Uppsala gasverk

Under mer än 100 år försåg gasverket i Kungsängen stora delar av Uppsala med gas. Från början för gatubelysning, senare för företag, universitet och hushåll.

Vargöga (t.v.) och Argandlykta. Sv.Upp.

Gasljus

Fransmannen Philippe Lebon (1767-1804 )och skotten William Murdoch (1754-1839) var inte de första att experimentera med gasljus, men de var de första som lyckades att få fram anläggningar som fungerade i praktiken. Detta skedde kring år 1800. De första anläggningarna var enskilda, dvs den som lät bygga anläggningen gjorde det för att använda all gas själv, oftast för gasbelysning i en fabrik.

Murdochs elev Samuel Clegg (1781-1861) fortsatte arbetet och förbättrade tekniken. År 1813 togs det första allmänna gasverket, The Gas Light and Coke Company, i drift i London. Sedan spred sig tekniken snabbt i Storbritannien och mitten av 1820-talet hade alla större brittiska städer gasbelysning. Även i USA kom gasljuset tidigt igång, bl a i Baltimore 1815. På den europeiska kontinenten gick det trögare, men i Paris infördes gaslyktor redan 1815. Sedan följde städer som Berlin 1826, Dresden 1828 och Wien 1845.

Reutercronas ritning från 1804. KVA

Den stridbare och flitige uppfinnaren Magnus Schwartz  (1783-1858) blev näste svenske gasljuspionjär och han hade lite bättre framgång. Han var bland mycket annat lärare i teknik vid Kungl. Vetenskapsakademien och blev senare Teknologiska Institutets (KTH:s föregångare) förste föreståndare. År 1816 gjorde han en två och ett halvt år lång studieresa till England, Frankrike och Tyskland och fick upp ögonen för den nya gastekniken. Så snart han år 1818 kommit hem till Stockholm byggde han en gasberedningsanläggning. År 1821 fanns två av hans anläggningar i drift i Stockholm, en i Schmidts bryggeri och den andra i Hessleiters fabrik. Under de följande åren levererades schwartzka gasverk till fabriker och offentliga inrättningar. Hans anläggningar var med moderna mått små och endast avsedda för 100 – 300 gaslampor.  De utnyttjade inte stenkol som råvara utan beckolja, en biprodukt när tjära inkokas till beck. Att att använda beckolja var en svensk uppfinning. Beckoljan var till skillnad stenkolet svavelfri och gasen gav därför inte obehaglig lukt vid förbränningen.

Under ett par decennier efter 1820 diskuterades gatubelysningsfrågan livligt, framförallt i de största städerna dvs Stockholm, Göteborg och Norrköping. Nu handlade det om att anlägga allmänna gasverk och att investera i ett ledningsnät, något som var båda svårt och kostnadskrävande. Ekonomi och huvudmannaskap var stora frågor. Teknikvalet var inte självklart. Schwartz små beckoljeverk och franska oljeverk ställdes mot engelska stenkolsverk. Några tyckte också att de gamla Argandlyktorna var fullt tillräckliga.

Göteborg var först ute. Redan 1846 stod ett gasverk färdigt. Några år senare, år 1851, kom verket i Norrköping igång medan stockholmarna fick vänta till 1853. Gemensamt för dess tre verk var att man var helt inriktad på gatubelysning och industrier. Att privatpersoner skulle kunna vara kunder tycks knappast ha föresvävat de ansvariga. Inte heller var det aktuellt att använda gas för uppvärmning och matlagning. De aktuella verken var alla av engelsk typ, de byggde på stenkol som råvara och huvudman var olika privata företag.

Uppsala

År 1850 hade gastekniken mognat och också i mindre städer runt om i landet diskuterades införandet av gasbelysning. Även i Uppsala blev frågan aktuell. Magistraten uppdrog åt en kommitté, ”Deputerade för utarbetande av Project till Gas-Lysnings-Bolag i Upsala Stad” att behandla frågan. Kommittén leddes av greve H. Taube. Till det första mötet den 14 februari 1859 hade överingenjören vid Stockholms gasverk Arwid Hjortzberg utarbetat ett förslag.Han föreslog att ett bolag skulle bildas och att man skulle uppföra ett gasverk beräknat för 171 gatlyktor.  Detta var tre gånger så många som de 57 existerande argandlyktorna. Kostnaden beräknades till 130 000 Rdr Rmt. Förslaget förutsatte att kommunen skulle ställa en tomt till förfogande utan kostnad, den tomt som blev kvarteret Munin.

Den Taubeska kommittén ställde sig bakom förslaget. Den menade vidare att kommunen själv borde äga det blivande gasverket och inte som på andra håll låta ett bolag göra detta. Den 20 maj 1859 beslöts på en allmän sockenstämma, dit alla röstberättigade kallats, att kommunen på egen bekostnad skulle anlägga det förslagna gasverket och bekosta de 171 gaslågorna mot ett pris av 35 Rdr Rmt per lykta. Man beslöt också att kommunen skulle finansiera sitt åtagande genom att ta ett lån på 150 000 Rdr Rmt genom att utfärda obligationer med högst 6% ränta och en årlig amortering av minst 1%.

Alla ställde sig dock inte bakom beslutet. Boktryckare och tidningsutgivare Sundvallsson reserverade sig och i hans tidning (Uppsala) kunde man den 24 maj 1959 läsa följande:

… medför gaslysning werkligen inom ett samhälle så stora materiella, moraliska och betryggande fördelar framför argandsk belysning, att de skattskyldige böra utan allt betänkande åtaga sig en mer än fördubblad årlig skatt för dess erhållande?

Andra må beswara denna fråga huru som helst; wi kunna icke beswara den med annat än det bestämdaste nej, och måste tillika beklaga, att allmän anda, inom Upsala samhälle ska vara så outwecklad, osjälfständig och krypande, att densamma underkastar sig slika och flera dylika förslagsmakerier utan ringaste motstånd, ja utan ringaste ompröfwande. Tystnaden tages nu för bifall, ehuru den endast är ett tyst ogillande af slika tillwägagånganden, alstradt af föreställningen, som här är ganska allmän, att wissa förslagsmakare och deras hjelpehjon här ändock göra hwad de vilja. Och så tyckes äfwen werkliga förhållandet wara.

Plan över gasverket 1860

Bygget inleddes och fortskred, under ledning av ingenjör Cronstrand, utan större problem. Att fartyget Pandora, lastat med delar från England, strandade utanför Jylland ledde dock till vissa förseningar, som inte blev mindre av att S/S Fylgia, som övertog transporten, strandade på Gotland. Ett tredje anlitat fartyg, Linné, överisades i Öresund.

Det visade sig att kostnaden blev större än beräknat och man tog upp ett nytt lån på 30 000 Rdr Rmt hos Mälarprovinsernas Enskilda Bank i Västerås med borgen av styrelsens samtliga ledamöter. Fördyringen kunde delvis förklaras av att rörläggningen blev mer omfattande än beräknat. Bland annat hade en större rörledning till universitetets nya kemiska laboratorium tillkommit.

Vid nyårsskiftet 1860/61 kunde verket invigas. Utöver ett ugnshus med retortrar och anordningar för att tvätta  gasen bestod anläggningen av ett kolmagasin och en liten gasklocka som rymde 500 kbm. Samtidigt som man byggde gasverket gjorde man ett stort grävningsarbete och lade ner gasledningar med en sammanlagd längd av 9 km. Utöver 173 gatlyktor fanns det 158 anslutningar. Gasverket kostade fullt färdigt 148 509 Rdr Rmt

Tidningen Upsala var nu något mer positiv än i maj 1859 och skrev den 2 januari 1861:

… tändes förliden fredags afton på prow stadens gaslyktor och hafwa sedan brunnit hwarje afton samt i alla delar av staden. Gasen har wisat sig särdeles hwit och ren och fullmånen mägtade ej fördunkla dess sken.

…För tillfället är belåtenheten så öfwervägande att det vore synd att störa den med våra prosaiska berättelser av annat slag. Och i denna belåtenhet wilja wi instämma med det witsordet, att Upsala stad nu saknar polismånsken (Se fotnot) samt äfwen i yttre fysiskt hänseende ter sig hwarje afton såsom en upplysningens ort.

Anläggningen var främst tänkt för gatubelysningen och man hade underskattat intresset för lysgas från företag och enskilda. Redan vid starten var förbrukningen 780 kbm/dygn och det stod klart att gasklockan var otillräcklig. Även ytterligare en ugn behövdes och en fortsätt utökning av rörnätet. Men kassan var tom. Enligt en uppgift (Kyring 1992) utfärdade man den 1 september 1861 ett nytt obligationslån, den här gången på 120 000 Rdr Rmt. Enligt en annan uppgift (Rising 1935) vände sig Gasverkets styrelse sig till Domkyrkoförsamlingen och fick ett anslag på 56 600 Rdr.

I november 1861 fanns en andra gasklocka på 500 kbm på plats och förbrukningen var nu uppe i 900 kbm/dygn. Under det första hela ”lysåret” 1861/62 producerades 140 000 kbm gas varav 85 000 gick till enskilda förbrukare samt 32 000 till gatubelysning, illumination och hamnbelysning. Resten var förluster och gas för verkets eget behov.

De följande decennierna karakteriserades av en ständig ökning av produktion och förbrukning, av utvidgning av rörnätet samt av investeringar i produktionsapparaten.

Större ombyggnader och förbättringar gjordes 1882, åren 1900-1903 samt 1928-1932

En stor utvidgning

En ny större gasklocka på 1300 kbm kunde tas i bruk 1882, tomten utvidgades, rörnätet byggdes ut och en hel rad andra förbättringar gjordes, som exempelvis uppförande av ett nytt reningshus. Vidare byggdes ugnarna om och man började använda  retorter av eldfast tegel i stället för de gamla av gjutjärn.

Länge var belysning den helt dominerande användningen, men mot slutet av 1880-talet började man alltmer att använda gasen till annat än belysning.

Gaslyktorna gav visserligen ett bättre ljus än de gamla rapsoljelyktorna, men ljuset kom direkt från de brinnande lågorna och var fortfarande ganska svagt. En stor förbättring skedde i mitten av 1890-talet när man ersatte de gamla gaslamporna med Auerlampor, som var åtminstone tio gånger ljusstarkare utan att gasförbrukningen ökade. I Auerlamporna omgavs gaslågan av en glödstrumpa, som gav ifrån sig ett intensivt vitt ljus när lågan var tänd.

Ytterligare utvidgning

Vid sekelskiftet passerade den årliga gasproduktionen gränsen 1 miljon kbm. Behovet av en utvidgning och modernisering hade nu blivit uppenbart och stadsfullmäktige tillkallade en expert från Stockholms gasverk. Drätselnämnden beviljade 140 000 kr och expertens förslag till modernisering kom i allt väsentligt att genomföras åren 1901-03.

Ytterligare en tomt i kvarteret Munin köptes för att rymma en fjärde gasklocka. De synligaste tillskotten blev denna gasklocka på 2500 kbm som kunde teleskoperas till 5000 kbm och en utbyggnad av kolmagasinet. Även en ny ugn tillkom liksom också rad andra apparater.

Kolmagasinet 1901. Foto Dahlgren. UM

1903 års gasklocka

Elektricitetsverket vid Strandbodgatan i början av 1900-talet. Tekn. museet

Lykttändare Forsberg med fr v Edvin Söderberg , L.P. Laurén, Greta Laurén. Foto I. Laurén 1911. UUB

Gasverket 1935 sett  från Kungsängstorg. Berglöfs syns t. h. Foto P Sandberg. UM

Andra världskriget

Under de första krigsåren gick det att importera tysk gaskol av god kvalitet. Åren 1943-44 började det bli brist på lämpligt kol och man tvingades använda annat kol, ångkol och s k förderkol, dvs kol med mycket hög askhalt. År 1945 var tillgången av kol ännu sämre. Man använde detta år även ved, torr och stubbtjära som bränsle och man kunde på detta sätt undvika en allmän gasransonering.

Åren 1940-41 kompletterades gasverket med en anläggning för att utvinna bensol för flygvapnets räkning. Denna anläggning var i bruk till fram till år 1950, men fick aldrig någon stor ekonomisk betydelse för verket. Försäljningen av andra biprodukter som koks och tjära var viktigare.

Gasverkets siste egna chef blev Gösta Kyring som efterträdde Rising kring år 1940 och som satt kvar fram till 1951.

Smeden Gunnar Carlsson och medhjälparen K. Blomdahl vid lilla gasklockan. Stadsarkivet.

När gasverket byggdes var det tänkt för gatubelysningens behov. Mycket snabbt blev emellertid användningen för belysning i enskilda bostäder, företag och offentliga organ helt dominerande.

Denna situation bestod i stort sett fram till tiden för första världskriget. I takt med att användningen av gas för belysning därefter minskade och i huvudsak försvann växte användningen av gas för värme, för både enskilda hushåll och industrier. Universitetet och sjukhus samt företag som Nymans var stora kunder. Under 1920-talet gick exempelvis en åttondel av gasverkets produktion till Nymans. Gasmätaren på bilden fanns hos Nymans och tillverkades år 1886 i London. Nymans använde gas fram till bolagets flytt till Boländerna och gasverkets nedläggning.

Anställda

Det har varit svårt att få fram uppgifter på antalet anställda, men vid starten den 26 december 1860 bestod det första arbetsskiftet av

• • Gasmästare C G Högberg
  • Eldare Olsson
  • Eldare Kjellström
  • Reningsarbetare Eklund (som gick dubbelskift)
  • Ångpanneknekt Nilson

Förmodligen var även Hjortsberg och Cronstrand närvarande.

Januari 1861 utgjordes arbetsstyrkan av gasmästaren samt 14 man: 7 eldare, 3 reningsarbetare, 2 diversearbetare, 2 ångpanneknektar.

Vi kan få en viss uppfattning av läget 1922 genom att titta på lönesumman detta år:

• Föreståndare och kontorspersonal 35 586 kr
• Verkmästare och ugnsförman 12 837 kr
• Arbetare i gasverket 99 246 kr
• Arbetare i distributionen 17 442 kr

En genomsnittlig industriarbetare hade 1922 en årslön på någonstans mellan 1500 och 2000 kr. Detta skulle peka på att man detta år sysselsatte 50-60 arbetare med kolhanteringen och i gasverket samt ytterligare ett tiotal med distributionen.

Under 1950-talet fanns det enligt en obekräftad uppgift 30-40 anställda arbetare som arbetade i fyrskift.

Nedläggning

Gasverket var länge lönsamt och gav en god vinst, men under åren närmast efter 1950 förändrades bilden. Produktion och försäljning stagnerade. I takt med att innerstaden på 1950-talet började sanerades och att nya bostadshus inte anslöts till gasnätet minskade efterfrågan på gas.  Byggnaderna i kvarteret Sivia var de sista som anslöts.

Denna minskning kunde bara delvis kompenseras av en ökande efterfrågan från restauranger och industrier. Även försäljningen av koks mötte svårigheter. År 1960 tappade gasverket en viktig kund då Tullgarns gjuteri försvann från Uppsala. Konkurrensen från elektriciteten ökade och anläggningen var sliten.

De goda vinsterna försvann och vissa år gick verket med förlust. Det började stå klart att de gamla kolgasverkens tid snart var förbi och att de hotades av nedläggning, inte bara i Uppsala utan även på andra håll. Ett alternativ till nedläggning var en övergång till att använda lättbensin som råvara för att producera gas, s k spaltgas. Lättbensin var en billig sidoprodukt från oljeraffinaderierna och en anläggning skulle inte behöva vara särskilt stor och utrymmeskrävande. Stockholm och ett antal andra städer, som Örebro, Västerås och Linköping nappade på idén. Även i Uppsala diskuterades den. Men den dåliga efterfrågan var ett problem. Dessutom var ledningsnätet i dåligt skick. Därför kom något spaltgasverk aldrig till stånd. Och tur var väl det. Kalkylerna byggde på att lättbensinen var billig, men priset rusade i höjden efter 1970-talets oljekris. Enligt uppgift från Svenska Gasverksföreningen kostade lättbensin 120 kr/ton år 1971. Tio år senare var priset uppe i 2600 kr/ton. Alla kalkyler spräcktes och snart var alla spaltgasverk nedlagda. I den mån någon gas på några håll, som i Stockholm, fortsatte att distribueras i stadsnät så handlade det om naturgas, dvs fossilgas.

I Uppsala beslöts år 1963 att kolgasverket skulle avvecklas och den 20 mars 1967 lades det ner. Alla byggnader, inklusive gasklockorna och elektricitetsverket med dess vackra jugendfasad jämnades med marken. Det kom inte som en överraskning att marken var starkt förorenad och behövde saneras innan den kunde bebyggas.

I mitten av 1970-talet uppfördes administrationsbyggnader för länsstyrelsen, skatteverket mm, men som sedan, efter endast 50 år, ansågs ha tjänat ut.

År 1970. Verksamheten har upphört. Endast rivning återstår. Stadsarkivet

Kandelabern

Den stora vackra kandelaber som idag återigen pryder Stora torget påminner oss om gasljusepoken. Den kom på plats på  år 1882. Före dess fanns det 8 gaslyktor på torget, varav en i varje hörn. Mitt på torget var det mörkt. Därför köptes man och installerades denna nästan fem meter höga pjäs från Frankrike. Ljuset kom från fem gaslyktor.

När Stora torget förvandlades från marknadsplats till en trafikknut med spårvagnar och biltrafik så  flyttades kandelabern först till Vaksalatorg och därefter till S.t Erikstorg och sedan åter till Stora torget. Men då hamnade den inte på de gamla platsen mitt på torget .

I samband med den senaste ombyggnaden av torget uppstod en förnyad diskussion som resulterade i att kandelabern fick sin nuvarande plats. De gamla gaslyktorna hade då sedan länge ersatts av elektriskt ljus.

Stora torget på 1890-talet. Foto: Osti. UUB

Biogas

Gas produceras sedan år 2009 åter i Uppsala, men nu handlar det om biogas, dvs gas som erhålls ur rötning av avfall. I staden finns två anläggningar, en är Kungsängsverket och en finns vid Kungsängens gård. I Kungsängsverket produceras gas av avfallsslam, vid Kungsängens gård, som är det större av de två, används mat- och slaktavfall. År 2024 var den producerade gasens energiinnehåll 68 000 MWh. 

Biogasverket vid Kungsängens gård idag. Bild: Uppsala vatten.

Vad var polismånsken?

Magistraten föreskrev i en tabell när oljelyktor skulle vara tända. Det angavs att ingen belysning krävdes runt fullmåne varje månad. Den som bröt mot föreskrifterna bötfälldes. Om det var mörkt därför att fullmånen skymdes av moln talade man om ”polismånsken”.

Källor

Gasverkets verksamhetsberättelser
Kyring, Gösta: Något om gastekniken och speciellt Uppsala gasverks historia. Uppsala Stadsarkiv 1992
Lindblad Erik: Kandelabern på Stora torget
Kaijser, Arne: Stadens ljus. Liber Förlag 1986
Rising,Oscar: Uppsala Stads Gasverk 1860 – 1935. En kortfattad redogörelse för verkets tillblivelse och utveckling fram till våra dagar A&W 1935
Svenska gasverksföreningens årsbok 1927

T. Hedberg (2025)