Klicka på bilderna!

Tillverkning av pianon var på sin tid en viktig svensk specialitet med stor export. Ett tag fanns 300 svenska fabriker och Sverige låg tvåa efter Tyskland.

I Uppsala fanns en av dessa många pianofabriker med som mest cirka 50 anställda. Fabriken hette Nylund & Sons Pianofabrik AB och grundades 1906 av fabrikör Emil Nylund. Nylund hade dessförinnan lärt och praktiserat sitt yrke hos pianofabriker i Stockholm. Ursprungligen tillverkade företaget klaviatur och andra delar som levererades till piano- och orgelfabriker, främst i Stockholm. Den första lokalen låg på Dragarbrunnsgatan 69, men redan efter fyra år, dvs 1910 blev den för trång. Han lät därför uppföra en fabrik vid det som då var Strandbodgatan, intill järnvägsviadukten. Där fortsatte som förut tillverkningen av delar till instrument, nu i ökad omfattning. År 1924 började man tillverka hela instrument.  I likhet med andra pianofabriker köpte man mekanismen från specialistföretag, normalt i Tyskland. Järnramarna  konstruerades av Nylund och beställdes från ett gjuteri. I fabriken tillverkades resten och instrumenten monterades.

Nylunds emil

Emil Nylund

Nylunds AS 09354

Fabriken på Vretgränd. Foto: Sagerholm. UM

Efterfrågan var god och man måste åter se sig om efter större lokaler. Dessa fann man på Vretgränd 22, dit flyttningen skedde i januari 1932. Kring år 1940  utvidgades den gamla fabriken vid Strandbodgatan avsevärt genom en stor tillbyggnad längs  Säbygatan och i samband med detta flyttades verksamheten hit, till det som idag heter Alsikegatan. De gamla lokalerna övertogs av Svenska racketfabriken. På 50-talet skedde slutligen ytterligare utbyggnader bakom huvudbyggnaden.

nylunds lokal sandberg

Fabriken på Alsikegatan där fabriken låg fram till 1931. Bilden är från 1933. Foto: Sandberg.

Nylunds fotorep fabriken

Alsikegatan 2 efter utbyggnaden

På 50-talet hade man kommit upp till en årsproduktion på 500 pianon och på 60-talet tillverkade man hela 1000 instrument per år.  Nylunds var då en av Sveriges största pianotillverkare.

En bit in på 70-talet hade konkurrensen hårdnat och  kostnadsutvecklingen skapade stora svårigheter, inte bara för Nylunds utan även för andra svenska pianotillverkare.

martin nylund besk

Martin Nylund

Man försökte möta konkurrensen med billigare enkla pianon, men detta gav ingen framgång. (Kanske hade det varit bättre att inrikta sig på produktion av ett mindre antal mer exklusiva modeller.)

År 1977 avvecklades pianotillverkningen i ordnade former. Martin Nylund, som år 1957 efterträtt sin far Emil,  såg till att de anställda fick arbeta kvar till de hunnit skaffa sig andra arbeten.

En av trotjänarna hette Sackeus Åkerholm och var klaviaturmakare. Han syns på vänstra bilden (i långa strumpor) tillsammans med Martin Nylund, som petar lite i ett piano. Den högra bilden, liksom Arbetarbladsartikeln nedan,  har ställts till förfogande av Sackeus barnbarn Elisabeth Nilsson, Skarpa Alby Gård.

Nylunds klav mak Å och martin Ny Sagerholm UM

Foto: Sagerholm. UM

Nylunds Klaviaturmakare Åkerblom2

Sackeus Åkerholm

nylunds arbetskamrater

Några av Åkerholms arbetskamrater.

nylunds tillverkning

Tillverkning på 60-talet

Under 50-talet brukade företaget ordna en fest eller utflykt för de anställda för att fira att ett nytt tusental pianon producerat. Bilden nedan visar utflykten till Mariefred den 14 juni 1952 för att fira det 6000:de pianot. Stående längst till vänster står Martin Nyholm och framför honom sitter sonen Bo, som så småningom skulle bli tredje generationens pianobyggare och leda företaget fram till sin död 1995.

nylunds mariefred 300 besk

Utflykt till Mariefred

modell7

Ur 1927 års katalog

Nylunds utlåtanden

Ur 1927 års katalog

Företaget finns idag kvar på samma adress, Alsikegatan 2. Nu ägnar man sig  åt försäljning av högklassiga klassiska pianon och moderna digitalpianon samt utför service av musikinstrument. På Nylunds hemsida kan du läsa mer om företagets historia och dagens verksamhet.

Ytterligare litet läsning: I Arbetarbladet kunde man den 2 oktober 1963 läsa följande av signaturen Hecke:

Vägen till Beethovens Für Elise och Schumanns Träumerei behöver inte längre gå över de afrikanska elefanternas döda kroppar. Elfenben är så gott som borta i pianotillverkningen. Nu tillverkas de vita tangenterna av något som kallas elfenit eller också av plast. För de svarta tangenterna är ebenholzen undanträngd av bakelit. Detta är en av de lättfattli­gaste lärdomarna vi inhämtade vid ett besök i gamla välkända pianofabriken Nylund & Son i Uppsala­

Pianotillverkningen är en kom­plicerad sak. Här ingår industri och hantverk en lycklig förening. En del av tillverkningen kan rubriceras som möbelproduktion — i första hand det eleganta höljet kring in­strumentet. Men när man kommer fram till strängningen och monte­ringen av mekaniken blir det ett rent hantverk. Och så pianostäm­ningen förstås…till den duger det heller inte att sätta in robotar.

Mycket ädelt trä har stämt möte i ett piano. Här finns den rumänska granen levererad i helt kvistfri lamell att användas till resonansbotten. Stämstocken är av rödbok från Danmark. I pianomekaniken finner vi delar av vit­bok från Tyskland. Till detta kommer diverse ädla träslag i faner — valnöt är på modet — och här och var tar man den svenska furan och granen till hjälp.

… 0CH TILL SÖNER SKALL DET GA

Nylund & son har tillverkat pia­non sedan 1923. Firman startade redan 1908 men till en början tillverkades endast delar till pianon. Firmanamnet är väl snart färdigt att ändras till ”& son och söner”. Direktör Martin Nylund ser med stolthet på två söner, som man kan vänta skall föra melodin vidare.

Bo Nylund blir följeslagare på en rundvandring i fabriken. I källaren vilar det rumänska granvirket under en tvåårslång torka. Däref­ter förs det upp och sätts samman. Placeras i speciella lufttorkar i vil­ka träets luftfuktighet sänks till en viss grad. Skivorna kan få stanna här 14 dagar eller en vecka, allt efter behov. Proceduren är ytterst noggrann. Våra bostäder är nu­mera så lufttorra genom oljeeld­ningen att det ställs stora krav på resonansbotten i ett piano

SANDVIKEN SPELAR MED

Vi stegar trappa upp och trappa ner. Förundras inför rationella finesser i de olika avdelningarna. Går bet på att lyfta det 140 kg tunga gjutgodset som utgör ramen för strängarna. (Så nu vet vi varför ett piano är så tungt). Stål från Sand­viken är det som ger klang i in­strumentet — men först har trå­den gästspelat i Tyskland där den genomgått en specialhärdning.

Lackeringsavdelningen, som för­ser ytterhöljet med en vacker och tålig yta är försedd med en unik vattenridå. Man arbetar med poly­esterlack som blandas just i det ögonblick det sprutas på materialet. Lackeraren kan arbeta utan skyddsmask. Vattenridån ser till att luften hålls ren. Ett par av landets färgfabrikanter har här haft tillfälle att utföra praktiska prov — till nytta både för pianofabrikanter och färgfirmor. Från lackeringen förs snic­kerierna till en putsmaskin där man med en tillsats av vulkanaska på poleringsbandet får fram en ljuvlig lyster i den fanerade ytan.

KLAVIATURENS TROTJÄNARE

Tangentbordet görs i ett stycke med gran som träslag. Hela ytan täcks av elfenben. Med säker hand skärs de olika tangenterna ut med bandsåg. Elfenit garanterar en ständigt vit yta. Tangenterna tar heller inte skada om man skulle råka lägga en glödande cigarett på dem.  

Här på klaviaturavdelningen arbetar företagets äldste medarbetare, 73-årige Zackéus Åkerholm, med 55 år i firmans tjänst. Han vet att det var ett pyssel att arbeta i elfenben. Och tangenterna blev gula med tiden. De nya materialen är mer praktiska och ger klaviaturen ett snyggare utseende säger han.

ETT STYCKE PRECISION

I sammansättningsavdelningen förenas den tunga gjutjärnsramen med resonansbotten och stämstock. Besträngaren lägger ut raden av strängar och fäster dem vid stämnaglarna. En grovstämning sker var­på den monterade delen placeras i instrumentet. Sammansättningen går vidare. Klaviaturen läggs ut och förenas med mekaniken, som helt färdig kommer från den välkända Renner-fabriken i Stuttgart i Västtyskland. Pianomekaniken är resultatet av ett ytterst fint precisionsarbete.  I det här fallet en trämekanik som anses vara bäst. Annars har plast också börjat komma till användning. Men så inte hos Renner.

I KÖ FÖR PIANON

Nu är pianot i det närmaste färdigt. Det återstår stämning och vissa justeringar innan instrumentet skickas ut till ivrigt väntande för­säljare och kunder. Man står i kö för att få köpa pianon. Hos Nylund & son beräknar man i år kunna till­verka mellan 800-900 pianon. Men efterfrågan är långt större. I de nuvarande lokalerna kan tillverkningen knappast göras rationellare. Kanske kan det bli aktuellt med ett nybygge – i så fall med en anläggning i ett plan. Nylunds sysselsätter f n ett 40-tal man. En modern fabrik beräknas kunna ge en produktion av mellan 30 – 40 pianon per man och år.

Skall man ha någon speciell fallenhet för yrket? Eftersom det rör sig om ett flertal arbetsområden så kan inga speciella normer ges. Besträngaren kan nog ha nytta av musikalitet och klaviaturmakaren måste ha stor fingerfärdighet. Innan man behärskar sammansättningen får man räkna med en lärotid på 3 à 4 år. Verkmästare Herman Carlson har haft tur att få flera ynglingar från yrkesskolan med mycket goda förutsättningar.

OCH TILL SIST EN FRÅGA

- pling pling pling pling pling … från pianostämmarens lilla kammare droppar tonerna som ett höstregn. Och ser där har vi en liten pianetta i all sin glans. Dukat Für Elise…

Men först en fråga … hur många delar finns det i ett piano? Inget svar… men Zackéus Åkerblom kan tala om att enbart i mekaniken finns det 7 300.

THbg