Välj en sida

Uppsala Bröd

Under 50 år tillverkade AB Upsala Bröd knäckebröd i fabriken på Storgatan i Uppsala. Under den allra största delen av dessa 50 år drevs och ägdes företaget av familjen Åkerblom. Om detta berättar här nedan Gunnar Åkerblom, son till den siste direktören.

Så började det!

I augusti 1919 påbörjades spisbrödsproduktionen i den nyetablerade fabriken på Storgatan 30. Köpman Arvid Kemner var en av grundarna. bolaget hade låtit bygga fabriken och utrusta den med för den tiden moderna maskiner. Fabriken sysselsatte omkring 40 arbetare viket ansågs vara en relativt blygsam arbetsstyrka för ett så stort företag.

Fabriken på Storgatan år 2019. Fotot P Sandberg UM

Annons i 1920 års telefonkatalog

Detta berodde på att de flesta processer utfördes med hjälp av maskiner som representerade det senaste av uppfinningar inom området bageriteknik och var ett stort steg framåt för att ersätta manuellt arbete med maskinkraft. Samtidigt var denna ”mekanisering” kontroversiell i arbetarled och fabriken drabbades stundtals av kortare strejker.

I början av 1920-talet, efter det första världskrigets slut, hamnade Sverige och många andra länder i en djup ekonomisk kris – en deflationskris – med fallande priser, hög arbetslöshet och starkt sjunkande BNP. Många industrier drabbades hårt, såväl i Uppsala som på andra håll. Säkerligen skapade krisen svårigheter också för det nystartade bolaget Upsala Bröd, som gjort stora investeringar i lokaler och maskiner. Svårigheterna underlättades rimligtvis inte av kombinationen av mycket ny teknik, en oerfaren arbetsstyrka samt en viss kundaversion mot fabriksbakat s.k. ”bagarbröd”. Detta ledde till att bolaget begärdes i konkurs den 20 mars 1923. Konkursförvaltaren och fordringsägarna valde att inte likvidera konkursboet utan sålde det till ett nybildat Fastighets AB Upsala Bröd och brödtillverkningen drevs sen på ”arrende” under ett par år.

 

Vinhandlaren som blev knäckebrödsfabrikant

Min farfar, Georg Wilhelm Åkerblom (GW), drev tillsammans med sin hustru Alma, Nilssons Vinhandel på Drottninggatan 12. I samband med vinmonopolets införande 1917 blev alla vinhandlare inlösta av Vin- och Spritcentralen. GW, som för övrigt hade gift in sig i vinhandeln, var då 45 år och visste inte vad han skulle ta sig för. Ersättningen för vinhandeln hade dock gett familjen en kapitalbas och när den ”moderna” knäckebrödsfabriken dök upp några år senare såg GW detta som en utkomstmöjlighet. 1925 förvärvade han och hustru Alma Åkerblom därför samtliga aktier i det ur konkursboet ombildade AB Upsala Bröd.

GW hade dock mycket begränsade kunskaper om knäckebrödstillverkning och det var svårt att få upp volymer och lönsamhet i bolaget. Från Upsala Bröds dåtida annonser kunde man läsa ”Kostar mindre – smakar mer” eller ”Priset är överraskande lågt”. Under 30-talets depression blev det än svårare att få lönsamhet i bolaget och ett kapitaltillskott behövdes. År 1936 gjordes därför en nyemission som innebar en dryg fördubbling av antalet aktier, från 713 till 1500.

G W Åkerblom (1872-1944). På bilden är han 33 år gammal. Foto Osti

Ett par annonser från UNT. Den till vänster är från 1934, den högra från 1936.

 

Generationsskifte – Ragnar Åkerblom tar över

Ragnar Åkerblom

I samband med nyemissionen och på grund av GW:s vacklande hälsa valde sonen Ragnar Åkerblom, då 29 år och filosofie licentiat på Kemikum i Uppsala, att avbryta sitt akademiska avhandlingsarbete för att ta över ledningen av bolaget. Ragnar hade några år tidigare gift sig med Margit Edlund, dotter till direktören Martin Edlund, huvudägare av ”Edlundkoncernen” med Ättiksfabriken (sedermera Slottsindustrier), Sidenväveriet och Valskvarn.

Förutom ungdomlig energi hade min pappa Ragnar också djupa kunskaper i kemi som skulle komma väl till pass för att utveckla knäckebrödets framställning vad gäller både smak och kvalitet. Han förfinade också processerna och rationaliserade produktionsflödet i fabriken givet de byggnadstekniska begränsningarna.

Under de första åren ägnades mycket tid på sådana effektiviseringsprojekt men Ragnar insåg samtidigt att det fanns ett tak på produktionskapaciteten beroende på fabriksbyggnadens utformning. I sina strategiska funderingar utvecklade Ragnar därför planer på att bygga en helt ny fabrik från grunden som skulle vara designad för rationell och högt automatiserad knäckebrödstillverkning. 1942 tecknade han ett köpeavtal med Uppsala stad för förvärv av en blivande industritomt i kvarteret Bageriet 1 som låg i förlängningen söderut av dåvarande Kungsgatan.

Framtiden Upsala Kexfabrik

I Ragnars nätverk fanns flera prominenta företagsledare som till exempel storbyggmästare Anders Diös, Wasabröds huvudägare konsul K.E. Lundström och svärfar Martin Edlund. På grund av Ragnars funderingar om en framtida expansion av Upsala Bröd började en idé växa i denna kvartett att istället etablera en kexfabrik.

Till skillnad från knäckebrödstillverkning var kexproduktionen i Sverige inte särskilt utvecklad jämfört med till exempel England, där det fanns en stor efterfrågan och konsumtion av kex per capita och mycket kunskap att hämta. Planer började skissas där den reserverade industritomten för Upsala Bröds expansion var en pusselbit. Ur Ragnars synvinkel kunde detta projekt bli någonting större än ”bara” knäckebröd och han var mycket aktiv i framtagandet av ett relevant beslutsunderlag.

Mitt under brinnande krig, i oktober 1944, bildades ett konsortium med ovanstående fyra herrar som grundade AB Upsala Kexfabrik med ett aktiekapital på 1 miljon kronor. Detta för den tiden ansenliga aktiekapital tecknades av Anders Diös (10%), Ragnar Åkerblom (12,5%),  Valskvarn (17,5%), Ättiksfabriken (17,5%), Sidenväveriet (17,5%) samt Wasabröd (25%). Enligt avtal skulle kexbolaget också överta Ragnars aktier i Upsala Bröd, som under denna tid alltså blev ett dotterbolag till AB Upsala Kexfabrik.

Planerna för kexfabriken var noggrant utstakade och från ett antal tätt hållna styrelseprotokoll under perioden 1945-46 framgår bland annat att;

  • Avtal hade träffats om inköp av ytterligare en anslutande industritomt Bageriet 2
  • Ritningar på kexfabriken hade utarbetats efter ett studiebesök i England
  • Ingenjör Bjerking hade fått uppdraget att göra fullständiga konstruktionsritningar
  • Disponent Åkerbloms lön skulle till 2/3 påföras Kexfabriken, återstoden Upsala Bröd
  • Framtagna kalkyler visade på en årlig produktion av 1.275 ton kex och 2.550 ton wafers
  • Ett köpeavtal  på 900.000 Kr för 2 ugnar hade tecknats med T&T Vicars Ltd, Earlestown

Kexprojektet hade således ett stort engagemang från de fyra grundarna, men under ett längre styrelsemöte i maj 1948 konstaterades att varken byggnadslov eller arbetstillstånd hade erhållits. Detta föranledde en diskussion om projektets fortsatta genomförande, givet allt arbete som nedlagts samt de åtaganden som kontrakterats. Men kexmarknaden i Sverige var samtidigt växande, kapacitetsbrist förelåg och med den planerade rationella kexfabriken skulle det bli en ”gagnelig” affär enligt en samstämmig styrelse.

Ett år senare, i juni 1949, konstaterade konsul Lundström, Wasabröd, ”att ett byggnadstillstånd för en ny kexfabrik säkerligen vore långt borta och att Stockholms kexfabrik som vore leverantör till Kooperativa Förbundet redan fått bygga”. Projektet var redan försenat i 3 år och marknadsförutsättningarna hade under denna period delvis förändrats, varför de fortsatta diskussionerna blev inriktade på hur ”projektet” kunde säljas eller avvecklas på rimliga villkor. 1954 beslöts om likvidation av och i samband med detta återfördes aktierna i Upsala Bröd till Ragnar.

Det goda 1950-talet

Under åren 1945-50 hade mycket av Ragnars tid gått åt till Kexfabriksprojektet och Uppsala Bröd fick mindre uppmärksamhet från hans sida. Samtidigt var efterfrågan på knäckebröd stor under efterkrigstiden och han hade också etablerat ett distributionsavtal med Wasabröd och fick på så vis tillgång till ett bredare sortiment och en typ av exklusivitet i hela Uppland, dock ej Stockholm.

Under samma period hade Ragnar också genomgått en skilsmässa från Margit Edlund och bildat en ny familj med sin franska hustru Jacqueline Bernand. Han valde också att bosätta sig på lantstället i Selknä vid Trehörningen, som blev mitt barndomshem. När jag började skolan fick jag direkt klart för mig vad pappa Ragnar sysslade med då de större grabbarna i skolskjutsen kallade mig för ”brödpojken”.

Ragnar fick revidera sina planer på hur han skulle utveckla bolaget och för detta behövde han varenda kvadratmeter i fabriksbyggnaden. Denna bestod av en lägre del där bageri, paketering och mjölvind fanns i 3 olika plan. Den högre delen av byggnaden inhyste kontor i bottenvåningen samt en tjänstebostad i plan 2 och 3. I denna bodde storasyster Margit Liljefors med familj, som nu måste finna en annan bostad. Den frigjorda etagelägenheten förvandlades till kontor och ett laboratorium mm på översta våningen. Det gamla kontoret på bottenvåningen blev en verkstad för tekniskt underhåll av maskiner.

Så här såg fabriken ut år 1969. Foto UppsalaBild. UM

Utvecklingen av bolaget följde två huvudspår, dels ytterligare automatisering av produktionsflödet från degtråg till färdigt knäckebröd och dels utveckling av brödets smak och form. Tillsammans med nyanställde verkmästare Lindgren tog Ragnar fram en s.k. spritsmaskin vars uppgift var att från den kavlade degsträngen på band stansa, lyfta, transportera och släppa ett 10-tal degkakor på nästa rullbana för vidarebefordran in i jäsbana och ugn. Allt detta skedde utan manuell handpåläggning och den sedermera patenterade spritsmaskinen blev föremål för stort intresse bland andra svenska knäckebrödsfabrikanter, främst Wasabröd.

Min pappas bakgrund och kunskap på det kemiska området ledde till utvecklingen av det populära Gunillaknäcket, ett hälften så stort rundknäcke jämfört med de traditionellt stora runda rågkakorna. Ragnars tes var nämligen att vid gräddningen av knäckebröd så samlas den största delen av smakämnena ute i kanten på kakan. Han menade vidare att i sågat knäckebröd, som var Wasas huvudprodukt, så gick man miste om alla dessa aromer. Men i Gunillakakan behölls denna smakförhöjare och samtidigt blev storleken mer lätthanterlig på ett middagsbord. En särskild ”Gunillastapel” i teak togs också fram i samband med lanseringen 1964.

Men Ragnar ville ta detta ett steg längre och började experimentera fram ett portionsknäckebröd i runt format med storlek som ett sågat knäckebröd. Därmed blev samtliga aromer kvar i brödkakans kanter vilket förhöjde smakupplevelsen väsentligt jämfört med sågat knäcke. På några år hade Upsala Bröd tagit fram två nya och mindre storlekar på runda kakor, vilket naturligtvis ställde nya krav på omställning i maskinparken, produktionsflödet genom bageriet och inte minst förpackning och paketering.

Dags för nästa generationsskifte?

I mitten på 60-talet började Ragnar närma sig 60 år och han hade nått sitt mål och skapat en lönsam, modern och relativt effektiv knäckebrödstillverkning givet de begränsningar som fabriksbyggnaden utgjorde. Den höga automatiseringen medgav också drift i 3-skift och därför kunde maximal kapacitet uppnås med relativt få anställda som vid 3-skiftsgång var cirka 100 totalt. Som de flesta egna företagare så levde Ragnar dygnet runt med sitt knäckebröd och det hände inte sällan att han blev tvungen att köra från Selknä till ”stan” mitt i natten om ett driftsstopp uppstod.

Tack vare det långa samarbetet med Wasabröd både vad gäller distribution, men också utveckling och branschfrågor, hade han både god kunskap och relationer till de flesta knäckebrödsfabrikanterna i Sverige. Ett nästa steg för Upsala Bröd kunde vara en ny fabrik och den långt tidigare förvärvade industritomten fanns kvar i bolaget för en sån möjlighet. Ragnar hade i sina två äktenskap fått fem barn och jag som ende son var vid tidpunkten 15 år. Pappa Ragnar berättade om hur han 1936 vid 29 års ålder på grund av omständigheterna hade ”tvingats” ta över ledningen av Upsala Bröd. Det var inte hans livsval, men trots det hade han genom hårt arbete och envishet lyckats skapa en välskött verksamhet med ett värde.

Förutsättningarna för ett generationsskifte var nu bättre än 1936 men samtidigt önskade han inte predestinera sina barn till ett yrkesval som inte var deras eget. Han valde i stället att avyttra bolaget och öppnade dialog med Wasa som förvärvade bolaget 1966. I förvärvet ingick också patent på spritsmaskinen samt det nya portionsbrödet som lanserades under namnet Wasa Lilla Runda.

Överföring och avveckling

Wasabröds plan var inte att driva verksamheten vidare i denna skala under någon längre tid, men man ville tillvarata den kunskap och teknik som Uppsala Bröd så framgångsrikt hade utvecklat. Här var naturligtvis Ragnar en nyckelperson, samtidigt som han önskade att avvecklingen skulle ske under ordnade former, inte minst gentemot personalen. Han kvarstod därför som VD för bolaget i tre år och under denna tid arbetade Ragnar med oförminskad styrka för att säkra högsta kvalitet på Upsala Bröds leveranser. Ett bevis på detta är ett brev 1.12.67 från Wasas direktion som lovordar ”den fina kvalitén på Gunilla Knäcke”. På Wasas begäran författade han också ett 5-sidigt PM i Bageriteknologi att användas för deras internutbildning.

Den 25 februari 1969 hölls en extra företagsnämnd där Wasabröds representant redogjorde för bakgrunden till nedläggningsbeslutet av Uppsala fabriken per den 1 november 1969. Denna dag stängdes dörren till AB Upsala Bröd på Storgatan 30 en sista gång. Ett medelstort familjeföretag i Uppsala, som hade bidragit till mångas försörjning, hade gått ur tiden till förmån för en större internationell koncern som hade finansiella muskler att konsolidera marknaden.

Dagny Norgren packar bröd på fabriken. Nedläggningen kom inte som en överraskning. Det har man väntat sedan 1966. UNT

Familjeföretaget

AB Uppsala Bröd var ett typiskt exempel på hur en företagarfamilj i flera generationer påverkades i sina liv beroende på verksamhetens utveckling. Det började 1925 med Georg Wilhelms och Almas övertagande av fabriksbyggnaden på Storgatan 30, som innehöll en maskinpark för brödtillverkning samt en större tjänstebostad. Rörelsen hade varit på arrende under några år, men bostaden kom väl till pass för GW:s familj då med tre äldre barn Margit 26, Ragnar 18 och Elsa 17. Vid GW:s bortgång 1944 flyttade syster Margit in i bostaden och blev kvar där till slutet av 50-talet.

Syster Elsa, gift Fogelström, höll i bolagets kassa och bokföring under hela sin livstid. Maken och köpmannen Olle Fogelström blev efter giftermålet också anställd som försäljare i bolaget. Min mor Jacqueline, som var utbildad laboratorieassistent, arbetade tidvis med analyser och testning av brödets kvalitet, smaksättning och en del annat experimenterande som kemisten Ragnar hade behov av.

Slutligen fick jag själv tillfälle att både praktisera och sommarjobba på fabriken i varierande roller, allt från administrativt arbete i samband med Gunillaknäckelanseringen, till paketering, lastning samt renovering av mjölvindens trägolv.

Sammanfattningsvis så påmindes och påverkades vår familj nästan dagligen av det faktum att Ragnar drev en knäckebrödsfabrik. Det tog sig uttryck i att till exempel allt mjukt bröd och i synnerhet limpa var bannlyst, att allehanda bekymmer, men också framgångar, kring knäckets smak och hårdhet var ett stående middagsämne liksom alla andra ”utmaningar” som en företagsledare möter i vardagen.

Andra nyckelpersoner

Förutom familjemedlemmarna fanns ett antal viktiga personer runt Ragnar som starkt bidrog till företagets framgångar. Här fanns försäljningschef Helge Ohlsson, distriktssäljare Sixten Jansson, kamrer Owe Andersson, son till bagarmästare Andersson. Owe var bolagets ”coming man” som Ragnar matchade fram och gav utökat ansvar. Förman Albert Sjölin var bagerichef och ett viktigt ankare då produktionsstörningar uppstod. Verkmästare Lindgren var Ragnars högra hand i förverkligandet av spritsmaskinen genom att han kunde omsätta Ragnars idéer och hypoteser till faktiska prototyper för testning.

Under många år, åtminstone från början av 1940-talet fram till år 1966, var antalet anställda förhållandevis stabilt och det handlade om 50-60 personer. Vid nedläggningen 1969 förlorade ett 40-tal anställda sina arbeten.

Ägarförhållanden

En genomgång av bolagets samtliga bolagsstämmor (1925-66) visar hur aktieägandet i AB Uppsala Bröd har förändrats under åren.

Tabellen visar hur Ragnar under perioden 1944-55 hade ”pantsatt” hela Upsala Bröds aktieinnehav i det nybildade AB Upsala Kexfabrik. Man kan också konstatera att Martin Edlund genom sina tre bolag Valskvarn, Ättiksfabriken och Sidenväveriet hade mer än 50% i den tilltänkta Kexfabriken. Samtidigt framgår från diverse protokoll från Kexfabrikens styrelse att om bolaget skulle avyttras så hade disponent Åkerblom rätt att återta samtliga aktier i Upsala Bröd till parikurs. Vilket ju också skedde 1956.

Slutligen kan tilläggas att affärsrelationen mellan Ragnar Åkerblom och hans dåvarande svärfar Martin Edlund och dennes son Folke synbarligen inte påverkades av den uppstådda skilsmässan från Margit Edlund.  Även efter ”Kexfabriksperioden” kvarstod Edlundarnas förtroende för Ragnar och han var styrelseordförande i Ättiksfabriken/Slottsindustrier fram till början av 60-talet.

Stockholm i mars 2022
Gunnar Åkerblom

Källor:
Förutom mina egna minnen från min pappas berättelser så har jag använt material från UNT-arkiv samt diverse protokoll från Wermlands-arkivet i Karlstad.

Upsala bröd konkurs UNT 22 mars 1922
Bolagsordning Fastighets AB Upsala Bröd 28 maj 1923
Bolagsstämma 15 maj 1936
Avtal Industritomten Bageriet 1
Teckningslista AB Upsala Kexfabrik