 196-taletsrivningsraseriet. Bageriet hade grundats redan 1902. Efter att tillsammans med sin man drivit ett lantbruk i Uppsala Näs kom Hulda Jansson då till Uppsala. Först drev hon under några år, en ”skolbod”, på Skolgatan 39 och ett mindre bageri där hon bakade och sålde småbröd av olika slag.

Snart öppnade hon Centralcaféet på S:t Persgatan 5. Detta blev inledningen till en affärsrörelse som förutom konditoriet på S:t Persgatan kom att omfatta ett bageri och mjölkaffär i samma fastighet samt konditorifilialer vid Kungsgatan 57 och Väderkvarnsgatan (i hörnet  Hjalmar Brantingsgatan/Väderkvarnsgatan). I början av 1930-talet förvärvade hon även Hotell Klippan i Öregrund.

Hulda Jansson själv drog sig tillbaka 1929 och överlät ledningen av sitt företag till sina fyra döttrar, där var och av dem fick sköta sin del. Hildur fick ansvaret caféet på S:t Persgatan . Huldas företag levde vidare med namnet Hulda Janssons Eftr., som några år senare kom att heta Hulda Jansson & Co. Då hade företaget flyttat till Svartbäcksgatan 7. År 1951 döptes företaget om till Centralbageriet Hulda Jansson & Co AB

Hulda Jansson.  Foto: Kindabild

 Fick till slut ge sig

Men Hildur Grenmark och Centralbageriet fick till slut ge sig för grävskopornas framfart och bageriet flyttades till Vretgränd 16. Där finns det fortfarande kvar, med nya ägare, nu under namnet Centralkonditoriet med tillverkning och försäljning av bakverk och smörgåsar.

Centralkonditoriet/Centralbageriet kan – vid sidan av Güntherska hovkonditoriet – göra anspråk på att vara ett av Uppsalas i dag äldsta i bruk varande bageriföretag.

Källor

Agius, Roland: Industriepoken i Uppsala
UNT  1947-09-23

Roland Agius
Torbjörn Hedberg  (rev. 2026)