Polismästare Raab

Friherre, polismästare och rådman Nils Edvard Raab (1841 – 1901) har gått till lokalhistorien som en synnerligen originell person. Hans litterära stil har säkerligen betytt mycket för utformandet av en klassisk figur i svensk litteratur – Grönköpings polis Paulus Bergström

”När häst möter velocipedryttare skall han genast afstiga, leda densamma vid handen, öfvertyga honom om, att han är människa samt med ett vänligt tilltalsord lugna detta af naturen så skygga djur.”

Så lydde den dåvarande studentgenerationens synnerligen lyckade och inte alltför våldsamt förvrängda variation på polismästare Edvard Raabs förordning om det skygga djuret velocipeden, om den människovänliga velocipedryttaren eller om människan-hästen. Vad som avsågs visste väl egentligen ingen, ty subjekt och objekt var redan i originalförordningen så sinnrikt kastade om varandra, att det inte fordrades alltför stor snillrikhet att få till stånd en parodi av detta slag.

Det var det nya fortskaffningsmedlet velocipeden som fick polismästaren att utfärda sitt ”velocipedreglemente för de nya ryttarna”. I Uppsala hade instrumentmakare Anders Nyman 1888 i sin verkstad på Dragarbrunnsgatan 25 tillverkat sitt företags första velociped och när hans söner – Adolf Fredrik och Janne Nyman – några år senare gjorde om pappans företag till Nymans Verkstäder och samtidigt såg till att velocipeden blev ett allt vanligare fortskaffningsmedel i staden, fann polismästaren för gott att – med benäget bistånd av studenthumorn – utfärda sitt famösa dekret.

Överallt där gamla uppsalaminnen ventileras verkar det säkraste kortet vara en anekdot om polismästaren och friherren Edvard Raab. En sådan väcker nästan alltid allmänt jubel. Denne gode, hederlige och välgörande man talade nästan alltid först och tänkte sedan. Med ett mera modernt sätt att uttrycka det skulle man kunna säga att ”när han väl kopplat på hjärnan hade munnen redan slutat att glappa”. Och när han släppt ifrån sig någon klassisk groda som väckt löje, utbrast han helt naivt: ”Jag vet inte var jag får mina idéer ifrån!” Många av de upprepade historierna om polismästare Raab är tillrättalagda, men visst finns de skrivelser från hans penna, som visar att ryktet om hans säregenhet ingalunda är överdriven.

Raab enl. Albert Engström. Ur Söndagsnisse-Strix 1895-12-29. UM

Åkdon för redlösa personer 

Ett lysande exempel på detta var när han i början av 1880-talet ville ha ett för polisen i Uppsala specialkonstruerat åkdon avsett för transport av ”överlastade” personer. I skrivelsen till stadsfullmäktige åstadkom han följande tirad:

”För att bespara allmänheten den ganska ofta förekommande vämjeliga åsynen af redlösa personers bärande eller mången gång så godt som släpande å stadens gator och allmänna platser till polisvaktkontoret eller respektive hemmen, samt, för att, i hvad på mig ankomma, söka här i Universitetsstaden befordra humant tillvägagående inom polisen och i allmänhet aktning för ”menniskan” i hvilken mer eller mindre sjelfförvållad olycklig belägenhet hon än kan vara, har jag länge varit betänkt på att söka få en modell till åkdon, som för polispersonalen ……”.

Och vem kommer inte ihåg Edvard Raabs bekymmer för Gummessons Hulda på Stora Torget! Hulda var bländande vacker och studenternas favorit utrustad med gott humör, gott huvud och rapp – inte bara i munnen utan också i att expediera bakom disken. En dag – mot kvällningen – ville kunderna inte lämna cigarrboden där Hulda expedierade. Kunderna – studenterna – ställde till med ett fasligt oväsen med den för innehavaren Gummesson sorgliga påföljden att boden måste stängas tills vidare. Efter ett lägre parlamenterande beslöt polismästare Raab att cigarrbodsinnehavare Gummesson den första i nästa månad skulle få öppna affären på nytt, fortfarande med Hulda som dragningskraft. 

Edvard Raab fick huvudbry, blev orolig och misstänkte att han lovat för mycket. Han kallade till sig herr Gummesson och höll ett litet förmaningstal till honom: ”Nu har jag ventilerat frågan mycket noggrant”, sa han och tog sig myndigt under hakan, och jag har därvid beslutit mig att stå fast vid mitt en gång gifna ord, dock med en avsevärd och synnerligen välkommen modulation. Vi skola, bäste herr Gummesson, för att undvika den naturligtvis väntade och för eder affär synnerligen gynnsamma starka rusningen, komma öfverens om att hålla stängt den första dagen cigarraffären åter skall öppnas”.

Orden, härliga i sin prydno, hade naturligtvis den naturliga verkan, att både den verkliga första dagen i månaden, när enligt annons i tidningen affären åter skulle öppnas, och dagen därpå – Raabs öppningsdag – oväsendet och nattskrålet femtiodubblades, polisarbetet och inburningarna tiodubblades.

Hade viss förståelse för studentikosa upptåg

Då någon student blev inburad för fylleri och förargelseväckande beteende underkastades han först polisförhör och sedan plockade man av honom pengar, klocka, krage och hängslen för att därefter låsa in honom i en ganska snygg arrestlokal med träbritsar där han fick sova ruset av sig. I ritualen ingick sedan att den finkade dagen därpå skulle avlägga visit hos polismästaren och be om ursäkt för sin förseelse. Edvard Raab förklarade då i allvarliga, men inte alltid så lättfattliga, ordalag för den försumlige studenten att han som polismästare visserligen fann förseelsen lindrig men att Svea Rikes Lag bedömde förseelsen som mycket allvarlig. ”Hör bara själv på vad 10 kapitlet 7 § i Strafflagen av den 16 februari 1864 stipulerar: Nu samlar sig folkmängd tillhopa och lägger det uppsåt å daga, att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig myndighets bud, eller att den till någon ämnesåtgärd hämnas: skingra sig de upprorsmän på offentlig myndighets befallning; då skola anstiftare och anförare dömas till straffarbete från och med sex månader till och med två år; men de övriga vare från straff fria….”.

Detta satte skräck i den unge studenten som därefter fick resa sig upp, bocka och lova att aldrig, aldrig mera göra uppror.

Studenternas tilltagande bråkighet mötte Raab stundom med bestämdhet, stundom med vekhet. Detta framkom särskilt då ynglingar av ”fin familj” hade gjort något överilat. Då hände det att polismästaren lät nåd gå före rätt. ”Jag minns”, sade han, ”ju så väl från min ungdom hur lätt de aristokratiska ynglingarnas blod råkar i svallning”.

Polismästare Raab vid jubelfesten 1893. Foto: Osti UUB

”Raabiana”

Genom sitt krångliga, förvirrade uttryckssätt i tal och skrift blev Raab huvudpersonen i många historier från Uppsala. Albert Engström odödliggjorde Raab genom många historier med teckningar bland annat i tidningen Strix. Raab var privat en njutningsmänniska, gemytlig och faderlig i umgänget med studenterna och var populär bland dem, trots att de ibland fick tillbringa en natt i hans arrest. Raabs många s.k. ”ordgrodor” (stilblomster) har gått till historien som ”Raabiana”. Här följer några exempel:

Vid en brand i centrala Uppsala skrek Raaben: ”Studenter, stå inte och hindra eldsvådan där! Avancera bakåt!”

Gatureglemente för Uppsala från Raaben, angående vinterförhållanden: ”När ny snö fallit skall genast den gamla först undanskaffas”

Efter en drunkningsolycka i Fyrisån ropade han: ”Alla icke drunknade gossar behaga genast avlägsna sig från vaken!”

Efter en annan drunkningsolycka meddelade han: ”När jag, i full uniform, passerade Nybron och blickade ner i Fyrisåns grå böljor, såg jag med egna ögon därnere i skummet en barnaröst, som viftade med armarna”

Till slut fick man en räddningsbåt placerad i ån, och Raaben konstaterade i ett meddelande: ”Sedan, med anledning af den i Fyrisån nyligen timade drunkningsolyckan genom magistratens försorg en räddningsbåt anskaffats och förlagts invid Jernbron, ha antalet af icke drunknade betydligt ökats”

En gång hade ett trähus slitits med av vårfloden i Fyrisån. Polismästaren lugnade de nyfikna åskådarna, och frågade med hög röst: ”Finns här någon som händelsevis har en båtshake på sig?”

Instruktion för handhavandet av anonyma brev: ”Anonyma bref skola oöppnade returneras till afsändaren”

Vid de s.k. torggruffen framträdde Raaben i full uniform på Rådhustrappan och läste under studenternas kommentarer och bifall valda stycken ur den gamla upprorslagen. I en rapport till landshövdingen efter ett sådant gruff meddelade han: ”Klockan ett på natten afstannade upploppet lugnt och stilla som det börjat”.

I rapporten om omhändertagande av en berusad student skrev han bl a: ”… påträffades hängande i kandelabern, utstötande de hemskaste skrän, sägande sig dymedelst fira sin födelsedag”. (Kandelabern var den stora flerarmade gatlyktan mitt på Stora torget, dit den numera återbördats efter att i många år ha varit placerad på andra torg.)

Man skulle ha konsert i gamla Carolinasalen, men läktarna såg skraltiga ut. Polismästaren ingrep personligen och kunde rapportera att: ”han själf och konstapel Morin hade gått läktarna runt och båda egenhändigt sittande afprofvat hvarenda stolplats jämte långbänkar och därvid funnit att läktarna borde hålla utmärkt äfven vid större folktillströmningar”

Edvard Raab träffade på den av honom kände studenten och värmlänningen Wiberg på Nybron, och följande konversation utspann sig, apropå Nybron:
— Tycker inte kandidat Wiberg att när man står på järnvägsbron i Karlstad så påminner det rätt mycket om Konstantinopel?
— Jag har aldrig varit i Konstantinopel, herr baron.
— Ja, inte jag heller. Jag vet inte varifrån jag får mina idéer.

Roland Agius