Elverket

Pionjäråren, fram till 1920

År 1882 anlade Edison det första elverket i New York. Försöket manade till efterföljd, inte minst i Sverige. I slutet av 1800-talet och under början av 1900-talet tillkom en rad anläggningar för att producera och distribuera elektrisk ström. Den äldsta var förmodligen vattenkraftverket i Gådeå i Hälsingland som togs i bruk 1885. Stockholm fick sin första kraftstation år 1892 då den gamla Brunkebergsstationen togs i bruk.

Intresset för elektrisk belysning fanns tidigt också i Uppsala.  Redan under 1880- och 1890-talet diskuterades elektrisk gatubelysning som ett alternativ till gas. Vissa företag skaffade sig också elektrisk inomhusbelysning. Ett exempel på detta är Upsala Ångkvarn som 1892 införde belysning med elektricitet .

De som var tidigt ute med användning av elektricitet var hänvisade till egna generatoranläggningar.  I slutet av 1890-talet började man diskutera om inte om staden själv skulle låta anlägga ett elektricitetsverk. Drätselnämnden beslöt 1898 dock att frågan fick anstå, av ekonomiska skäl.c År 1901 aktualiserades frågan på nytt av handlanden Anders Strandberg ,som i stadsfullmäktige föreslog en utredning av kostnaderna för ett elektricitetsverk i Uppsala. Då hade man hunnit få en hel del erfarenheter om eldrift i andra städer, men de gjorda erfarenheterna tycks inte varit helt övertygande och det strandbergska förslaget mottogs med en hel del skepsis. Många menade att man inte borde ge sig in på ett så penningslukande företag.  Ett av skälen som anfördes mot förslaget var att ett elektricitetsverk skulle äventyra gasverkets ekonomi.

Drätselkammaren fick emellertid i uppdrag att utreda frågan och kom fram till ett förslag om anskaffning av  2 maskiner, vardera med en effekt av 90kW och ett ackumulatorbatteri. Förslaget antogs av drätselkammaren med 4 röster mot 3 och behandlades av stadsfullmäktige i maj 1903 då frågan bordlades. Efter fortsatta utredningar lade drätselkammaren fram ett nytt förslag till fullmäktige som antogs i maj 1904. Kostnaden beräknades till 325 000 kr och drätselkammaren blev ansvarig för att uppföra anläggningen. Arbetet kom att försenas på grund av en långvarig och omfattande verkstadskonflikt som ledde till att leveransen av gasmotorerna försenades. I oktober 1906 kunde dock den första maskinen sättas i gång och den 23 samma månad kopplades de första abonnenterna in.

Anläggningen bestod av 2 likströmsgeneratorer på vardera 180 hkr, d v s 130 kW och 480 volt spänning. Vidare ingick 2 st likströmsmaskiner för utjämning, båda på 10kW och 220 volt spänning, samt ett stort blybatteri. Två gasmotorer installerades för att driva generatorerna. Motorerna drevs av  s k halvvattengas, producerad i ett eget s k suggasverk. Gas kunde också hämtas direkt från det närliggande lysgasverket.

År 1906 tillkom den elektriska spårvägen i Uppsala, vilket gjorde det nödvändigt med ett tredje generatoraggregat på 130 kW. Antalet övriga abonnenter ökade snabbt liksom vinste och redan efter något år stod det klart att det anskaffade maskineriet var för litet. År 1909 beviljade stadsfullmäktige medel för anskaffning av en dieselmotor med generator på 260 kW, 1913 ytterligare en på 300 kW och 1919 en på 330Kw. Samtidigt byggdes maskinhallen ut och ackumulatorbatteriet utökades.

Elen var inte billig. År 1904 kostade den 0,45 kr/kWh för belysning och 0,20 kr för annat ändamål. I dagens penningvärde skulle detta svara mot 22 resp  10 kr/kWh

År 1914 inleddes ett nytt skede. Man beslöt att i fortsättningen endast undantagsvis producera ström i egen anläggning och istället importera högspänd växelström från Älvkarleby kraftverk. Denna omformades sedan till likström och kunde man på allvar ta itu med att elektrifiera gatubelysningen. Säsongen 1916/17 fanns bara ett litet fåtal av de ursprungliga 627 gaslyktorna kvar.

Modern tid – efter 1920

Vid tiden för första världskriget kan pionjärtiden anses nått sitt slut. I början på 1920-talet var växelströmstekniken väl etablerad, vattenkraften utbyggnad hade nått långt och gasen hade tappat sin betydelse som ljuskälla. I industrin hade elmotorer trängt ut gasmotorer och ångkraften fått starkt minskad betydelse. Kostnaden för el sjönk mycket kraftigt och närmade sig dagens prisnivå. I hushållen började olika elektriska apparater att dyka upp. Det första hjälpmedel, som fick en mer allmän spridning var det elektriska strykjärnet. Därnäst kom dammsugaren, även om det egentliga genombrottet kom först på 1930-talet. År 1925 hade endast 5 % av hushållen i de större tätorterna en dammsugare, år 1948 hade det stigit till 55%. Det tog ännu längre tid innan kylskåp och elspisar blev vanliga. Så sent som 1948 hade endast 18 % av hushållen i tätorterna kylskåp och frysboxar förekom knappast alls. Samma år hade 27 % av hushållen elspis. Stadsgasen var ända till början av 1950-talet viktigare än el och ved var det dominerade bränslet för spisar. Elektriska tvättmaskiner var mycket ovanliga i enskilda hushåll, men förekom från mitten av 1930-talet ofta i gemensamma tvättstugor i nybyggda fastigheter.

Berättelsen om hur elnätet i Uppsala fortsatte att byggas ut är en intressant historia, men som förtjänar en egen plats. (Se t ex Kyring). Men det kan vara värt att notera att Uppsala länge hade två helt separata nät, ett för växelström och ett för likström. Likströmsnätet avvecklades successivt, men det var först under 1950-talet som det helt lades ner. Och länge hade vissa abonnenter 127 volt växelström, andra 220 volt. En bit in på 1960-talet slutfördes standardiseringen av spänningen till nuvarande 220-230 volt. (THbg: Jag minns väl hur irriterad min mormor var över att vara tvungen att göra sig av med sin gamla älskade 127 voltsradio)

Referenser

Ryding, Gösta: Uppsala elverks tillkomst och vidare utveckling. Uppsala (1992)
Hagberg, Jan-Erik: Tekniken i kvinnornas händer. Linköping (1986)

Roland Agius (2011)
Torbjörn Hedberg (2026)