Johan Ekholm

Johan Ekholm

Det var rätten till fri etablering, skråväsendets avveckling och aktiebolagslagens tillkomst som möjliggjorde hantverkets industrialisering. I Uppsala illustreras detta påtagligt inom skohanteringens omvandling från traditionellt hantverk till industriell tillverkning. AB Johan Ekholms skofabrik personifierade den här utvecklingen. I sitt ursprung var han en traditionell handskomakare som successivt utvecklades via en mindre vändmakeriverkstad i kombination med detaljaffär till regelrätt fabriksmässig skotillverkning. Steget till fabriksmässig skotillverkning tog han 1902.

När stadens störste skofabrikant, Lars-Erik Larsson, 1902 byggde en ny och större fabrikslokal på Svartbäcksgatan 42 övertog Johan Ekholm hans gamla lokaler vid Bäverns gränd 22. I övertagandet ingick även en del begagnade maskiner. På hösten samma år kunde Ekholms där börja med fabriksmässig skotillverkning. Personalstyrkan uppgick till ett tiotal anställda för att tio år senare vara uppe i ca åttio anställda. Ekholms gamla handskomakeri på Kungsgatan 13 gjordes om till skobutik.

Men Johan Ekholm hade varit verksam i Uppsala långt före 1902. Redan 1889 öppnade han på Kungsgatan 13 ett handskomakeri med fyra anställda. Precis som Lars Erik Larsson var Ekholm medlem i missionsförsamlingen och affärerna dem emellan var mera affärer mellan två församlingsbröder än mellan två konkurrenter. I uppgörelsen dem emellan ingick att Lars Erik Larsson skulle fungera som en av flera återförsäljare av de skor som Ekholms fabrik producerade. Han var också under många år Ekholms mest betydelsefulla återförsäljare.

Med flytten till lokalerna på Bäverns gränd utökade Ekholm sin skoproduktion högst väsentligt. Likaså antalet anställda skomakare. Affärerna gick bra för Ekholm. Redan vintern 1904/05 flyttade han med hela sin skofabrik till Nymans verkstäders avlagda lokaler i Dragarbrunnsgatans hörn mot Klostergatan. Under åren 1903-1908 femdubblades antalet skomakare från 10 till 50 anställda medan skoproduktionen under samma period ökade mer en dubbelt så snabbt som arbetsstyrkan.

Den här utvecklingen fortsatte fram till första världskrigets utbrott 1914. Men med krigsutbrottet avtog produktionen till följd av handelsrestriktioner, råvarubrist och ransoneringar som just då omöjliggjorde fortsatt tillväxt av företaget. Personalstyrkan i fabriken växte. Så också produktionen. 1910 hade det blivit 58 anställda och 1913 hade han en produktion om 104 000 par skor och 79 anställda i sin fabrik, eller 1 316 par skor per anställd. Det ska jämföras med att han under sitt första år med fabrikstillverkning av skor – 1903 – hade tolv anställda som tillverkade 5 500 par skor eller ca 460 par per anställd. Johan Ekholm, som till och från hade uppenbara problem med att kunna leverera skor i den omfattning marknaden efterfrågade, kände behovet av att kunna öka tillverkningskapacitet. Trots de restriktioner första världskriget förde med sig trodde han på en fortsatt utveckling och 1917 flyttade han fabriken till ett eget nybyggt fyravåningshus i korsningen Järnbrogatan/Salagatan (Idag S:t Olofsgatan 50). Då hade firman ett 90-tal anställda.

Ekholms AS08964 just

Fabriken på S:t Olofsgatan 50, år 1933. Foto A Sagerholm. UM

Ekholms AS09351

På S:t Olofsgatan 50, år 1933. Foto A Sagerholm. UM

Ekholms AS09344

På S:t Olofsgatan 50, år 1933. Foto A Sagerholm. UM

Ekholms skor med ”rak läst”

Fortfarande några år in på 1930-talet tillverkade Ekholms – om än i avtagande omfattning – skor med ”rak läst”, det vill säga skor som inte gjorde någon skillnad på om det var höger eller vänster fot som stoppades i skon. Få – om ens någon – höll ut så länge som Johan Ekholm med att tillverka sådana skor. Andra skofabrikanter runt om i världen hade redan på 1890-talet övergått till att tillverka skor med ”krokig läst”, det vill säga skor som passade antingen höger eller vänster fot. Många människor – särskilt äldre – tyckte dock att det var praktiskt att skon passade oavsett det var höger eller vänster fot som stoppades ned i skon. Detta gällde alldeles särskilt de grova arbetsskor som var en av Ekholms specialiteter.

Frikyrkan vägde tungt

Familjen, fabriken och frikyrkan var tre ting som vägde tungt hos Johan Ekholm. Särskilt markant blev det frireligiösa intresset när han under senare delen av 1910-talet införde särskilda bönestunder för de anställda. Detta var naturligtvis möjligt enbart därför att han i samband med nyrekrytering av arbetskraft lät ”andlig gemenskap” väga särskilt tungt i meritvärderingen. Den absoluta merparten av hans anställda tillhörde också Missionsförsamlingen, Frälsningsarmén eller senare Pingströrelsen. Missionskyrkan i Flottsund, som till stor del bekostades av Johan Ekholm. Ekholms frireligiösa intresse ledde bl.a. till att han i direkt anslutning till sin sommarbostad Manhem i Flottsund såg till att missionsförsamlingen, där han var vice ordförande, byggde en ny missionskyrka; en kyrka som stod färdig 1919. Johan Ekholm betalade med egna medel cirka 70 procent av totalkostnaden för detta kyrkobygge. I kyrkan var han även söndagsskollärare och medlem av kyrkokören.

Den fackliga rörelsen betraktade Ekholm som hämmande för utvecklingen av hans företag. Själv var han en till ytterlighet konservativ högerman och den fackliga rörelsen såg han med oblida ögon eftersom facket enligt hans mening företrädde en socialistisk och därmed antireligiös grundsyn. Merparten av hans anställda stod också utanför facket. De av hans anställda som arbetade för facklig solidaritet betraktade han som ”uppviglare”.

Torsten Ekholm tog över

Johan Ekholm avled 1927 och då övertogs ledningen av företaget av sonen Torsten Ekholm, som 1932 ombildade företaget till aktiebolag. Med Torsten Ekholms inträde i företaget tonades den andliga gemenskapen vid rekrytering av personal successivt bort.

Ekholms spikn hålfotssula 1948 okänd f DIA05612

Spikning av hålfotssula år 1948. AFA-foto(?) UM

Ekhholms nåtling 1948 AFA DIA05611b

Nåtling år 1948. AFA foto. UM

Med Torsten Ekholm i ledningen kom också en brytningstid med stark konkurrens mellan olika material och tillverkningsmetoder. Det i grovskodon tidigare använda vegetabiliskt garvade smorlädret ersattes alltmer av mjukare kromgarvat läder och gummi fick allt större användning som material till sulor. Produktionen inriktades i allt större omfattning på tillverkning av arbetskängor och här blev Ekholms riktigt stora. I skiftet mellan 1940- och 1950-talen täcktes drygt 10 procent av Sveriges behov genom grovskofabrikatet ”Ekholms”.

Ekholms känga UM19284

Skofabriken avvecklades 1954 då företaget valde att gå i likvidation. Orsaken till detta beslut är oklart, men kan ha påverkats av dåliga ekonomiska resultat åren innan. Även problem i samband med generationsväxling kan ha påverkat beslutet.

© Uppsala Industriminnesförening och Roland Agius

 Intervju med Torsten Ekholm

Den 24 oktober 1991 kunde man i UNT läsa följande intervju med Torsten Ekholm, gjord av Olof Richard Sjöholm:

Svensk skoindustri stod sig stark under flera decennier på 1900-talet. Under blomstringsåren på 40-och 50-talen sysselsattes dryga 14 000 anställda inom svensk skotillverkning. I nuläget är det bara 560 personer engagerade i skotillverkningen i landet, en be­tydande regress.

Svenska skofabrikationens cen­trum var koncentrerat till Örebro och Kumla som under de gyllene åren sysselsatte 5 700 personer. L E Larssons skofabrik i Uppsala. som sysselsatte uppåt 400 perso­ner tillverkade barn-, dam- och herrskor men koncentrerade sig så småningom på enbart damskor. I vår stad fanns ytterligare en sko­tillverkare. Ekholms skofabrik AB som väl inte var lika känd som L E Larssons.

Ekholms koncentrerade sig i huvudsak på grövre skodon. säger direktör Torsten Ekholm. Han fortsätter att berätta:

—   1834 bosatte sig trettioårige Mats Andersson med hustru och en ettårig son, Anders, i Hökhuvud i närheten av Östhammar där han fått anställning som soc­kenskomakare. Han gick då som brukligt var till bönderna och till­verkade och reparerade skodon. Ofta tog han med sig sin son på de olika uppdragen i trakten. So­nen fick med tiden en god insikt i skomakeriyrket.

—   När sonen Anders var i mo­gen ålder gifte han sig med dottern till en soldat Kraft från Morkarla. På 1860-talet föddes tre pojkar i familjen. De fick namnen Mattias. Johan och Andreas. År 1870 flyt­tade familjen till byn Skarpgärde där man hade ett mindre jordbruk, en ko, några grisar och höns. Den huvudsakliga näringen var skomakeriet, dir alla tre sönerna var behjälpliga.

—   1888 flyttade bröderna Mattias och Johan till Uppsala och öppnade skomakeriverkstad i Kungsgatan 13. Huset finns fortfarande kvar, berättar Torsten Ekholm. Man tillverkade där skor på beställning och gjorde även reparationer. Lädret Inköptes från skohandlare Olof Wängren som hade sin rörelse på Svartbäcksgatan 13.

—    Skomakeriverkstaden på Kungsgatan utökades och inom några år hade man sex anställda. Några år senare hade L E Larsson övertagit Wängrens skoaffär och därigenom fick bröderna Ekholm en första kontakt med Lars Erik Larson som varade i många år.

—    1897 öppnade brodern Andreas eget skomakeri på östra Ågatan där han sedan hade sin rörelse under många år. Lars Erik Larsson hade då inköpt skofabri­ken på Bäverns gränd 22. När han sedan etablerade sig med i en ny­byggnad på Svartbäcksgatan i början av seklet övertogs rörelsen på Bäverns gränd av min far Jo­han Ekholm. Det blev successivt en ökad produktion av grövre skor.

— 1904 hade man växt ur ko­stymen på Bäverns gränd. Far hyrde in sig på Dragarbrunns­gatan 22, där Nymans verkstäder tidigare var beläget. Han anskaffade en ny maskinpark från United Shoe Machinery och produktionen ökade snabbt. Hans äldste bror Mattias som tidigare var verksam på Väddö i branschen kom så till företaget och var behjälplig  i den ökade produktionen.

—  1914 hade fabriken en pro­duktion av 350 par skor per dag. och det var 80 personer anställda I företaget. Trångboddheten i fa­briken vid Dragarbrunnsgatan blev svår, och far började planera för en ny fabriksbyggnad. 1917 invigde man den nya fabriken i hörnet av Järnbrogatan, numera S:t Olofsgatan, och Salagatan. Jag minns detta mycket väl. säger Torsten Ekholm.

—   Skopriserna var 1914 fem kronor per par, men genom inflationen hade priserna ökat till 18 kronor 1918. Företaget hade då en omsättning på närmare två miljoner kronor. Krisen efter första världskriget blev ju kännbar med oregelbunden tillverkning, men far kom genom krisåren eko­nomiskt oskadd. Dagsproduk­tionen höll sig kring cirka 300 par per dag.

—   1927 avled min far och samma år tog jag studentexamen. Jag hade tänkt mig lärarbanan, men efter moget övervägande be­slöt ag mig för att ägna mig åt familjeföretaget. Jag började med att sätta mig in i de olika arbetsmo­menten på kontoret och även praktisera ute på fabriken. Min kusin Mattias, som hade juristexa­men, hade under min fars sjuk­dom varit i högsta grad behjälplig med kontorsgöromålen. Han handplockade nu en driftschef som skulle vara helt ansvarig för fabrikens drift. rationalisering och personalärenden. Denne, dispo­nent Carl Lindroth, blev en stor tillgång för företaget. Själv läste jag bokföring, handelskorrespondens m fl ämnen på Hermods och satte mig mer och mer in i kontorets skötsel.

—    Åren 1928 och framåt var rätt så goda år för företaget. Till­verkningen ökade och rörelsen gick helt enkelt bra. säger Torsten Ekholm. I början på 1930-talet lät jag bygga ett hus på företagets tomt i tre våningar. Den innehöll tre mindre butiker på nedre bot­ten. en våning för disponent Lindroth. och så var det dessutom en del små lägenheter i huset.

—   1932 började depressionen göra sig gällande och året efter var ett särskilt svårt år då konkurrenterna började göra sig påminda. Åren 1933 till 1937 var speciellt svåra, men ställningen var inte helt prekär. Så kom andra världskriget 1939 och det blev ett betydande uppsving för företaget. 1940 erhöll vi en betydande leverans till kustartilleriet. Åren efter var det en påtaglig läderransonering i landet och det kom in ett mindre antal lejdbåtar med hudar. Tilldelningen var begränsad. Vi hade dock full sysselsättning för en arbetsstyrka på mellan 55 och 60 personer.

—     År 1945, då kriget tog slut, blev på nytt en betydande uppgång för företaget och jag kan väl säga att vi hade våra bästa år mellan 1945 och 1950. Vi hade 1948 en tillverkning på 66000 par skor per år. Priserna låg på 15 kronor per paret till skohan­deln. 1951 började det kärva till på marknaden för våra produkter. Konkurrensen blev hårdare och hårdare och det blev också en påtaglig ändring av konsumtionsvanorna. De grova skorna efterfrågades inte på samma sätt som tidigare. Det blev andra levnadsvanor.

—    1952 var vi tvingade att minska arbetsstyrkan och året efter gjordes en överenskommelse med Nymanbolagen som påföljande år långtidshyrde våra loka­ler för lagring av cyklar och mopeder. Nymanbolagen övertog också den kvarvarande persona­len i vår fabrik och 1954 var det alltså slut med Ekholms skofabrik AB i Uppsala.

 Olof Richard Sjöholm