I Uppsala har det funnits ett stort antal större och mindre bryggerier. Många av dessa kan dock knappast betraktas som industrier; det rörde sig snarare om hantverk.

Det överlägset största bryggeriet och det som överlevde längst av alla var Upsala Bayerska Bryggeri AB som grundades i mitten av 1800-talet och avvecklades 1967. Inte mindre än 174 personer var då anställda inom.

Ölbryggning före mitten av 1800-talet

Öl har bryggts i Sverige sedan medeltiden. Bryggningen var hantverksmässig och ett bryggeri kunde bestå av några hus på gården med bryggaren, kanske en gesäll och några drängar. Ända fram till mitten av 1800-talet så bryggerierna ut så de metoder man använde var ännu samma metoder som använts i århundraden. Man bryggde svagdricka och ett överjäst öl, dvs ett öl som jäste hastigt vid rumstemperatur och där jästen flöt upp på ytan i jäskaret. Det resulterande ölet lär ha varit ganska sött. Det hade också mycket dålig hållbarhet, var svårt att distribuera och hann ofta surna.

I Uppsala fanns eller hur funnits många sådana bryggerier. Ett exempel på ett sådant bryggeri var Holmens som beskrivs en egen flik på denna hemsida. Ett annat var Beijnoffs, som efter Beijnoffs självmord år 1892 övertogs av P Björklund, som då i 18 år varit tunnbindare på Bayerska bryggeriet, som f ö gick i borgen för Björklund. Denne drev det som bryggeri några år in på 1900-talet, åtminstone till 1907. (Björklund hade också utskänkning och försäljning och denna verksamhet fanns kvar in på1940-talet; i varje fall berättar förre landshövdingen mm Hans Alsén i sina memoarer att en av hans arbetsuppgifter på Almqvist & Wiksell år 1941 var att hämta öl där på lördagarna). Andra bryggerier var Lindroths bryggeri på Svartbäcksgatan 17, dvs i kvarteret Sandbacken. Detta var verksamt åren 1860-1910, också under namnet P. E. Erikssons bryggeri. Ett litet äldre och mer långlivat bryggeri var Wappengrens som tycks ha funnits under perioden 1780-1910.  På Bäverns gränd nr 12 låg Waléns bryggeri och på Fyristorg 4 fanns Lundells. Men dessa var inte alla. Det fanns och hade funnits många andra.

Ett nytt öl kommer

I mitten av 1800-talet inträffade ett antal faktorer som i grunden förändrade bryggerinäringen och öldrickandet. Vid sidan av de gamla små bryggerierna tillkom en ny typ av stora industriella bryggerier som byggde på en annan teknik. Det blev nu en övergång från hantverk till livsmedelsindustri. Den stora nyheten var det sätt att brygga öl som utvecklats i Tyskland. Nu gjorde jäsningen vid lägre temperatur och tog längre tid. Detta ledde till krav på kyla och behov av större lokaler än vad som behövdes för den gamla överjäsningsmetoden. Den nya metoden kallades underjäsning och ölet kallades Bayerskt öl. För att skilja öltyperna åt så började den gamla typen kallas för Svensköl.

Det s k Tyska bryggeriet i Stockholm introducerade det nya tyska ölet i Sverige. Det startades 1843 av löjtnanten Fredrik Rosenquist av Åkershult som varit något år i Tyskland och studerat metoden.

Hur smakade då detta traditionella svenska öl, som länge varit det helt dominerade?  Förmodligen hade det låg beska, stark sötma och en viss smak av rök. Rökigheten kom sig av att malten torkades över eld, och den låga beskan av de inhemska humlesorter som användes. Kanske skulle man kunna likna det vid ett slags litet starkare svagdricka. Säkert är i varje fall att det skulle kännas främmande för en modern ölkonsument.

Men det var inte bara smaken som var fördelen med det nya bayerska ölet. Det kunde på ett helt annat sätt tappas på fat och flaskor, det surnade inte lika lätt, det kunde hållas i lager och distribueras över hela staden.

Men alla uppskattade inte den nya typen av öl. I en insändare i Tidningen Upsala i november 1887 kunde man läsa följande beträffande det nyöppnade nykterhetsvärdshuset på Dragarbrunnsgatan:

Det serveras här endast svensköl av bryggare Beijnoffs tillverkning och kan ins. sanningsenligt försäkra att det är av utmärkt qvalité, kraftigt och välsmakande. Detta goda matöl är sannerligen något helt annat än det bittra, gemena otyg, som så ofta på andra håll serveras under namn av ”bäjerskt öl”. Ins. undrar om icke med tiden allmänheten ska få smak för detta öl och vända den nyssnämnda drycken ryggen.

Den bayerska ölen, tillsammans med andra nymodigheter som ökad kunskap om jäsningsprocessen och bättre hygien, ledde till att bryggerinäringen blomstrade under 1800-talets andra hälft. En annan orsak var, något paradoxalt, nykterhetsrörelsens framväxt – som ett sätt att minska supandet i landet höjdes spritskatten under mitten av 1800-talet och husbehovsbränningen förbjöds. Ölet fortsatte däremot att flöda fritt och vare skattefritt. Det framställdes ofta som ett bra och hälsosamt alternativ till den hemska spriten. Nykterhetsvännerna uppmuntrade därför ölbryggningen och öldrickandet. Man uppfattade det stora brännvinsdrickandet som den stora faran och såg gärna en övergång till den alkoholsvagare drycken. Så här kunde man läsa i en tidning i mitten av 1850-talet:

Då på sednare tider intresset för brännvinsbränningens hämmande allmänt stegrats och då fyllerilastens ohyggliga följder blifwit ett rättvist föremål för pressens uppmärksamhet, hafwa wi sett i flera städer ölbryggerier anläggas för beredande af ett mera närande, helsosamt och tillika billigt surrogat för den arbetande klassen, i stället för det förstörande brännvinet. Det är därföre med sann glädje wi kunna omtala att en dylik anläggning äfwen är å bane i wår stad, som kanske mer än någon af Sweriges städer lider af brännvinssyndafloden.

Det bajerska ölet trängde ut det gamla svenskölet. År 1897 kunde man läsa i Svensk Kemisk Tidskrift  ” … svensköl, hvilket dock öfverhuvud tillverkas i mycket ringa skala och vanligtvis blott vid särskilda tillfällen”. Ytterligare några år gick det nog att köpa svensköl, men tycks inte ha funnits kvar på marknaden efter ca 1910. Däremot levde säkert en del husbehovsbryggning vidare.

Det är också värt att notera att tillverkningen av den överjästa svagdrickan var mycket omfattande och volymmässigt fullt jämförbar med ölproduktionen. Svagdrickan fanns kvar som en mycket vanlig måltidsdryck långt in på 1950- och 1960-talen.

von Dübens bryggeri

Redan efter något år efter lanseringen i Stockholm kunde man köpa detta sk bayerska öl i Uppsala och det tycks, enligt tidningsannonser, även ha funnits en viss sådan bryggning i staden så tidigt som 1849.

Vintern 1856-57 kom ett helt nytt Uppsalabryggeri igång, som redan från början var inriktat på att brygga ett bayerskt öl.

Baron Henrik von Düben (1816 – ??). Blyertsteckning av Maria Röhl. KB

Det var friherren och godsägaren Henrik von Düben från Rasbo som etablerade sig som bryggare. År 1856 köpte han fastigheten Svartbäcksgatan 13 i kvarteret Sandbacken av klädeshandlare Söderberg. Von Düben menade att platsen var lämplig för ett bryggeri, bl a därför att det fanns en brunn med ett förträffligt vatten. Påståendet om vattnets höga kvalitet återkommer många gånger senare.

Fastigheten var en gammal gård från 1700-talet som efter att varit en professorsgård blivit en sadelmakargård och sedan en kopparslagargård innan den år 1852 köptes av Söderberg. Bebyggelsen bestod av det bostadshus i hörnet av Svartbäcks- och Klostergatorna som fortfarande finns kvar samt stall- och fähuslängorna längs Klostergatan och en del ekonomibyggnader inne på gården. Von Düben lär riva längorna längs Klostergatan för att kunna bygga sitt stora bryggerihus av sten.

Så trodde Ola Ehn på Upplandsmuseet att bryggerihuset på Klostergatan ursprungligen kan ha sett ut.
I mitten på Klostergatan reste sig bryggerihus så som det tedde sig efter om och påbyggnaden 1887. Foto: Dahlgren.

Bryggerihuset byggdes i tre våningar med en stor källare. Här fanns nu spannmålsmagasin, mälteri, torkplåt där groningen stoppades, maltmagasin och själva bryggeriet, där mäskningen skedde och vörten kokades. Den slutliga jäsningen ägde rum under tre månader i stora ekfat en källare. Det var viktigt att det bayerska ölet fick jäsa vid låg temperatur och källaren kyldes med is hämtad i Fyrisån på vintern. Ganska snart tillkom ytterligare byggnader på tomten.

Som förberedelse gjorde von Düben en resa till Bayern för att på ort och ställe studera bryggerierna där. Han anlitade också en tysk bryggmästare, Leonhard Zorn från Reichenberg, nära Würzburg i Bayern. Denne man är väl idag mest känd för att han i februari 1860 blev far till målaren Anders Zorn, som han dock aldrig träffade.

  • År 1860 bildade von Düben ett bola
    g tillsammans med bryggaren E. A. Didrikson, men denne överlät redan år 1861 sin andel till handlaren Magnus Kellgren.

Upsala Bayerska Bryggeri AB

År 1865 bildades Upsala Bayerska Bryggeri AB som sedan kom att verka på platsen i 100 år. Aktier tecknades av 39 personer och bland de största aktieägarna återfinns namn på personer som på många sätt hade stor betydelse för Uppsala industrialisering. Förutom von Düben och Kellgren var det kryddkramhandlarna H. W. Söderman och G. A. Sandström, viktualiehandlaren F. O. Törnlund,  spannmålshandlaren C. E. Grönbeck och lantbrukare Adolf Olofsson. Även andra välkända Uppsalabor inträdde som aktieägare.

H W Söderman. Fotograf okänd. UUB.
H W Söderman. Fotograf okänd. UUB.

Detta aktiebolag köpte fastigheten och dess inventarier för 110 00 riksdaler riksmynt. I köpet ingick också ett lager med 28 186 kannor bayerskt öl, 3 712 kannor svagdricka samt korn, malt, harts, kork och ekvirke. och utsåg H. W. Söderman till verkställande direktör. Den tidigare ägaren Magnus Kellgren blev under en kort tid disponent, men ersattes efter endast ett år av Viktor Lindbergh. Lindbergh avled 1889 och efter honom kom en bankman som disponent för att efter 18 års tjänst avskedas för förskingring.

Av listan på namnen att döma var samma lilla krets som styrde såväl Bayerska Bryggeriet som Ångqvarn och Uplandsbanken. Den som dominerade var med all säkerhet Söderman. De övriga styrelsemedlemmarna tyckte t o m att han fått för mycket att säga till om. Vid bolagsstämman i mars drogs nämligen befattningen som VD in. I stället skulle de tre ordinarie direktionsmedlemmarna tjänstgöra en månad i sänder. Detta system behölls till 1906.

Bryggmästare Kristian Kaatorp (1853-1930) Foto: A Larsson, Uppsala

Bryggmästaren hade en nyckelroll och var kanske den viktigaste personen. Leonhard Zorn fanns inte längre kvar. De första två bryggmästarna hette Pehr Sjögren och Herman Hanné, men ingen av dem tycks ha gjort någon större lycka. Efter dem kom en herre vid namn Napoleon Lindell. När norrmannen Kristian Kaatorp tillträdde år 1875 upphörde de snabba bytena. Han kom att stanna ända till 1908. Tyvärr är det svårt att få fram information om personalen i övrigt.

Åt 1876 vidgades tomten mot Järnbrogatan i norr och mot Dragarbrunnsgatan och nu kunde en ny infart till bryggerigården komma till stånd. År därpå uppfördes en ny trevåningsbyggnad i sten med jäskällare och med spannmåls- och maltmagasin och år 1881 tillkom den stora magasins- och källarbyggnaden. Dess monumentala tegel gavel mot Järnbrogatan/S:t Olofsgatan placerades och utformades med tanke på att den skulle komma att vetta mot den breda esplanad som gatan skulle göras till enligt 1880 års stadsplan. Magasinet utgjorde ett synligt landmärke fram till rivningen. Utöver dessa stora byggnader tillkom under perioden fram till 1890-talet diverse ekonomibyggnader, stall och förråd. Resultatet blev en trång och oregelbunden industrigård mitt i centrala Uppsala.

Bayerska bryggeriets gård i början på 1900-talet. Den höga vitputsade maltkölnan byggdes 1884.
Hörnet S:t Olofsgatan/Dragarbrunnsgatan kring år 1900. Bryggeriet hade en stor gård mot gatan. Magasinet till vänster uppfördes 1881. i Dahlgrens bilder. UM

Man tillverkade inte enbart bayerskt öl av den nya tyska typen, även om det var den viktigaste produkten. Även klassiskt svensköl och svagdricka samt sockerdricka producerades under de första decennierna. Från mitten av 1880-talet ingick också pilsner i produktion. Pilsner var ett öl som var kraftigare humlat och beskare än det bayerska. Det var också ljusare i färgen eftersom det gjordes på orostad malt.

Följande bilder är tagna av H Osti kring år 1900 och finns Upplandsmuseet

Buteljsköljerskor
Öltappning. Tappningsbokhållare Wedin står främst.
Maskinhallen. Främst står bryggmästare Kaatorp.

1900-talet

År 1907 tillträdde major Fredrik af Ekenstam som disponent. Hans efterträdare blev 1942 Teodor Carling, som var utbildad bryggmästare och hade en lång erfarenhet från andra bryggerier i Sverige, Norge och Tyskland.

Bryggmästare efter Kaatorp blev civilingenjören Sven Hallström.

Fredrik af Ekenstam (1873-1968) Verkställande direktör 1907-1942. Den siste chef som bodde i bostadshuset på området.
Sven Hallström (1880-1971) Bryggmästare 1908-1947.
Teodor Carling (1906-1995)
Verkställande direktör 1942-1966. Därefter kommunalråd.

Att döma av nedanstående bild bör antalet anställda i början av 1900-talet ha varit minst ett 40-tal. Alla kunde kanske inte komma ifrån sina arbetsplatser. Bryggmästare Hallström har identifierat de flesta på bilden med namn och yrkesroll. Klicka på den för att se vad de hette och vad de gjorde.

Huvuddelen av bryggeriets personal år 1904

Antalet anställda tycks inte ha ändrat sig så mycket under 1990-talets första hälft. År 1942 anges den till 30 och från 1947 finns en uppgift om 60 industriarbetare. Vid nedläggningen år 1967 var 140 arbetare och 30 tjänstemän anställda, varav rimligtvis många funnits i dotterbolagen..

Under 1900-talet skedde inte några stora tillskott av byggnader, bortsett från lokaler för Vattenfabriken. Däremot förändrades och omdisponerades de invändigt och maskinutrustningen moderniserades. Inte minst skedde detta efter den stora branden i oktober 1930.

Några bilder från 1954 av hovfotograf Gunnar Sundgren ur Upplandsmuseets samlingar:

Mältning
Nya uniformer

Under några år i början av det nya seklet tillverkade man också läskedrycker – Limonad, Astrakan och Enbärsdricka. Men år 1909 lade man ner den egna tillverkningen av dessa och koncentrerade sig på maltdrycker som nu salufördes som Lageröl, Pilsner, Iskällar-Pilsnerdricka, Gambrinus, Svagdricka och Porter. Iskällardricka och Gambrinus var ett slags underjäst svagdricka, dvs lättöl. Läskedryckstillverkningen togs istället över av Apotekarnas Förenade Vattenfabriker, som Bayerska bryggeriet 1908 hade startat tillsammans med några av stadens apotekare. Vattenfabriken låg ursprungligen i Celsiushusets bottenvåning, men flyttade efter något år till lokaler på Bayerskas tomt i kvarteret Sandbacken.

Vattenfabriken på 1930-talet. Foto P Sandberg. UM

Bayerska bryggeriet ägde också flera dotterbolag. Ett av dem var Norrtelje Ångbryggeri. Ett flertal andra bryggerier i Uppland, till exempel Östhammars Bryggeri, uppgick i Bayerska och ersattes av lokala depåer Andra samordnades med driften i Sandbacken, som till exempel Fyris-Kronan Bryggeri och Vattenfabrik AB, som tillverkade läskedrycker och mineralvatten. Ursprungligen hette det AB Kronans Mineralvattenfabrik, grundat 1911, men som bytte namn år 1941, när det övertog AB Fyris Bryggeri och Vattenfabriks rörelse.

Under 1920-talet började AB Stockholmsbryggerier köpa in sig i bolaget och år 1926 hade de förvärvat aktiemajoriteten. År 1964 gick Stockholmsbryggerier samman med Pripps & Lyckholm och bildade Prippbryggerierna AB, dit således också Upsala Bayerska kom att höra.

Då tillverkades ungefär 20 miljoner flaskor öl och andra drycker per år. Men koncentration låg i tiden och ganska snart stod det klart att en nedläggning hotade. Denna blev verklighet och tillverkningen upphörde år 1967. Viss verksamhet i form av depå och lager fortsatte ytterligare några år. Lokalerna i kvarteret Sandbacken övergavs 1968 och det som återstod av företaget flyttade till Boländerna.

När nedläggningen inleddes hade bryggeriet 170 anställda. Uppsala blev ytterligare en industri fattigare.

Strax före rivningen. Foto Ola Ehn. UM

 

Den gamla skylten

Byggnaderna revs 1980 och 1983, trots en del protester, bl a från landsantikvarien Ola Ehn. Endast det bostadshus i hörnet av Klostergatan och Svartbäcksgatan som under 100 år användes av Bayerska Bryggerier för kontor och tjänstebostäder finns kvar idag. Och den gamla gjutjärnskylt som fått en plats över porten på Klostergatan.

Källor:
Davidsson Åke: ”Och gott öl kom och gott öl for” Årsboken Uppland
Ehn Ola: Svartbäcksgatan i Uppsala. Årsboken Uppland 1975
UNT Arkiv
Tidningen Upsala