Brandstationer

Brandkåren i Uppsala

Stadsbränder har gång efter annan hemsökt Uppsala och lagt stora delar av staden i ruiner. Den mest omfattande branden inträffade den 16 maj 1702 då tre fjärdedelar av den dåvarande staden blev lågornas rov (se separat artikel ”Stadsbranden 1702”). Men även åren 1766 och 1809 drabbades Uppsala av bränder som orsakade skador av betydande omfattning.

Oron för bränder har alltid varit stor, särskilt i tättbebyggda områden med många trähus. Vid brand kunde ju allt gå om intet. Elden var en fiende man inte fick leka med. Därför har också – ända sedan medeltiden – brandskyddet reglerats i lagar. Den äldsta kända brandstadgan i Sverige bär årtalet 1288 och avsåg Jönköping.

Förr i tiden släcktes bränder tillsammans av alla boende. Inte sällan bar man vatten i hinkar fram till eldhärden. Var branden stor och ägde rum i någon större stad leddes arbetet oftast av borgmästaren. Men uppbåd av det slaget var inte särskilt effektiva. Släckningstekniken förbättrades och på 1830-talet började man bilda frivilliga brandkårer. De blev kvar ganska länge. För egen del ingick jag i början av 1950-talet i Tensta frivilliga brandkår där Arvid Book varannan lördag kontrollerade att såväl brandbilen – ombyggd lastbil av 1923 års modell – och brandsprutan fungerade. Under senare delen av 1800-talet bildades yrkesbrandkårer i de större städerna. Uppsala fick sin första yrkesbrandkår 1892. Men det var först 1944 som det blev obligatoriskt att alla kommuner skulle ha ett brandförsvar.

Brandstation 1892

Uppsalas första brandstation var en blygsam inrättning. Den fanns på adressen Dragarbrunnsgatan 9 och bestod av ett bostadshus i två våningar med tillhopa 27 rum och 9 kök som byggdes om till brandexpedition och förläggning för brandpersonalen. Här nyuppfördes också ett stall för brandhästarna, verkstad och spruthus.

Redan från starten ansågs brandstationen på Dragarbrunnsgatan 9 otillräcklig. Brandchefen Hj. Gardtman menade att ”brandstationen med avseende på utrymmen och anordningar i öfrigt lemnar mycket att önska” och han hoppades ”att staden inom en ej för långt aflägsen tid skall finna med sin fördel förenlig å en rymlig välbelägen tomt uppföra en fullt tidsenlig station”. Han fick vänta till 1917. Brandchefen ansåg vidare att de byggnader som ingick i brandstationen på Dragarbrunnsgatan var bland de mest brandfarliga byggnaderna i hela staden.

Personalstyrkan vid brandstationen på Dragarbrunnsgatan 9 bestod av brandchef och vice brandchef, överbrandmästare och brandmästare, förman samt 9 man som dagvaktstyrka och 24 man som nattvaktstyrka som inte uppbär lön men hade fri bostad. 12 av dem dessutom fri vedbrand mot skyldighet att turvis nattetid göra vakttjänst i telegrafrummet. Kostnaderna – inkl. personalens löneförmåner – uppgick 1892 till 16 800 kr. Vid den här tiden fanns inga brandbilar utan den utrustning som behövdes för släckningsarbetet kördes ut med häst och kärra. Egna hästar fick brandkåren först 1905. Dessförinnan anlitades en åkare i staden, som mot ersättning lovade att under dagtid hålla två hästar (nattetid fyra hästar) tillgängliga för brandkårens räkning.

Brandstation 1917

1917 togs en ny då hypermodern brandstation i bruk. Den nya stationen byggdes i hörnet av Kungsgatan och Skolgatan och ersatte den från 1892 icke tidsenliga stationen på Dragarbrunnsgatan 9. När stationen togs i bruk fanns där tre brandbilar, en hästambulans och tre ångsprutor. Att brandkåren fick vänta ända till 1917 på sin nya station berodde på att stadsfullmäktige först ville se ”att automobilerna voro så utexperimenterade att de med fördel kunde användas inom brandväsendet och att kostnaderna därmed kunde nedbringas”. Ett ställningstagande med viss grad av visionära inslag.

Men 1917 års brandstation med sitt karaktäristiska slang- och övningstorn fick snabbt bekymmer. Redan efter fem år kunde man konstatera att byggnaden sjunkit till följd av dåliga grundförhållanden med omfattande sprickbildningar som resultat. Det var alldeles uppenbart att dåtidens pålningsteknik inte bemästrade aktuella grundförhållanden på tomten.

Lägets allvar blev särskilt markant, när skorstensstocken började spricka. I början på 1950-talet sprack den utefter hela sin längd. En familj var nära att koloxidförgiftas. Värmeledningsrören rubbades ur sina lägen m.m. Omfattande reparationer genomfördes utan märkbar förbättring. Stadens politiker började umgås med tankar om behovet av en ny brandstation. Olika lägen prövades men till slut bestämde man sig för – trots de dåliga grundförhållandena – att bygga den nya brandstationen på samma tomt där den gamla var belägen, dvs. i hörnet av Kungsgatan och Skolgatan. Då hade det gått 20 år sedan frågan aktualiserats första gången. Den uppsaliensiska ”långbänken” fanns med även här.

Beslut om att bygga en ny brandstation togs 1958. Redan från början ingick att den nya stationen skulle innehålla förutom huvudbyggnad med utryckningshall, befälsbostäder, en särskild byggnad för ambulanser, en anläggning för slangvård, verkstadsbyggnad och en gymnastikhall. Av kostnadsskäl fick gymnastikhallen dock vänta några år. Totalkostnaden för hela anläggningen var beräknad till 4,3 milj. kr, men när anbuden öppnades visade sig att den verkliga kostnaden hamnade på 7.3 milj. kr. Stadens beräkning var med andra ord en utpräglad ”glädjekalkyl”. Men bygget sattes igång.

Brandstation 1960

Att bygga den nya brandstationen på samma plats där den gamla hade stått var naturligtvis inte problemfritt. Påfrestningarna var många och stora. Svårigheterna att upprätthålla brandkårsverksamheten måste övervinnas. Brandförsvaret måste fungera hela tiden medan den gamla stationen revs och den nya byggdes. Och visst uppstod en hel del huvudbry när brandbilar, ambulanser och annan utrustning måste flyttas så att allas intressen i den pågående rivnings- och nybyggnadsprocessen kunde tillgodoses. De dåliga grundförutsättningar som belastade tomten måste bemästras. Ny effektivare pålningsteknik löste det problemet. Därtill kom problemen med att brandbefälet måste flyttas till tillfälliga bostäder och brandmännen inhysas i provisoriska förläggningar. Men alla ställde lojalt upp och såg fram emot att få flytta in i en ny ändamålsenlig brandstation.

Såväl brandstationen i sig som kostnaderna att bygga den sköt i höjden. Taklagsfest kunde hållas den 26 juni 1959. Målet – inflyttning – var nära, och den 25-26 januari 1960 kunde brandpersonalen ta sin nya brandstation i besittning.