Välj en sida

Hästens skor

Lars Erik Larsson

Lars Erik Larsson föddes mitt under det det stora nödåret 1868 i Jäderfors, Ovansjö socken, i närheten av Sandviken. Han kom från en jordbrukarsläkt och föräldrarna var fördelstagaren Lars Isaksson och dennes hustru Karin Ersdotter.  Efter en kort skolgång arbetade han först några år hos en kringvandrande byskomakare, Axel Vikblom. År 1889 lämnade han sin hemsocken och flyttade till Gävle där han började arbeta hos en skräddare. Efter ett tag återgick han till skomakeriet och anställdes hos en skomakare Bäckström. Hos denne fick han bl a syssla med läderinköp och kom på så sätt i kontakt med den lokala läderfirman P Åberg & Co som insåg hans potential och som anställde honom som expedit.  Som sådan stannade han i 7 år och bröt därefter upp och flyttade till Uppsala.

I mars 1897 tog han ett mycket djärvt steg och köpte en detalj- och grosshandel – Olof Wenngrens Läder- och Skoaffär – på Svartbäcksgatan 16 och senare samma år även liten skofabrik – F M Ljungbergs vändmakeriverkstad på Bäverns Gränd 22 för 5500 kronor. Köpen finansierades till stor del av lån.

En fråga infinner sig här. Var det en ren tillfällighet att den 29-årige Larsson tog detta djärva steg samma år som statsmakterna införde ett stärkt tullskydd för skor? (Se nedan.) Var det kanske så att han insåg att affärsmöjligheterna för svenska fabrikstillverkade skor nu skulle bli väsentligt gynnsammare? Hursomhelst var Larsson nu beredd och rustad för att utnyttja sina kunskaper och erfarenheter från skomakeri och läderhandel.

Lars Erik Larsson 1868-1941

Larsson var inte bara en driftig företagare och en modern entreprenör utan hade också andra intressen och uppdrag. Satt i Svenska Missionsförbundets styrelse. Blev en av missions-förbundets största donatorer och lade grunden för Walden-strömska studenthemmet och Seminaristhemmet. Satt i stadsfullmäktige i 27 år. Valdes in i landstinget år 1910. Politisk konservativ med många uppdrag inom kommun och näringsliv.

Hantverk

Starten var blygsam, men redan efter något år hade fabriken ett trettiotal anställda. Under de första åren drevs skotillverkningen som ett rent hantverk. Skorna syddes för hand och någon egentlig arbetsdelning fanns inte. Varje skomakare arbetade för sig. Endast några få hade särskilda arbetsuppgifter som t ex tillskärare och nåtlerskor. Allt arbete skedde på ackord och arbetstiden var individuell och kunde sträcka sig från 6 på morgonen till 9 på kvällen. Varje skomakare gjorde mellan åtta och tolv par färdiga skor i veckan.

Vändmakeriverkstaden på Bäverns gränd 22, där det hela startade,

Personalen på Bäverns gränd något år närmast efter 1897

Larsson inregistrerade varumärket Hästen redan år 1898, vilket alldeles säkert var både klokt och framsynt och inte utan betydelse för företagets fortsatta utveckling.

Industrialisering

Ett första steg mot en mer fabriksmässig produktion togs år 1899 då några maskiner anskaffades. Man köpte en läderstans, putsbord och en vändsymaskin. Detta ledde till en väsentligt större produktion.

År 1905 togs ett nytt stort steg och maskinparken kompletterades med uppsättning hyrda amerikanska specialmaskiner från United Shoe Machinery. Redan nu hade L E Larssons blivit en av de mest betydande skotillverkarna i landet.

Personalen år 1906.
Längst fram till höger i svart hatt står disponent Herman Wodzak.

Den nya fabriken sedd från andra sidan av Fyrisån år 1907

Fabriken hade sin egen elförsörjning som bestod av två likströmsgeneratorer som drevs av en tandemcompoundångmaskin av fabrikat Wolf i Magdeburg. Denna anskaffades redan innan staden Uppsala fick igång sitt kommunala elektricitetsverk och var då så nytt att anläggningen väckte nationellt intresse. Detta illustrerar Larssons öppenhet för det nya.

År 1911 gjordes en ny omfattande modernisering av maskinparken. Arbetsstyrkan varierade beroende på säsong, men uppgick till mellan
200 och 250 personer. Dessa gjorde tillsammans närmare 1000 skor om dagen, vilket alltså betydde att tillverkningen per arbetare nu stigit till 25-30 skor i veckan mot ca 10 några år tidigare. Produktiviteten hade således nästan tredubblats som ett resultat av mekanisering och en mer konsekvent genomförd arbetsdelning.

Den ökade produktiviteten ledde också till ett kraftigt prisfall på fabrikstillverkade skor.

Nåtlingsavdelningen år 1918

Pinningsavdelningen år 1918

Lokaler

År 1902 köpte Larsson tomten i kvarteret Heimdal med adress Svartbäcksgatan 42, så småningom adressändrad till Svartbäcksgatan 44. På tomten låg en gammal skola som byggdes om och tillverkningen flyttades dit från Bäverns gränd. Kontoret låg dock kvar till år 1911 på Svartbäcksgatan 16 där Wenngrens affär hade legat. Detaljhandeln hade Larsson gjort sig av med redan år 1906.

På tomten på Svartbäcksgatan lät Larsson bygga en ny stor fabriksbyggnad i fyra våningar med plats också för kontor och lager. Hit flyttade man år 1911 och nu blev verksamheten samlad.

Klicka här för att läsa vad Franzén och Ejdesjö skriver om byggnaderna på Svartbäcksgatan i sin rapport.

Aktiebolag

År 1914 moderniserades företagets juridiska form. Hittills hade det ägts av Lars Erik Larsson personligen, men nu ombildades det till ett aktiebolag som fick namnet Aktiebolaget L. E. Larsson & Co. Axel Stenfeldt som varit med sedan den allra första tiden blev ny delägare. Lars Erik Larsson själv blev verkställande direktör och rollen som vice VD tilldelades Axel Stenfeldt. Styrelsen kom att, utöver Larsson och Stenfeldt, bestå av Herman Wodzak, Chr. Wennersten och Eric Lindvall

Försäljning

Under åren närmast före världskrigets utbrott levde svensk skotillverkning i skyddet av de tullar som under 1800-talets sista decennieinförts som skydd för den inhemska industrin. År 1897, just det år då Larsson etablerade sig, fördubblades tullen på skor. Importen sjönk och det blev den svenska skoindustrin som kom att förse kunderna med fabrikstillverkade skor. Däremot fanns det egentligen ingen export.

Larsson var även grossist och sålde skinn, läder, gummiskodon och annat som tillhörde branschen.  Man sålde också skor som tillverkades av kollegan Ekholms. Ekholm tillverkade grövre skor som var billigare än Larssons mer modebetonade. Företagen kom att specialisera sig i olika riktningar vilket gjorde att ingen konkurrens uppstod dem emellan och att det sortiment som Larsson kunde erbjuda blev bredare. Ekholms fabrik var betydligt mindre än Larssons, men var under åren kring 1910 inte utsatt för samma konkurrenstryck som Larssons. Efterfrågan på grövre och billigare skor var god.

Av firmans omsättning stod grossiströrelsen för ungefär hälften.

Första världskriget

Krigsutbrottet i augusti 1914 ledde till stora förändringar av marknaden. Både det svenska försvaret  och den tyska armén gjorde stora beställningar. Man frågade efter grövre skor vilket naturligtvis passade Ekholms förkrigsproduktion bra, men även Larsson började tillverka kängor och stövlar. Leveranserna besiktigades två gånger i veckan av tyska kontrollanter. En av dessa, Ernst Drehmann, stannade i Sverige och blev år 1921 driftsledare i fabriken.

Krigsåren innebar visserligen en stor och lönsam ökning av produktionen, men medförde också svårigheter. Råvaruförsörjnigen var utomordentligt besvärlig och bränsletillgången var knapp.  Personalen led av en brist på livsmedel och bostäder som företaget i någon mån försökte lindra genom att inrätta ett marketenteri och genom att köpa fastigheter i Margretelund och på Vindhemsgatan 7. Dessa inreddes till bostäder åt bl a nåtlerskorna.

Under krigsåren inhandlades ett stort parti amerikanskt bottenläder.  Samarbetet med tyskarna sågs dock inte med blida ögon av alla krigförande. Engelska krigsfartyg beslagtog därför en del av dessa läderpartier och förde dem iland på Orkneyöarna, där de lagrades som krigskontraband. Det frigavs år 1919 och kunde föras till Uppsala, där det kom väl till pass i den bristsituation som då förelåg.

1920-talet

Det första åren efter krigsslutet var en svår tid för Larssons liksom för många andra företag . Priserna sjönk hastigt och förlusterna på inneliggande lager var betydande.  Larsson lyckades emellertid rida ut krisen och arbeta vidare och framförallt de sista åren av 1920-talet blev en framgångsrik period.

År 1922 lanserades Systerskon vilket visade sig vara en lyckträff. (Namnet inregistrerades först 1932.) Dess framgång byggde på att skon utformades på ett bra anatomiskt sätt och skon blev populär, inte minst bland kvinnor inom yrken där man var tvungen att gå eller stå, som t ex sjuksköterskor.

Damskor från tidigt 1900-tal. UM

Systersko. UM

Under 1920-talet tog fantasin fart när det gällde damskor och en mångfald av modeller släpptes ut. Detta var något som kanske kunde ses som en reaktion mot knappheten under världskriget.

År 1924 började Lars Eriks äldste son Åke arbeta inom företaget.

De goda åren

Depressionen under första åren av 1930-talet innebar en stor påfrestning på företaget. Försäljningen minskade dramatiskt. Larssons tvingades dessutom överta ett antal skoaffärer, som hade hamnat på obestånd. Dessa såldes sedan successivt, ofta med förlust. Aktiekapitalet skrevs ner med en halv miljon kronor till 1,5 miljoner.

Tre bilder av Sagerholm från 1932. UM

Trots krisen rustade man för framtiden genom att år 1934 byta ut hela maskinparken och när krisen så småningom lättade inleddes en framgångsrik period som höll i sig under resten av 1930-talet och 1940-talet. Då tillverkades ett tusental skor per dag och i mitten av 1930-talet hade man 350 anställda.

Antalet anställda minskade sedan något och i mitten av 1940-talet uppgick det till ca 250. Krigsåren präglades naturligtvis av problem med  skoransonering, priskontroll och andra restriktioner och problem med råvaruförsörjningen.

Fabriken vid krigsslutet 1945

Personal år 1939

År 1941 avled grundaren Lars Erik Larsson och efterträddes av sin son Åke Larshammar. Denne avled emellertid redan år 1944 i en ålder av 40 år och efterträddes av sin yngste bror, juristen Arne Larshammar. Vid sin sida hade han disponent Conny Ekvall, som var en av företagets stöttepelare och som varit anställd ända sedan 1915.

Åke Larshammar 1903-1944

Axel Stenfeldt 1880-1933

Arne Larshammar 1911-1990

Följnade tre bilder är hämtade från Upplandsmuseets samlingar och är tagna av UppsalaBild år 1947.

1950-talet

Produktionen var nu alltmer inriktad på dam- och barnskor och systerskon var fortfarande en stor produkt. Konkurrensen från utlandet  hårdnade dock alltmer, inte minst från lågkostnadsländer och lönsamheten sjönk.  Bolagets situation försvårades av de förändringar av
tulltaxan som gjordes 1955 och som minskade det skydd mot utlandet som den svenska skoindustrin åtnjutit sedan 1897.

Slutet

I mitten av 1960-talet såldes företaget till bröderna Claes och Helge Nilsson i Umeå. Då hade det något år tidigare bytt namn till Hästens Skofabrik AB. Bröderna Nilsson upprätthöll under några år en viss tillverkning i Uppsala, men denna upphörde helt år 1969. Varumärkena Hästens och Systersko levde dock vidare.

Fabrikslokalerna i kvarteret Heimdal mellan Svartbäcksgatan och Fyrisån har kontoriserats och användes idag (2021) av Uppsala kommun.

 

En intervju

För ett antal år sedan gjorde Ewa Wallner en intervju med Loriz Claesson. Loriz levde ett långt liv och avled år 2002. Hon var född 1907. Hon berättade så här: (Intervjun är hämtad från Industriminnesföreningens broschyr Uppsala Industristaden. Bearbetning och redigering : Lennart Göransson)

Jag satt vid en maskin och sydde den där fina kanten… en annan vikte… Maskinen ställdes om med foten… Lönen var någorlunda. Jag bodde hos mamma och pappa ute i Erikslund. Fem kronor i veckan betala’ jag… Jag spara’ till en cykel. Det var ju långt till jobbet. Pappa kom hem med en cykel och jag fick betala av på den. Det var långt till fabriken. På vintern fick man gå över kolonierna och på isen över ån. Vi jobba’ mellan sju och fem med middag mellan ett och två. Innan det blev kök på Hästens fick man springa hem och äta. Man var alltid hungrig. Både när man sprang hem och efteråt… Ingen hade mat med sig. Klockan nio var det frukost. Det hade man med sig i termos. Se’n börja’ de koka kaffe i skärningen… Vi satt vid maskinen på kafferasten. Termosen tordes man inte ta fram mer än då. Ibland försökte man men då kom förmannen, tysken Krunke… Sammanhållningen var bra på jobbet. Men vi kunde inte prata. Det dundra’ så. Det var mycket att titta på och hålla ordning på. Jobben kom i lådor. Vi satt i en lång rad. En och en. Flickorna som skärvla’ tillbehör, småflickorna, satt på en sida… Man jobba’ sig upp. Jag börja’ när jag var fjorton år.

En liten ordlista

Fördelstagare: Person som nyttjar den pensions-liknande förmån som en bonde kunde förbehålla sig när han överlät sin fastighet till exempelvis sin son. Förmånen bestod vanligen av bostad, viss odlingsrätt och bidrag till kosten.

Nåtling: Sammanfogning av de olika ovanlädersdelarna.

Pinning: Sträckning och tänjning av ovanlädret (nåtlingen) över läst och bindsula

Vändsko: En enklare typ av skor som pinnas över sulan med insidan/fodret ut och, sedan ovanlädret sytts fast, vänds så att rätsidan kommer ut.

Skärfling: Avtunning av kanterna på delar av läder som ska ingå i en sko.

 

Stenburgs bilder

Någon gång på 1930-talet tog fotografen Efraim Stensburg ett antal bilder från Hästens skofabrik som Christa Aldenbäck välvilligt ställt till Industriminnesföreningens förfogande och som vi är glada att få visa.


Källor

Jäfvert, Ernfrid. Skor – En fabriks historia. Utg. av AB L E Larsson & Co till 50-årsjubileet.
Ullenhag, Kersti: Industriell utveckling och demokratisering. Uppsala stads historia V.

Om inte annat anges är bilderna hämtade från Jäfvert.

THbg (2021)