Den moderna industrialiseringen kom sent till Uppsala. Fram till 1800-talets mitt var de industriella inslagen i Uppsala obetydliga. Här fanns några vatten- resp. vinddrivna kvarnar, några brännvinsbrännerier, några tegellador, några bryggerier, några boktryckerier, några bagerier och någon enstaka mekanisk verkstad, etc. Genomgående var det fråga om relativt små företag. Uppsala var en småstad med lantlig karaktär.
Alla väntade på järnvägen. Och när den 1866 kom till Uppsala var det som att alla hinder försvann, Entreprenörerna – fabrikörerna – stod som på rad och väntade på att få utlopp för sin kreativitet. Och det var järnvägen, brännvinet och entreprenörerna som var de viktiga förutsättningarna vid Uppsalas industrialisering. Viss betydelse hade också den nya samhällsklassen – arbetarklassen – d.v.s. övertalig landsbygdsbefolkning i form av hemmasöner, drängar, pigor, torpare, backstugusittare, m.fl.
Där fanns arbetskraften. Det var människor som var beredda att mot betalning arbeta åt andra i fabrikerna. Många av dessa trängdes ihop i redan då otidsenliga bostäder i Dragarbrunn. När sedan nya bostadsområden började byggas var det utanför de gamla tullgränserna. Åt öster, längs Vaksalagatan och runt Vaksala torg, skulle den nya arbetarklassen bo. Dit dirigerades också industrierna.
Uppsala Industriminnesförening har tagit som sin uppgift att berätta om Uppsalas industriella kulturarv. Här finns ett näst intill bortglömt kulturarv som det finns anledning att plocka fram, förvalta och åskådliggöra.