Nordiska Metallduksväveriet eller Nordviror som det kom att heta efter 1968, var på sin tid ett av Uppsalas största företag, större än exempelvis Gahns och Fram, men trots detta relativt okänt bland Uppsalaborna. Det var, näst efter Nymans Verkstäder, Uppsala största verkstadsindustri och hade en omfattande export.

”Metallduken”, som företaget ofta kallades, låg vid Sågar- och Siktargatorna i det som idag kallas Industristaden.

Hur det startade

Att företaget hamnade i Uppsala var närmast att betrakta som en slump. Företagets tyska moderbolag, firman Hermann Wangner GmbH från Reutlingen, ville etablera sig i Sverige för att komma närmare den pappersindustri som utgjorde företagets kunder. Den ursprungliga avsikten var att etablera sig i Stockholm, men firmans representant, O. Zirkenbach, fick upp ögonen för den tomma fabrikslokal ute på Kungsängen som det konkursdrabbade och kortlivade företaget AB Spritmotorer lämnat. Detta alternativ var sannolikt ekonomiskt betydligt fördelaktigare och på Zirkenbachs initiativ förvärvades lokalen år 1924 tillsammans med en tomt. (Senare förklarade väveriets VD att det hade man inte gjort om man vetat att den 90 meter djupa leran gjorde att man måste påla varje gång en ny vävstol skulle installeras.)

Spritmotorers verkstad från 1921
Produkterna

Företaget tillverkade viror för pappers-, cellulosa- och wallboardindustrierna. En vira är ett slags silduk för pappersmaskinernas våtparti. Viran tillverkades tidigare av metalltrådar och vävs numera av plasttråd. Genom den dräneras huvuddelen av vattnet i pappersmassan bort och fibrerna i massan filtas samman till pappersark. De vävs i breda specialkonstruerade vävstolar och förses med en söm som gör att de i princip blir ändlösa. Varje vira tillverkas efter beställning för att exakt passa till bredd, längd och den vara som ska produceras.

Metallvirorna vävs av fina trådar av fosforbrons och tombak (en mässingslegering). Vissa viror har en masktäthet på 30 trådar per cm. En metallvira brukade hålla i upp till fyra veckar innan den behövde bytas ut. Innan viran levereras måste skarven sys ihop. Denna skarv får inte märkas på virans yta och göra avtryck i pappersbanan. På en metallvira svetsas skarven med tunn silvertråd. På en plastvira gjordes detta arbete för hand vilket var en långsam och krävande arbetsuppgift.

Företagets produkter såldes framförallt i Sverige och de övriga nordiska länderna, men exportleveranser förekom till andra kunder både inom och utom Europa. Normal utgjorde exportleveranserna ca 30% av bolagets försäljning men vissa år kunde de uppgå till 50 procent .

De första åren

Verksamheten inleddes 1924 relativt försiktigt med 6 vävstolar. År 1926 anställdes den tyske ingenjören Carl Albert Kehrer. År 1929 utnämndes han till verkställande direktör och fick som sådan stor betydelse för företagets fortsatta utveckling.

Carl Kehrer. Ur Uppsala län i porträtt
1930-talet

Detta decennium var en stark expansionsperiod. Antal anställda och antal vävstolar växte och lokalerna på Siktargatan utvidgades år 1937 med större vävsal. Företaget hade nu 25 vävstolar i arbete.

Väveriet i mitten av 1930-talet. Foto: P Sandberg eller Sture Carlsson. UM
Krigsåren 1939-45

Dessa år innebar en stagnation för företaget, bl a beroende på svårigheterna att få tag på den koppartråd som behövdes. Bolaget tvingades tidvis att införa tredagarsvecka och friställa viss personal. Lyckligtvis kunde många av de friställda få arbete hos Nymans, som till skillnad från Metallduken hade högkonjunktur dessa år.

Metallduken tillsammans med Ångkvarn och Gasverket omgärdades av taggtrådshinder och personalen måste passera militär bevakning för att komma till sitt arbete.

Metallduken år 1947. Byggnaden med sågtandstak är den ursprungliga spritmotorverkstaden. Foto Flygtrafik. UM
Efterkrigstiden

Efterfrågan efter kriget var god, de utländska konkurrenterna hade slagits ut av kriget och det var dags för nästa expansion. Man inledde en nybyggnadsperiod i flera etapper som pågick ända fram till år 1971. Företaget investerade bl a i ett tråddrageri för produktion av fintråd, i en ny stor verkstad och i nya vävstolar. De första 25 åren efter kriget var en bra tid för företaget med god lönsamhet.

1960-talet

I början av 1960-talet hade man drygt 300 anställda och 56 vävstolar i gång. De största vävstolarna har en bredd på 10,3 meter.

anfred Kehrer

Under detta decennium skedde ett par viktiga förändringar. Dir. Carl Kehrer pensionerade sig efter 30 år i företagsledningen och efterträddes av sin son Manfred. Och framförallt gjorde plasten nu på allvar sitt intrång, vilket ledde till stora förändringar av produktion och marknadsförhållanden.

Man hade visserligen gjort viror av plast i något år redan, men då handlade det om mycket grova kvaliteter avsedda för cellulosa- och boardmaskiner. Nu kunde man få fram finmaskiga viror efter att ha fått tag i rätt plast och man hade lyckats lösa problemet med att sy ihop virorna.

Nordviror lanserade plasten före sina två svenska konkurrenter Gusum och Bruzaholm och låg steget före när det gällde att få fram viror med sådan täthet att finpappersbruk kunde använda dem. Den första syntetviran för pappersmaskiner kom 1965 och genombrottet kom ett par år senare.

En plastvira var minst dubbelt så dyr som en vira vävd i metall, men höll i gengäld betydligt längre. En metallduksvira för tidningspapper hade en livslängd på 10 dygn medan en motsvarande plastvira höll 70 dygn. Det kostsamma stoppen av pappersmaskinerna blev därmed färre.

Under en övergångstid tillverkade företaget plast- och metallviror parallellt och fortfarande var metallvirorna huvudprodukten. Samma vävstolar kunde användas.

År 1967 bytte företaget namn till Nordviror.

1970-talet

Företaget hade sedan länge ett eget tråddrageri som sysselsatte ett 20-tal personer och som producerade ungefär 1000 ton tråd om året. När nu plastvirorna alltmer tog över var det inte försvarbart att ha ett eget tråddrageri och detta lades ner. Plasten – trevira – köptes i färdiga dimensioner.

Övergången till plastviror med deras längre livslängd ledde till en kraftig volymminskning som bara delvis kompenserades av att plastvirorna var 2-3 gånger dyrare. Övergången var nödvändig och oundviklig, men innehöll fröet till den utveckling som så småningom ledde till företagets nedläggning. Pappersindustrin vann på övergången från metall till plast, men Nordviror förlorade på den.

Volymminskningen fick konsekvenser för personalbehovet. Nya vävstolar (vara någon med 22 meters bredd), elektronik, automatisering och allmän rationalisering gjorde att personalbehovet minskade ytterligare. I mitten av 1970-talet var man ner i ca 200 anställda och tio år senare var man nere i 130 man.

Svårigheterna att hitta arbetskraft i Uppsala gjorde 1967 att företaget startade en filial i Tobo där ca 20 personer, de flesta kvinnor, sydde ihop plastviror. Volymminskningen i Uppsala gjorde att det nu fanns tomma lokaler i Uppsala och efter bara 10 år lades Tobofabriken ner.

Även konkurrenssituationen skärptes. Tekniken att tillverka syntetviror var lättillgänglig och konkurrenter dök upp.

De sista åren

Manfred Kehrer stod kvar som VD till 1991. Han efterträddes av Per Embertsén som i sin tur 1997 ersattes av Bengt Ahlberg.

I januari 2000 såldes Nordviror av de gamla ägarna, det tyska familjeföretaget Hermann Wangner. Köpare blev det amerikanska företaget Huyck som inte hade någon annan verksamhet i Norden, däremot i Europa och andra delar av världen.

De sista 10 åren hade varit tunga för Nordviror med fallande priser och dålig lönsamhet. Antalet anställda hade minskat ytterligare. Det kom ändå som en överraskning att de nya ägarna valde att lägga ned all tillverkning i Uppsala och flytta den till Tyskland varvid 65 personer förlorade sina jobb. Kvar blev endast ett litet försäljningskontor.

Enligt VD Bengt Ahlberg fanns det en överkapacitet i branschen. Han menade att det krävs större enheter för att skapa lönsamhet och stora investeringar för att modernisera produktionen. ” Vi i ledningen har haft ett koncept för att utveckla företaget men inte fått möjligheten att förverkliga det. Det är storleken och lönsamheten och processtänkandet som styr.”

Tomten köptes av JM och Skanska och detaljplanen för området ändrades från industri till bostadsändamål.

Källor:
UNT
Sjöholm, Olof Richard: Verksamhet och tidsfördrif vid Fyris

T Hedberg, 2021

Klicka här för att läsa vad Franzén och Ejdesjö år 2003 skrev om Nordvirors lokaler i sin inventering av Uppsalas gamla industrifastigheter.

Några bilder från 1935 – 37 ur Upplandsmuseets samlingar tagna av fotograf Paul Sandberg

 

Ytterligare några bilder från mitten av 30-talet, den här gången av fotograf Sture Carlsson. Ur Carolinas/Företagens historias samling.

Om någon skulle kunna berätta för oss vilka personerna på bilderna är och litet om de olika maskinerna så skulle vi på Industriminnesföreningen bli både glada och tacksamma. THbg

En intervju med trotjänaren Lennart Sjöberg som lämnade företaget efter att ha arbetat där hela sitt yrkesverksamma liv, det blev 50 år jämnt. UNT 22 april 1984 .

 


”Jag började sommaren 1931 som svetsarlärling. Efter två veckors provanställning blev jag fast anställd. Vi var tre lärlingar som började samtidigt, av oss är det bara jag kvar nu.
Man respekterade arbetet mera då, det var svårt att få jobb och hade man fått en anställning lämnade man den inte gärna. Sen när det blev bättre tider hade jag ingen anledning att söka mig någon annanstans. Jag trivdes bra på Metallduken som det kallades då.
Lennart Sjöberg berättar gärna om sina år på Nordviror, och några historier med mörka schatteringar har han knappast att förtälja. Jo, kanske när han kommer in på arbetsplatsolyckor
Nu händer de fiesta olyckor på väg till eller från jobbet, men visst har det varit olyckor inom industriväggarna. De flesta inte så allvarliga, tack och lov. Den värsta var nog när fabrikschefen Svensson — jag tror del var 1930 — fick huvudet i kläm i en vävstol. Och var en otrevlig olycka och jag trodde aldrig att han skulle bli människa lam. Men det blev han, han kom tillbaka och var kvar i flera år efteråt.
Lennart Sjöberg tycker att tiden kanske har gått lite för fort men menar att det inte finns någon anledning att vilja gå kvar.
Det är så många som söker jobb och många som vill fram, det finns en veteranklubb på företaget också och blir det lite fart på den så kan man ju ändå behålla kontakten med företaget.
När veteranklubben bildades 1974 krävde man 40 års anställning för medlemskap. Det har man fått sänka till 30 år nu, det blev för få tänkbara medlemmar annars Och det är kanske det som är den största förändringen under Lennart Sjöbergs arbetsliv.
När jag började var vi ett gäng som höll ihop, inte bara på jobbet utan också på fritiden. Vi spelade fotboll, Ishockey och bandy tillsammans i olika korplag. 1935 och 1935 blev vi korpmästare i fotboll och vår chef Kehrer, nu­varande direktörens far, var med vid rinken och hejade och hämtade bollar som vi slog ut. Men vid prisutdelningen hade han gått. Han var lite blyg, tror jag. Nordviror har varit måna om att understödja sina anställdas idrottsintresse.
Det är klart att det var bra för företaget att vi höll så väl samman, det innebar ju att vi var mindre benägna att söka oss bort.
Sedan jag blev verkmästare 1963 har jag hamnat i en mellanposition mellan arbetstagare och arbetsgivare och som ordförande i SALF-klubben på företaget har jag fått vänja mig vid att ta emot törnar från alla håll.
Men jag tycker att det har gått bra ändå och oftast har problemen löst sig till det bästa. Jag har trivts bra de är 50 åren och jag hoppas att de andra har trivts med mig”, avslutar Lennart Sjöberg