Dombron. Foto Olle Norling UM

Dombron

Det finns knappast någon företeelse i världen, som väcker så många associationer som just en bro. Står du på Gamla Torget i Uppsala och har blicken fäst vid Dombron behöver du blunda bara ett par sekunder och en lång rad andra broar passerar revy framför dina ögon: Golden Gate, Ponte Vecchio, Bron över floden Kwai, London Bridge, Broarna i Madison County m.fl. Ingen bro är den andra lik. Bromiljön präglas ofta av välvda stenbroar, hängbroar, pontonbroar, broar i järn, trä och betong. Konstruktion, material och användningssätt varierar, men visst är det något särskilt med broar? Författare, filmare och fotografer har alltid insett detta. För dem är bron inte enbart den snabbaste länken som sammanbinder och förenar. För dem är bron också något som engagerar, som får oss att tänka efter och som får oss att återvända till någon barndomens broupplevelse.

För mig är Åbron mellan Tensta prästgård och Brogård en sådan barndomens broupplevelse. Och ännu idag tål den för mig att jämföras med vilken bro som helst på annat håll i världen. Som barn såg jag väl aldrig den cirka 100 m långa välvda stenbrons skönhet. Var väl för liten för att förstå sådant. För mig var Åbron på den tiden mera en – delvis förbjuden – men spännande lekplats. Jag minns det magnifika ekot under brovalven då jag för 70 år sedan stod där och metade snorgärs (småfisk, ca 5 cm lång) och hur spännande det var att balansera på de förbjudna broräckena.

Infödda uppsalabor kan nog i Dombron se en klenod liknande den jag ser i Åbron i Tensta. ”Både som enskilt byggnadsverk och som inslag i Uppsalas centrala historiemiljö är Dombron av omistligt värde”, kan man läsa i boken ”Stadsbildens framtid” från 1964. Påstående håller än i dag. Den nuvarande Dombron byggdes 1760 och kan i allt väsentligt anses bevarad i sitt ursprungliga skick. De relativt omfattande förstärkningsarbeten som genomfördes 1947 förändrade varken brons konstruktion eller arkitektur.

Den nuvarande Dombrons föregångare var en träbro, som i mitten på 1750-talet var i stort behov av reparation. Hur många träbroar det funnits på samma plats dessförinnan är det ingen som vet. De som på 1750-talet styrde och ställde i Uppsala tvekade mellan att reparera den gamla träbron eller att ersätta träbron med en stenbro. Brounderhållet var på den här tiden en stor kostnad för staden, som ännu inte fullt ut lyckats ersätta de skador 1702 års brand förorsakat. Frågan såg ut att lösas då en av stadens murarmästare – Lindberg hette han – erbjöd sig att ”för en billig penning” ersätta den gamla träbron med en stenbro.

Brobygget, som startade sommaren 1755, var färdigt i oktober samma år. Många, som på nära håll följt snabbygget, fick då besannat att det var ett fuskbygge. När byggnadsställningarna togs bort lossnade flera stenar ur bron och föll ned i vattnet. Den Lindbergska bron dömdes ut som oduglig och arbetet med en ny bro påbörjades.

 1757 kunde brokonstruktören J Kröner presentera ritningar på en ny stenbro. Men nu var det ingen som ville ta sig an själva bygget. Det Lindbergska äventyret avskräckte. Till slut lyckades man övertala brobyggarna Hägg, Holm och Säfström att ta sig an uppgiften och bygga den stenbro, som J Kröner ritat. Och de lyckades med sitt brobygge. Hösten 1760 var bron färdig – sånär som på broräcken och vägbeläggning, som kom ett par år senare – och konstruktionen håller ännu idag, 255 år senare. Inget fuskbygge den gången.

Dombron i början av 1900-talet. Foto Schagerström. UM

”Bron i Aros” 

Uppsalas brohistoria är annars i mångt och mycket ett knepigt kapitel. Vid varje arkeologisk utgrävning som gjorts i staden har nya pusselbitar kunnat fogas till hur det kan ha sett ut i det medeltida Uppsala. Riktigt säker över hur det såg ut kan ingen ändå vara, men klart är att Dombron är stadens äldsta bevarade bro. Tidigt ett stråk mellan öster och väster om ån.

 Alltifrån sin tillkomst kom Dombron och dess föregångare ”bron i Aros” att bli huvudförbindelsen mellan köpstaden på östra åstranden och kyrkstaden på den västra. Särskild vikt fick bron då stadstorget – idag Gamla Torget – mera permanent förlades till det östra brofästet. Möjligen ges här också svaret på de meningsmotsättningar som mycket länge funnits och alltjämt finns om var den ursprungliga broförbindelsen var belägen.

Den äldsta kända föregångaren till Dombron är från 1280-talet. Den finns omnämnd som ”bron i Aros” i Magnus Ladulås ”bytesbrev med domkyrkan” daterat 22 maj 1286. Huruvida det var den första bron är det ingen som vet. Ingen vet heller med någon säkerhet var ”bron i Aros” knöt samman de östra och västra sidorna av ån. Därom råder det ännu idag delade meningar. Men mycket talar för att den nuvarande Dombron ligger ungefär på den plats där man tror att den första bron – bron i Aros – byggdes. Här var/är ån smalast vilket borde ha tilltalat en brobyggare (När Öresundsbron skulle byggas resonerade man annorlunda. Hade man valt den smalaste delen av Öresund borde bron ha byggts mellan Hälsingborg och Helsingör. Här valde man istället att bygga bron där sundet var som bredast, dvs. mellan Malmö och Köpenhamn.) Placeringen av stadens torg (idag Gamla Torget) talar också för det. Däremot får det nog anses klarlagt att det våren 1286 bara fanns en bro – ”bron i Aros”.

Någon karta från den tiden finns inte bevarad men i det aktuella brevet får man ändå en bra bild av områdets gestaltning och vad som var viktigt att ta hänsyn till. I brevet regleras bland annat fisket nedanför och under bron. Och det är i det brevet, som dåvarande ärkebiskopen Magnus Bosson får uppdraget att på Holmen i ån bygga en mjölkvarn som skall drivas av Sala Fluvius, dvs. Salaåns strömmar.  

Arosbron nämns också i ett bevarat brev från 1313 undertecknat av hertigarna Erik och Valdemar: ”pontem, qui penes vos jacet super pisariam, quam eccllesia Vpsalensis ex parte corone regni Swechie percepit et in libera possessione permanet”, dvs. bron, som hos eder sträcker sig över fisket, vilket kyrkan i Uppsala erhållit å kronans vägnar och fortfarande får fritt disponera.

Uppsalas flitigast fotograferade vy

På 1940-talet genomfördes omfattande förstärkningsarbeten på Dombron. Samtidigt diskuterades breddning av såväl Dombron som Nybron, Den senare bron byggdes om för senare tids trafik medan Dombron bevarades och blev gångbro. Det senare inträffade så sent som 1976.

Foto: okänd

Intill Dombron kan man se Kvarnfallet (Sala Fluvius 1286) och Upplandsmuseet (mjölkvarnen från 1286) med Domkyrkan som bakgrund. Det är en vacker vy. Inte underligt att turisterna fotograferar som besatta just härifrån. Broar är inte bara transportsträckor. Från en bro kan man ha utsikt och överblick. Från Dombrons horisont kan man därutöver uppleva inte bara en bildens skönhet utan dessutom den historiska förtätning som platsen omvärvs av.

2015-03-16