Carl Åbergs Bageri

Läser man om Uppsalas industrialisering och om industriepoken är det en handfull namn som ständigt återkommer. Handlingskraftiga entreprenörer och företagare med avgörande inflytande på utvecklingen av staden. Till denna grupp av män – det handlade naturligtvis om män – hör bagarmästaren mm Carl Åberg, som ägde Uppsalas mest omtalade bageri.

Detta bageri grundades troligen redan 1817 av hans far, dalkarlen Tale Hans Nilsson, som kom gående till Uppsala 1802 från Åberga by i Orsa socken i Dalarna. Namnet Åberg, efter Åberga by, antogs senare. I Uppsala lärde sig Hans Nilsson bagaryrket och 1817 blev han bagarmästare och borgare i Uppsala. Här köpte han gårdarna nr 11 och 12 i kv. Kornhuset på Övre Slottsgatan 12 (mellan Gropgränd och Åsgränd), dit han också förlade sitt bageri.

Hans Nilsson-Åberg avled 1834, då 49 år gammal och lämnade sin hustru ensam med två små barn. Hustrun, Brita Johanna Norström, bördig från Almunge, drev bagerirörelsen vidare i 13 år. Om henne kan man läsa i en bok från 1847 där en viss Johannes Sundblad berättar sina ”minnen från studentlivet i Uppsala”. Där skriver Sundblad:

Så såg man ej sällan de unge ämnessvennerne helt obesvärat vandra Slottsgatan framåt, utstyrda i nattrock, tofflor och rökmössa. Vanligen gällde den lilla trippen en bekant, men stundom också en liten handel i närmaste bod, framförallt hos bagaränkan Åberg, där man köpte ett par limpor eller något annat till ”silskvätten”, som utgjorde den frugala frukosten och kvällsvarden.

År 1847 övertog Carl Åberg (1826-1913), yngste son till Tale och hans hustru, bagerirörelsen. Han var då 21 år gammal. Carl byggde upp sitt bageri till en för sin tid stor industri i staden och han var synnerligen aktiv i tillkomsten av AB Uppsala Ångkvarn, AB Uppsala Valskvarn, Fabriks AB Osmunds och andra industriföretag. Han drev också en omfattande gross- och spannmålshandel, han var ledamot av den första stadsfullmäktigeförsamlingen 1863, han var ledamot av drätselkammaren m.m.

Hans bagerirörelse gick bra och han lät bygga ett trevånings stenhus på Övre Slottsgatan 12 för sin rörelse. Carl Åbergs namn å bagarbodarnas skyltar mötte ögat hvart man framgick i staden, berättar skomakarmästare S A Hägg i sina efterlämnade historiska anteckningar över borgerskapet i Uppsala.

När den Åbergska bagerirörelsen stod i sitt högsta flor bestod personalen förutom familjen av två bodmamseller, hushållerska, kokerska och köksa, husa och barnjungfru, verkmästare, ugnsgesäll, tråggesäll och den s.k. tredjen, som vägde upp degbitarna. Där fanns dessutom sättaren, som rakade ut ugnsglöden och hjälpte tråggesällen med brödplankorna, där det utbakade brödet låg och jäste. Där var plåtsmörjaren och ”sumphålspysen”, en ung man som stod i det s.k. sumphålet (en golvfördjupning framför ugnen) och plockade på jäsbröd till gräddning. Gräddningen sköttes av ugnsgesällen, som var den näst verkmästaren mest betrodda personen i detta stora sällskap.

Carl Åberg, som blev en synnerligen förmögen uppsalabo, hade även sin bostad med stor trädgård och lusthus m.m. på adressen Öfvre Slottsgatan 12. Här förde han ett rikt socialt liv tillsammans med det absolut översta sociala skiktet i dåtidens Uppsala.

Med tiden övergick han till handel med spannmål och andra jordbruksprodukter och arrenderade ut bageriet. Den lönsamma grosshandelsrörelsen drev han nere vid hamnen i lokaler mitt framför den plats där slupen Fredrika förtöjdes. Slupen köpte han för att frakta varor, men framförallt för att hämta hem rysk råg till Uppsala under missväxtåren på 1860-talet. Samtidigt bidrog han då till att ”importera” en andra våg av ogräset ”ryssgubben”, som i dag är Uppsalas vid midsommartid vanligaste ”blomma”. Den första vågen av detta upp till 120 cm höga ogräs kom redan på 1760-talet.  Till förvaring av uppköpt spannmål hade han flera magasin i staden. Det ”förnämligaste” magasinet hade han i själva Uppsala Slott i de utrymmen, som i dag fungerar som inträdeshallar och uppgång till Rikssalen.

Bagerirörelsen flyttades 1888 till nya och större lokaler på Svartbäcksgatan 38-40 (i hörnet med Fabriksgatan) på mark som tidigare kallades Badhusparken och som senare lades samman med kv. Heimdal.

Carls yngste son Edvard tog undan för undan över för att 1895 bli såväl borgare som bagarmästare. Carl Åberg avled 1913 och slapp därmed uppleva den kris som bara några år senare drabbade Sverige till följd av första världskriget med åtföljande ransoneringar och försvårad handel. Edvard valde att 1917 avveckla den anrika bagerirörelsen för att i stället tillsammans med Gustaf Rose satsa sina resurser på tillverkning av glasögon och kikare. 

Bageriarbetarstrejken 1898

För några års skrev Carls sonsonsonson Henrik Åberg en uppsats om den omtalade strejken vid hans förfäders bageri år 1898. Klicka här för att läsa hela hans berättelse. Så här beskriver Henrik förloppet:

Åbergs Bageri blev 1898 tillsammans med Dubois Bageri, Liljedahls Bageri, Nymans Bageri, Dahlströms Bageri och Lindbloms Bageri indragna i en lika omtalad som beryktad bageriarbetarstrejk i Uppsala.

Upptakten till strejken var att bageriarbetarna ville få kontant lön istället för kost och logi. Vidare krävde man en arbetstid på endast 12 timmar per dygn eller sammanlagt 72 timmar per vecka.

Bageriarbetarna i Uppsala hade i januari 1898 bildat en förening och anslutit den till Svenska bageriarbetareförbundet, vars förbundsordförande Anders Sjöstedt var den som förde förhandlingarna med bagarmästarna. Carl Åberg lade ett motförslag där han accepterade en genomsnittlig arbetsvecka på 72 timmar och kost- och logipengar, men bara för gifta arbetare. Parterna gick inte att ena och den 1 april bröt strejken ut. Sjöstedt motiverade strejken med: vi begära att sjelfa får bestämma hvad vi skola äta och hvar vi skola ligga.

Bagarmästarna var ingen enhetlig grupp och de ekonomiska förutsättningarna för att klara en långvarig strejk varierade. Skillnaden mellan storbagare som Mathias Dubois och Carl Åberg och de små hembagarna Liljedahl, Lindblom och Nyman var stor,

I slutat av april förklarade bagarmästarna ensidigt att strejken var slut. Då hade de börjat utnyttja strejkbrytare. Situationen blev stundom ganska hätsk. Men vartefter strejken pågick började bageriarbetarna återgå till arbetet. Snabbast tillbaka till arbetet var de gifta arbetarna hos Dubois. Efter bara några veckors strejk accepterade de mästarnas avtalsbud, dvs. att ha kvar kost- och logisystemet.

Källor:

• Tamm-Götlind, Märta. Då ett bageri var ett helt litet samhälle. UNTs julnummer 1841
• UNT 25 mars 1995
• Åberg, Henrik: Bageriarbetarstrejken i Uppsala 1898. Uppsala univ., hist. inst. 1995.
• Sundblad, Johannes: Studentliv i Uppsala från 1600-talet till våra dagar – en memoarantologi, 1847
• www.husarkivet.se (Majid Asgari)

Roland Agius 2008,

reviderad och kompletterad Torbjörn Hedberg 2023