En gång fanns ett industri- och hantverksområde nära järnvägen och kring den gata som i dag heter Suttungs gränd. Här fanns Sidenväveriet, Ånstrands orgelfabrik, Snusfabriken, Uppsala Industrifabrik, Fyris Kakao och Chokladfabrik, Hallsjö Brädgård m fl. Kvar av detta är endast en industrifastighet från 1800-talet, nu inklämd mellan modernare byggnader. Byggnaden är i sig intressant och värdefull. Historien bakom dess tillkomst och den verksamhet som bedrevs är inte mindre intressant – här fanns ett mycket tidigt exempel på ett löntagarägt företag.

Bakgrund

År 1879 lades grunden till ett mycket stort bygge som skulle komma att pågå i många år, sluka stora belopp och sysselsätta många byggnadsarbetare (och leda till byggmästarens konkurs) nämligen det nya universitetshuset. Storbyggmästaren Carl Henrik Hallström var den som ansvarade för bygget och hade något som kallades snickerifabrik intill järnvägen, där också Hallsjö Brädgård låg. Hallsjö AB hade skapats år 1874 av fyra herrar – L. Boström, L.M. Althin, Aug. Lundberg och Wilh. Fellenius. Detta bolag köpte tomt nr 2 i kvarteret Fjalar (av förre akademikursorn A. Bergholm för 5 200 kronor) och här hamnade det som kom att kallas Hallsjö brädgård. Företaget tycks emellertid inte ha gått så bra och redan efter 6 år hamnade det på obestånd. Det förvärvades då av en man vid namn Per August Liljedahl som kommit ner från Hälsingland och som snabbt etablerat sig i Uppsala. Mer om honom nedan. Liljedahl övertog företagsnamnet Hallsjö Brädgård och kom att driva det till sin död år 1911. Även byggmästare Hallström hamnade på obestånd och blev, som det hette, ”satt under administration” år 1883. Universitetsbygget fortskred dock och huset invigdes 1 maj 1887.

Föreningen Framåt

Under några av de första åren på 1880-talet, medan universitetshusbygget pågick, byggde ett antal arbetare på byggföretaget ett bostadshus åt sig själva ”med billiga och efter deras behof beqvema bostadslägenheter”. För ändamålet bildade de en förening som fick namnet Föreningen Framåt och som hade tolv medlemmar. Bland dessa fanns de som var kunniga i såväl trä- som sten- och metallarbete. Föreståndare för det hela var en verkmästare Almqvist.

Bostadshuset uppfördes vid Strandbodgatan någonstans mellan järnvägen och Kungsgatan och kom att kallas Potatisamerika. Det var med all sannolikhet det första föreningshus som byggdes i Uppsala.

Uppsala Industriförening

Industrifabriken som skymtar t v och Hallsjö Brädgård år 1901. Foto Dahlgren. UM

Universitetsbygget började närma sig sin fullbordan och förenings-medlemmarnas direkta arbetsgivare Hallström hade stora ekonomiska problem. De tolv behöver nya stadigvarande anställningar och beslutar  sig för att tillsammans etablera ett eget snickeri. Det försöker först, med stöd av P. A. Liljedahl, få köpa en tomt av staden för att på den bygga en fabrikslokal. Detta stöter på motstånd, oklart av vad slag, och planen går i stöpet. Då upplåter i stället Liljedahl en del av den Hallsjö Brädgård som han just förvärvat. Det nödvändiga kapitalet (70 000 kr – ett stort belopp, motsvarar åtminstone 100 årslöner för en kvalificerad industriarbetare) för byggnad och maskiner skjuts till av Liljedahl på förmånliga villkor. Föreningen byter namn till Upsala Industriförening.

Föreningen bygger en tvåvånings tegelbyggnad på sin tomt. På nedervåningen finns maskinrum, sågar och hyvlar medan övervåningen inrymmer den egentliga snickerifabriken. En ångmaskin, tillverkad av Lindahl och Runér i Gävle på 25 hk finns snart på plats, sågarna kommer från Skövde och hyvlarna från Eskilstuna. Det hela bör ha varit klart att tas i bruk i början av år 1886. Ungefär samtidigt byggs ett envånings magasin, byggnadskroppen närmast Suttungs gränd. Ett par år senare ger byggnadsnämnden tillstånd att inreda en plåtslagarverkstad i magasinet.

Man tillverkade framförallt byggnadssnickerier, men också något som kallades Turkiska divanstommar. Föreningen utövade också smide och plåtslageri.

Industriföreningen ägde sin fabrik och betalade 5 % ränta på lånet från Liljedahl. Amortering gjordes ”efter råd och lägenhet ur nettobehållningen, sedan föreningens medlemmar uppburit sin arbetsliqvid, varierande mellan 28 och 24 öre i timmen, hvarvid föreningens föreståndare, Almqvist, aflönas med 5 kr för hvarje arbetsdag”. En viss procent av varje medlems inkomst avsätts till en kapitalfond. För olycksfallsförsäkring avsätts 50 öre i månaden för varje arbetare, även för tillfälligt anställda.

År 1890 inträffar en förändring. Liljedahl tar över verkstaden, magasinet, maskiner och inventarier. Föreningen hyr därefter lokalerna. Styrelsen består nu av snickaren Claes Mikael Öhrman, hyvlaren Carl Gustaf Forsberg, Liljedahl och gårdsägare Johan Nyqvist. Varken Liljedahl eller Nyqvist är delägare i föreningen. Öhrman får rätten att teckna firma i förening med Nyqvist.

Hur reagerade omvärlden?

Det är naturligtvis svårt att veta hur omvärlden reagerade på detta djärva försök. En bild får man av det som då skrevs i tidningarna:

Arbetsgifvare och arbetstagare i samma person har länge varit en tanke, hvilken som ett efterlängtadt önskningsmål hägrat för arbetaren och för den om arbetarens väl nitälskande menniskovännen. Förverkligandet af denna grundsats innebär arbetarens frigörelse från kapitalets fjettrande ok och ställer honom som en fri och sjelfständig man inför och öfver sitt arbete. Det är också med en sann tillfredsställelse, ja icke utan en viss stolthet, som vi kunna omförmäla, att denna grundsats blifvit på ett tillfredsställande och löftesrikt sätt löst och tillämpad här i Upsala.

….   föreningen såsom egare af sin fabrik är arbetsgifvare, hennes medlemmar såsom arbetare i samma fabrik äro arbetstagare. Denna organisation är ett intresseväckande inlägg i vår tids svårlösta arbetarefråga. Här behöfver ej vara tal om en förtryckande arbetsgifvare och en förtryckt arbetstagare; här lifvas arbetaren af hoppet att med tiden få skörda frukterna af sitt arbete, här mana honom kamratskapet och känslan af gemensam ansvarighet för det helas bestånd till ett nyktert och hederligt lefnadssätt; här odlas hans karaktär af medvetandet att vara en fri och sjelfständig medborgare i samhället.

(Tidn. Upsala 9 april 1887)

Uppsala Industrifabrik

I december 1896 låter man meddela att föreningen ska upplösas vid årsskiftet och att verksamheten ska övertas av handelsbolaget Uppsala Industrifabrik (Öhrman, Nyqvist & Co). Det har inte varit möjligt att få fram bakgrunden till detta beslut. Inte heller varför och på vilka villkor de två tidigare styrelsemedlemmarna tog över verksamheten.

Av allt att döma fortsatte den med samma inriktning och med framgång.  År 1896 ges tillstånd att bygga på magasinet en våning och ta upp fönster för att att anordna ett torkrum.  Den avvikande färgen på teglet gör att förhöjningen fortfarande kan spåras. Lasthallen som förbinder verkstads- och kontorsbyggnaderna tillkom 1908, samtidigt som man genomförde del andra ombyggnader.

År 1908 blev endast Forsberg kvar som delägare vid sidan av Öhrman och bolaget kom i stället att heta Uppsala Industrifabrik (Öhrman, Forsberg & Co). Forsberg lämnade firman år 1917 och Claes Mikael Öhrman, som varit med sedan 1880-talet, blir ensam ägare och chef.

Under 1920-talet och fram till nedläggningen hade man ett drygt 40-tal anställda som tillverkade byggnadssnickerier som fönster, dörrar mm.

De sista åren

Verksamheten upphörde år 1934.  Fastigheten togs över av Mälardalens Lantmän som här hade försäljning och traktorverkstad. Ett tag planerade kommunen att riva byggnaderna för att anlägga parkeringshus. Lyckligtvis byggdes fastigheten istället om och upprustades till restaurang, kontor mm. Idag ägs den av Vasakronan.

Källor:
Tidningen Upsala
UNT

Franzén-Ejdesjö: Uppsalas Industribyggnader från 1700-talet till 1970
Kulturvärden Kv Fjalar. Uppsala Kommun 2013

T. Hedberg