Starten

Martin Edlund

I mitten av 1930-talet bestod det Edlundska industrikonglomeratet framförallt av Upsala Valskvarn, Upsala Margarinfabrik, Upsala Ättiksfabrik/Slotts samt Åhléns Kvarn i Eskilstuna. Dessutom hade Edlunds intressen i Upsala Bröd, Upsala Foder och Spannmål och i några andra handelsföretag.

År 1936 var det dags för en ny satsning. AB Upsala Valskvarn hade köpt Chokladfabriken Fyris på Fjalars gränd, nära Centralstationen. Enligt en intervju Svenska Dagbladet (10 aug. 1937) var Edlunds ursprungliga avsikt att fortsätta med att tillverka choklad. Men sedan insåg han att chokladtillverkningen nog hade en ganska mättad marknad i Sverige. Han kom då att tänka på hur importen av kvalitetstyger i konstsilke undan för undan ökat och kom på att ett väveri för konstsiden kanske var något för framtiden och att chokladfabrikens lokaler skulle kunna användas efter en ombyggnad.

Företaget Upsala Sidenväverier grundades då som ett dotterbolag till Upsala Valskvarn och maskiner importerades från Tyskland. Som driftsledare engagerades en tysk fackman, ingenjör Artur Pottkaemper. Vävmästare inkallades från Tyskland och Österrike och några kvinnliga specialarbetare från Tyskland och Danmark. Vävarna bestod i övrigt av lokalt rekryterade kvinnor, som efter några månaders övning fick upp en god skicklighet.

Den gamla chokladfabriken. Foto Sagerholm. UM

Vid starten hade man 12 vävstolar och ett tiotal anställda. Varje vävare ansvarade för två vävstolar. Redan efter några månader skaffades ytterligare 18-20 vävstolar och antalet anställda växte. År 1939 var antalet industriarbetare 63 som tillverkade konstsilketyger för klänningar, blusar, skjortor och foder.

De goda åren 1938-1950

Produktionen var förhållandevis blygsam under de första åren, men tog fart på allvar under andra världskriget. Då kunde en och samma kund komma med en beställning på 10 000 meter av någon viss textilkvalitet. Efterfrågan översteg under dessa år företagets möjligheter att leverera.

År 1941 uppfördes en utbyggnad av fastigheten i form av en trevåningsbyggnad längs Suttungs gränd, i direkt anslutning till den gamla chokladfabriken. I den inrymdes, förutom vävsalar, kontor och förråd. Den äldre byggnaden inreddes helt till maskinsalar. Båda huskropparna är idag rivna; den nyaste stod kvar längst, men revs år 2014. 

Utbyggnaden från 1941. I bakgrunden syns den ursprungliga fabriken. Foto P Sandberg UM

Den nya byggnaden medgav en fördubbling av produktionskapaciteten. Nya vävstolar anskaffades, bl a ett antal jacquardmaskiner för att väva mönstrade tyger. Även avdelningen för ylletyger utvidgades.

Tre bilder från 1941 av P Sandberg. Bilden ovan föreställer en av de nya jacquardvävstolarna. UM

Byggnaden 1941 utgjorde en djärv satsning mitt under brinnande krig, men redan 1948 var det dags för en ny expansion. Då uppfördes en stor och betydligt rationellare byggnad längre ut på Kungsgatan 66,  mellan Kungsgatan och järnvägen. Tomten var på 24 000 kvm och fabriksanläggningens hade en total yta på 7800 kvm och bestod av en låg byggnad i mitten om cirka 40×120 meter och två flygelbyggnader på vardera 40×15 meter.

Foto Ateljé Wahlberg UIMF
Foto Kilvén UIMF
Golvläggning i den nya fabriken. Foto Sagerholm. UM

Den inrymde främst fabriks-, kontors-, lager– och expeditionslokaler, men här fanns också personalmatsal och daghem för anställdas barn. Dessutom fanns omklädningsrum med dusch och bastu, pingpongsal, krocketplan och kolonilotter. Daghemmet stängdes dock redan 1952 eftersom man då inte längre fick offentliga bidrag för ändamålet (och på grund av brist på barn.) Den subventionerade matserveringen höll ut längre, men lades så småningom ner även den. (1968?).

Daghemmet. Barnträdgårdslärarinna Marit Hafstad och hennes assistent Ulla Sjöström. Ateljé Wahlberg. UIM
Pergolan. Ateljé Wahlberg. UM
Lunchrummet, som senare kom att användas av Slotts. Ateljé Wahlberg UM

Investeringen i en ny maskinpark var omfattande. Man skaffade nya moderna vävstolar med hög produktivitet , bl a för vävning i mönster och för gardiner och jersey. Antalet vävstolar var inledningsvis 168 vävstolar och senare tillkom ytterligare ett 50-tal. Vidare fanns olika varp-, klistrings-och spolningsmaskiner. Maskinerna kom från Tyskland och Schweiz.

 

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är siden-album-004-ers-1024x753.jpg

Ovanstående fem bilder har tagits av Ateljé Wahlberg år 1941 och är hämtade ur Industriminnesföreningen samlingar.

En konsekvens av den ökade automatiseringen och mekaniseringen var att andelen manliga arbetare ökade och förhållandet närmade sig 50-50. Bland de anställda fanns många utländska flyktingar.

 Företagets lönsamhet var också god under denna period. Den sjönk något under de allra första krigsåren, men förbättrades sedan och nådde en rekordnivå år 1948.

Under 1940-talet och en bit in på 1950-talet var Sidenväverierna det av de olika Edlundföretagen som hade flest anställda. Under 1940-talet sysselsattes drygt 100 industriarbetare. Under toppåren 1949-1951, sedan den nya fabriken tagits i bruk, var antalet uppe i drygt 170 för att därefter minska. Totala antalet anställda under de tre toppåren var ca 250. Företaget var då en av Uppsala större industrier.

Problemen hopar sig

År 1951 började efterfrågan på Sidenväveriernas produkter att sjunka. År 1952 var produktionen 25% lägre än vad som man dittills betraktat som normalt. Företaget övergick till att endast köra ett dagskift och sade upp personal. År 1953 hade man endast 116 industriarbetare anställda och 1955 hade antalet sjunkit till 95. Företagsledningen förefaller dock att ha varit övertygad om problemen var övergående, att bättre tider väntade och att produktionen skulle gå tillbaka till normal omfattning. Så skedde emellertid inte och fabrikens produktionskapacitet kom aldrig att fullt ut kunna utnyttjas under 1950- och 1960-talen, trots en viss uppgång efter år 1952.

Företaget försökte möta den sviktande efterfrågan på sitt konstsilke genom att också tillverka produkter av nylon, terylene, natursilke och ylle. Man började även ägna sig åt teknisk väv för målkorvar åt försvaret, fallskärmar, postsäckar, presenningar, förpackningsmaterial av nylon, nylonsäckar, kläder för bageriindustrin, presenningar och något som kallades radarväv.

Sidenväveriernas crèpe de chine som lanserades 1952 hade så stor efterfrågan att man t o m hade svårt att möta efterfrågan. Produktionsutrustning inköptes och man gick över till att producera till lager, vilket innebar en mer ekonomisk tillverkning. Kunderna fick hålla sig till en färgkarta. Under 1960-talet hade man vissa framgångar med produkter i rayon (ylle-rayon), jersey (bomull-jersey), charmeuse och silke.

Allt detta gjorde att Sidenväverierna trots allt kunde rida ut krisen, även om man aldrig kom tillbaka till 1940-talets lönsamhet. Företagets ekonomiska situation förblev mindre god, kapital saknades och likviditeten var dålig.

Slutet

År 1970 kunde man konstatera att lagren var för stora. Arbetet inriktades på att försöka sälja ut dem och produktionen minskades. Man bedömde också att det inte var värt att försöka rationalisera produktionen ytterligare. I början av 1971 blev det sedan offentligt att produktionen endast skulle fortsätta fram till semestern, därefter skulle företaget likvideras.

Enligt företagsledningen låg tre faktorer bakom beslutet:

  • Regeringens ekonomiska politik
  • Sidenindustriers egna förluster
  • Nuvarande moderbolaget Slotts problem (cyklamatkrisen)

Vid den här tiden pågick diskussioner om försäljning av moderbolaget Slotts till Cadbury, som med all sannolikhet var helt ointresserade av ge sig in i sidenvävning. Kanske var Sidenväveriernas likvidation ett villkor för att Cadbury skulle överta Slotts.

Tidigare år hade ledningen beklagat sig över den otillräckliga orderingången, importkonkurrensen med åtföljande lägre priser, grosshandelns minskande betydelse, modets snabba växlingar, kraven på korta leveranstider, tekniska svårigheter i produktionen, personalproblem och brist på kvalificerad arbetskraft samt ”den ekonomiska politiken”. Textilkrisen är välkänd och Sidenväverierna var inget undantag.

Byggnaden på Kungsgatan kom att användas av Slotts intilliggande fabrik under några år och revs sedan i slutet av 1980-talet i samband med Slotts utvidgning.

År 1948 låg lönsamheten på topp och när den nya fabriken invigdes med en större middag var tillförsikten god. I samband med invigningen av fabriken gjorde Tidningen Upsala ett reportage som är präglat av denna optimism. Såväl journalisten som företagsledningen var uppenbarligen lyckligt omedvetna om de svårare tider som väntade textilindustrin. På bilden från invigningsmiddagen syns fr v Folke Edlund, Anne-Marie Strandberg (AB Strandbergs), Martin Edlund, Britta Larsson (Uppsala Kappfabrik), Tore Edlund. (UppsalaBild. UM)

År 1939 firade Upsala Valskvarn sitt 25-årsjubileum. Med anledning av detta gav man ut en liten bok som Hans Edlund haft vänligheten att skänka till industriminnesföreningen. Klicka för att ladda ner de sidor som handlar om Sidenväverierna. Klicka på bilden nedanför att ladda hela boken i PdF-format.

Valskvarn 001

Källor:

Johansson Elsie: Valskvarn to Cadbury Slotts. Ekonomisk-historiska inst. Uppsala 1980
SvD 1937-08-10
Tidningen Upsala oktober 1948

THbg