Upsala Kappfabrik eller ”Kapplasses” som den ofta kallades var på sin tid Uppsalas största kvinnoarbetsplats. Under några år på 50- och 60-talet utgjorde företaget en liten koncern som sysselsatte nästan 600 personer, varav ca hälften i Uppsala.  Så småningom blev emellertid importkonkurrensen alltför svår och företaget lades ner 1970. Idag finns delar av de gamla fabriksbyggnaderna på Dalgatan i Eriksdalsområdet (”Bortre Luthagen”) kvar, sedan några år ombyggda till bostäder.

Hur det började

kapplasse porträtt klippt P1000805

Josef Larsson

Företaget grundades 1912 av Josef W. Larsson som tidigare hade en kappaffär med syateljé på Svartbäcksgatan 18 och några anställda sömmerskor som på beställning sydde kappor och dräkter.

Josef Larsson stod kvar som företagets VD fram till 1939 då han efterträddes av sin son Hilmer. Denne hann bara verka i denna roll fram till 1943 då han avled och ersattes av sin hustru Britta.

År 1917 togs ett par viktiga steg; företaget ombildades till ett aktiebolag och verksamheten, som fortfarande var förhållandevis blygsam, flyttades till Storgatan.

Nästa steg togs 1924 då de nybyggda lokalerna på Dalgatan 15 togs i bruk. Nu kan man på allvar tala om en industri. Här fanns moderna maskinell utrustning och ett modernt löpandebandsystem. Den nya lokalen på Dalagatan blev snabbt otillräcklig och fabriken byggdes om och byggdes till. Från en relativt blygsam början utvecklades rörelsen till ett företag av betydande omfattning. År 1939 omsatte man 3 miljoner kronor.

50-talet

Under 50-talet var årsomsättningen ca 8 miljoner och man sysselsatte ca 300 personer. Åtminstone i början av decenniet var lönsamheten god men den  sjönk successivt i takt med branschens generella svårigheter. Den fabrik man sedan 1947 hade haft i Upplandsbodarna lades ner och omsättningen sjönk till ca 6 miljoner.

År 1958 sålde Britta Larsson och hennes familj aktiemajoriteten till tre herrar, Sven Sandstedt, Egon Alexandersson och Tore Dahlström som bildade företaget Young Lady. Sandstedt, civilekonom med bakgrund från Stockholms Bryggerier blev VD, Andersson fabrikschef och Dahlström försäljningschef.

kapplasse AS00603

Foto A Sagerholm 1934. UM

kapplasse AS00594

Foto A Sagerholm 1934. UM

60-talet

Företaget började nu gå litet  bättre. Konjunkturen hade vänt och en del framgångarna måste väl rimligtvis kunna tillskrivas de nya ägarna och den nya ledningen. Tillverkningen rationaliserades och nya maskiner köptes in. Omsättningen steg till 12 milj./år och denna omsättning uppnåddes med färre anställda än under 50-talet.

Nu inköptes också Hettemarks Konfektionsfabrik i Enköping och Syfabriksaktiebolaget Örbyhus (SABÖ), som gått omkull 1960.. Fabriken i Uppsala tillverkade huvudsakligen damkappor och dräkter i ylle av varumärkena ”Upsala Kapp”, ”Larella” och ”Young Lady”. I Enköping gjorde man ungdomsbetonade plagg och i Örbyhus koncentrerade man sig på fritidskläder. Omsättningen steg till närmare 30 miljoner kr per år och man hade som mest cirka 600 anställda, varav drygt hälften eller cirka 300 (huvudsakligen kvinnor) var anställda vid fabriken på Dalgatan.

Exporten, framförallt till USA, Kanada, England, Österrike, Schweiz och de nordiska länderna svarade för ungefär 5 miljoner av omsättningen på 30 miljoner kr.

Kappfabriken eller ”Kapplasses” tillhörde det fåtal kappfabriker som också hade egen skinnavdelning med skickliga körsnärer. Detta för att garantera gott utförande och god kundservice. Man tillverkade inte bara pälsfodrade kappor utan också skinnbesatser till kragar och muffar tillverkades

Produkterna såldes under varumärkena Upsala Kapp, Larella, Young Lady och Hettemarks. Som reklamslogan användes bl . Upsala Kapp. Ytterst välklädd – ytterst. och Hettemarks – det märks.

kapplasse GS10311 tillv av kappor

Tillverkning av kappor. Foto G Sundgren. UM

kapplasse GS10312

Visning. Foto G Sundgren. UM

70-talet

Efter en högkonjunktur kring 1968 vände utvecklingen nedåt igen. Den billiga importen växte i omfattning och hela den svenska konfektionsindustrin fick stora svårigheter. Man bildade en ny koncern, SweTeko, tillsammans med fem andra konfektionsföretag. Varumärkena Larella och Hettemarks kom att ingå i den nya koncernen. SweTeko hade som mest 2100 anställda och övertogs så småningom av statliga Eiser, dvs Statsföretag. Svårigheterna kvarstod dock med känt resultat. Tillverkningen i Uppsala, som då hade 73 sömmerskor, lades ner redan 1970.

(Källa: Hillbom, Johan W. Uppsala Industrier. Uppsala Industriförening,  1968)

kapplasse 006 besk

Kapplasses idag

År 2002 berättade Märta Andersson om sitt liv och arbetet hos ”Kapp-lasse” för Lennart Göransson

märtaung

Märta Andersson

Märta Andersson hette en av kvinnorna på kappfabriken. Hon intervjuades av mig år 2002 vid 101 års ålder. Märta avled något år senare. Hennes föräldrar hade ett litet hemman i Skuttunge. Då hon var liten dog modern och en morbror tog hand om henne då fadern inte hade möjlighet till det. Från 14 års ålder tjänande Märta som piga hos olika familjer på landet. På första platsen gav de 20 kronor i månaden. Se’n fann hon en bonde som gav 25. ”Jag fick mjölka kor och göra allt. Vi sov i köket både dräng och piga.”

Det var väldigt ofritt och då det kom främmande till familjen kunde hon få stå och diska på helgkvällar till kl 9. ”Man var ”städslad”. Och trivdes man inte utan gick ifrån så stod det i papprena att fjärdingsman var skyldig att hämta en tebaks.” Det visste Märta. Man fick vänta till slankveckan i slutet av okto­ber om man ville byta till en annan tjänst. Så kom hon till Uppsala vid 21 års ålder. En fru Grääs som var hemsömmerska behövde någon. Märta lärde sig sy. Men det var magra villkor hos fru Grääs som lånade pengar av Märta.

”Men hon var snäll ändå frun”, minns hon. ”Jag ville få det bättre och sökte hos Kapp-Lasse – Josef Larsson.” Då var det nybyggt på Dalgatan och de trånga loka­ler som företaget börjat i på Svartbäcksgatan och på Storgatan hade lämnats.

MÄRTAAKAFFE

Märta Anderssons 101-årsdag

”Jag var mallig och sa att jag kunde sy. Men när jag hörde Lasse svara att ”här sydde man inte som hemsömmerskor” då trodde jag det var kalla handen.”  Men Märta blev antagen.  ”Jag sätter dig med en som kan så får du lära dig. Du ska se att det här går bra”, sa han och klappade mig på axeln. ”För de första tio dagarna fick jag hela 37,50 kronor. Det var en förbättring.”

Det var för pengarna de arbetade. Och de var inte alltid så nöjda med ackordet. Märta lärde sig sy hela kappor. Chefen bestämde vem som skulle sy vad. Pressama var män liksom cheferna. ”En del flickor prövade på andra jobb men ibland kom de tillbaka”, säger hon. ”Det kom dit en idé från Tyskland att man skulle ha ett band att arbeta efter. Men arbetet blev så uppstyckat då.”

I hela 45 år sydde Märta hos Kapp-Lasse.

En gammal artikel i Upsala Nya Tidning ger en viss liten inblick i företagets personalpolitik:

kapplasse PS01003

Så syr man en kappa. Foto P Sandberg 1947. UM

”Från källare till vind, från inköpsavdelning till försäljningsorganisation får de omkr. 400 anställda vid Upsala kappfabrik i

dessa dagar en inblick i det företag, där de har sin dagliga verksamhet. I grupper får nämligen 15-tal anställda åt gången göra en rundvandring i hela fabrikslokalen och bekanta sig med de arbeten, som utförs på andra avdelningar, än dem där de själva arbetar. Det är ett naturligt och bra medel att höja intresset för företaget hos de anställda, och uppskattningen var allmän bland dem, som på onsdagen fick göra rundvandringen. —

Många av de vid fabriken anställda har år efter år suttit på sin plats och format en enda detalj utan att känna till något närmare om tillverkningen som helhet. Den goda idén att ta dem med på sådana här rundvandringar i fabriken uppskattas därför av arbeterskorna, som genom en sådan inblick i fabrikationen väl också får större intresse för just den detalj i tillverkningen, som beror på deras arbete”.

                                                                                                                   (UNT 11/9 1947)

 

THbg