I Svartbäcken låg under många år två karossfabriker bara en stenkast från varandra. Det var nog många Uppsalabor som förväxlade dem, inte minst därför att båda företagen ägdes och drevs av en som hette Nilsson. Det äldre av de två, J W Nilssons Vagn- och Karossfabrik grundades 1904 och låg på Timmermansgatan 4.

I UNT den 25 och 26 januari 1993 kunde man läsa följande berättelse av Olof Richard Sjöholm.
Johan Wilhelm Nilsson 1862-1931

”Hemmasonen” Johan Wilhelm Nilsson föddes 1862 i Råckbo i närheten av Skyttorp i ett torp som ingick i Salstas egendomar. 1887 flyttade han till Bälinge och två år senare till Uppsala. Han ingick giftermål med Anna Maria Eriksson 1895. Hennes far var gårdsägare i Svartbäcken och tjänstgjorde som bryggardräng. I äktenskapet fick de tre barn, en flicka och två pojkar.

Redan som ung visade Johan Wilhelm stort intresse och kunnande i snickeribranschen och etablerade sig så småningom som vagnmakare. Han köpte och fick 1902 lagfart på fastigheten Ebbe nr 7 mellan Timmermansgatan och Västra Järnvägsgatan. Fastigheten äg­des tidigare av Uppsala handelsförening, som i sin tur hade övertagit den vid exe­kutiv auktion efter slaktare J A Andersson, som hade försatt sig i konkurs. I fastighe­ten bedrev Johan Wilhelm vagnmakeri. Till en början bestod tillverkningen av vagns­hjul men sedermera av kom­pletta vagnar, främst för ”finåkning”, som till exem­pel landåer, men även slädar tillverkades. Han drev också åkerirörelse med hästar. Fastigheten byggdes till i olika etapper, bl a med det stenhus mot Timmermansgatan i vilket en bostad in­reddes på övervåningen. Byggnaden blev klar 1919.

J W Nilsson i sitt vagnmakeri vid Timmermansgatan. Bilden är från 1910. UNT

En av de eleganta vagnar som tillverkades i Uppsala. Bilden är tagen 1919 i G:a Uppsala. UNT

I och med bilismens ge­nombrott slutade J W Nilsson att tillverka hästfordon till förmån för motorfordon av skilda slag. Själva chassit och motorn tillverkades ofta av Scania-Vabis i Södertälje. I Uppsala byggdes sedan ka­rossen. Framför allt byggdes många personbussar men även ambulanser, begravningsbilar, brandbilar och polispiketer.

En 1920-talsmodell. En av de första bussar som lämnade fabriken. Trafikerade som synes Österunda, Enköping och Torstuna. UNT
Timmermansgatan 4. Foto P Sandberg UM

I början av 1900-talet fanns cirka fem personer an­ställda. I annalerna från 1926 noterades 16 anställda. Johan Wilhelm Nilsson avled av hjärtslag under arbete 1931. Han var då 68 år gammal.

Bandyklubbor

Sonen Sven Nilsson föddes 1898. Efter sexårig folkskola med fina betyg började han att arbeta i faderns verkstad. Han var tidigt idrottsintresserad och kom som sextonåring med i Sirius juniorlag i bandy. Han fick ganska snart plats i Sirius representationslag, där han under hela sin bandykarriär spelade högerback. Åren 1921-22 blev Sirius med Sven Nilsson svenska mästa­re på Stockholms stadion genom att i finalerna be­segra IFK Upsala respektive Västerås SK. Under åren 1921-25 spelade Sven högerback i landslaget sex gånger. Han blev också stor grabb i bandy. Sven gillade inte de bandyklubbor han fick an­vända. Han tyckte att de var för klumpiga och hade dålig svikt. Då materialet i karosseritillverkningen i fabriken var trä började Sven att på egen hand experimentera med att tillverka bandyklub­bor. Fadern var måttligt in­tresserad av sonens före­havanden, men Sven var envis och fortsatte med sina expe­riment på kvällarna i famil­jens tvättstuga. Den svåraste operationen var böjen på klubban så att den blev håll­bar. Han placerade trävirket i kokande vatten eller het ånga och därefter följde böj­ningsprocessen och tork­ning i press. Träslaget var mycket viktigt. Sven var tidigt medveten om att ask var det bästa materialet för att producera en stark bandy­klubba men ändå med god svikt. Ask var det dock gan­ska svårt att få tag i Sverige, men fanns framför allt Belgien. Klubborna skulle vara avsmalnande på mitten och limmade med lameller av bok på båda sidorna av mittstycket.

Sven Nilsson har bland annat efterlämnat en klubba som han använde i lands­kampen mot Finland 1923. Den visar att redan då var idén med den starka och smidiga klubban genomförd, även om den sedermera för­bättrades ytterligare och fick en ny modifierad design.

Intresset för Svens bandy­klubbor blev stort och 1991 tillverkades drygt 500 klub­bor. Det var dock karosseritillverkningen som var före­tagets huvudproduktion.

Sven Nilsson gifte sig 1929 med Helga Andersson från Uppsala, som var född 1903. De bosatte sig i en av gårdens 13 lägenheter. I äktenskapet föddes 1932 dottern Kersti, som senare gifte sig med Nils-Erik Kasberg. Nils-Erik och Ker­sti har på senare tid förtjänstfullt dokumenterat företagets tillverkning och utveckling.

Sven Nilsson 1898-1967

Vid Johan Wilhelm Nilssons bortgång 1931 fortsatte sonen Sven att tillsammans med hustru Helga driva före­taget vidare. Brodern Rag­nar, född 1900, övertog så småningom företagets åkeriverksamhet, som han ut­vecklade till lastbilstrafik. Systern Karin, född 1895, hade utbildat sig till handar­betslärare och tjänstgjorde på olika skolor i Uppsala. På 1930-talet fortsatte verk­samheten med både kaross-och klubbtillverkning. Varu­märket Siriusklubban in­registrerades först 1933, trots att varumärket fanns med redan 1919.

Fortfarande var dock ka­rosseritillverkningen viktigast och en mängd bussar och andra fordon byggdes. Sven fick exempelvis bygga samtliga brandbilar och am­bulanser under 1930-talet till brandkåren i Uppsala. Alla fordon konstruerades och ritades av Sven själv. Hela tiden hjälpte hustrun Helga honom i arbetet, inte minst med det tunga städar­betet. Helga Nilsson skriver på baksidan av ett foto: ”Oj, så många bussar jag har stä­dat, när de skulle levereras. Jag var alldeles giktbruten, innan jag var färdig.”

Omkring 1935 byggdes denna kombinerade fång- och piketvagn. UNT
”Sveriges modernaste ambulans” 1936. Foto Sagerholm. UM
”Sveriges modernaste ambulans” byggd av J W Nilssons 1936. Foto Sagerholm. UM

De första bussarna var byggda nästan helt av trä och glas. Så småningom blev det alltmera plåt i bus­sarna. Samarbetspartner för dessa arbeten var Svart­bäckens Bil och Plåt, som låg på Repslagargatan, och Ry­bergs Måleri. Att tillverka bussar hantverksmässigt blev för dyrt, och lönsamhe­ten blev allt sämre. Den sista bussen levererades 1945.

Sista bussen lämnade Nilssons karosserifabrik 1945. Någon förtjänst på den blev det inte eftersom anbudet var för lågt och bussen för gediget byggd. Den innehöll både rökrum och kylskåp

Sven satsade sedan helt på tillverkning av bandyklub­bor. Under kriget var han in­kallad under en stor del av tiden och det gick inte att få import av det utländska ask­virket. Efter kriget lossnade allting och det blev företa­gets glansperiod under en lång följd av år. Omsättning­en ökade starkt från 213 000 kronor år 1944 till drygt 1,3 miljoner 1964. Efterfrågan på Siriusklubbor var nästan hur stor som helst och tidvis fick företaget tillgripa ranso­nering i sina leveranser. Så småningom började även is­hockeyklubbor att tillverkas. För dessa var dock konkur­rensen från andra företag betydligt större.

Under många år var 26 personer anställda i firman. Framgångarna för företaget var en följd av Sven Nilssons kvalitetsmedvetande. Han gjorde själv två gånger per år sina inköpsresor till Belgien och kontrollerade varje en­skild planka. Sorteringen av de färdiga klubborna, då även försedda med läderbindning i böjen, var också viktig. Också den detaljen utförde han själv. Sortering­en resulterade i extra prima, prima och sekunda.

Framgångarna förändrade dock inte Sven Nilsson på något sätt. Han var en yt­terst försynt människa som levde efter sunda principer. Administrationen var mycket enkel. I stort sett sköttes den med hjälp av en kamrer för bokföringen och andra kon­torsgöromål och hustrun Helga som var behjälplig med paketeringen av de be­ställda klubborna och så städning förstås.

Firman blev världsledande för bandyklubbor. Dels exporterades det mycket, dels plagi­erade andra länder Siriusklubban. Ryssarna var oer­hört skickliga bandyspelare, men hade dåliga bandyklubbor även så sent som i slutet av 1950-talet. Sven Nilsson fort­satte utvecklingsarbetet hela tiden, framför allt med att göra klubborna smidigare, och det var först i mitten av 1950-talet som han tyckte att klubborna var ”färdiga”. Kapaciteten låg stadigt på 130 000 bandyklubbor per år.

Sven Nilsson annonserade nästan aldrig. Han tyckte inte att det behövdes. Det fanns heller ingen företags­skylt på Timmermansgatan 4, vilken var huvudingång till fabriken, men än en gång fick han stor gratisreklam. Det var när ryska bandy­landslaget deltog i VM-tur­neringen 1957. Ryssarna hade bl a talat om att de tagit fram en ny bandyklubba av nordisk modell som de lov­prisade. I samband med att en ryss slog sönder sin klub­ba togs den om hand av en svensk funktionär. Denne plockade bort skyddstejpen och det visade sig att det var Siriusklubban som ryssarna använde. Upptäckten gavs stor uppmärksamhet i hela ”bandyvärlden”.

Slutet

Fabrikslokalerna vid Timmermansgatan 4 var dåliga och nedslitna. En del var desamma som vid starten kring sekelskiftet och arbetsmiljön var bristfällig. Sven Nilsson hade tillförsäkrat sig en tomt för nybyggnad, men det blev aldrig aktuellt att flytta. När krafterna avtog i mitten av 60-talet beslöt han sig för att sälja företaget, Siriusnamnet och maskiner­na till Norrbottens Sportarti­kelfabrik i Boden.

Sven Nilsson avled 10 maj 1967. Han behövde aldrig själv uppleva att byggnader­na måste rivas några år senare för att nya Luthagsleden skulle dras fram.

I dag är det svårt att före­ställa sig att dessa gamla byggnader med dess kulturhistoriska verksamhet funnits på denna plats, dit så många bandyintresserade ungdomar gått för att av ”vagnmakarn Nilsson” köpa klubbor av utskottssortering för en billig penning. En av dessa ungdomar var undertecknad.

Olof Richard Sjöholm, jan 1993